PLAY - Konst om värde, makt och människans behov av mening
2026-06-16 13:30
Havremagasinets sommarutställning
Det finns ingen omedelbar röd tråd genom PLAY och de tio medverkande konstnärerna och konstnärsgrupperna. Havremagasinets sommarutställning framstår först som ett lapptäcke av dokumentationer, arkiv, installationer och samhällsreflektioner. Men efter hand träder gemensamma teman fram: värde, resurser, pengar och människans försök att skapa mening i de system hon lever inom, eller att göra motstånd mot dem.
PLAY är Havremagasinets tema för 2026. Curatorerna har samlat konstnärskap som från olika håll närmar sig frågor om regler, roller, fantasi och samhällsstrukturer. På bottenplan visas en parallell utställning skapad av en niondeklass, där kopplingen till lek är betydligt mer direkt. I sommarutställningen fungerar PLAY snarare som en lins genom vilken samtiden kan betraktas.
Det är heller inte en utställning som försöker vinna besökaren med visuellt storslagna rum, spektakulära installationer eller samlad färgpalett. Fokus ligger på idéerna. Många av verken fungerar närmast som undersökningar, där konstnärerna samlar berättelser, arkivmaterial, erfarenheter och observationer.
Anne Marte Overaas “Human Resources" undersöker relationen mellan människovärde och ekonomiskt värde. Besökaren kan skapa egna sedlar eller byta in sina naglar mot en peng. Lena Stenbergs “Repeat” kretsar kring Kiruna, samisk historia och konsekvenserna av exploatering. Genom lekplatsreferenser och vardagliga föremål berättar hon om en stad som bokstavligen flyttas och om människor vars relation till platsen ständigt omförhandlas.
I Fanny Carinasdotters “Rum vid frihetsberövning” riktas blicken mot svensk kriminalvård. Genom fotografi och dokumentation följs utvecklingen från 1800-talets fängelser till dagens kriminalpolitik. Samtidigt blir verket en kommentar till en samtid där hårdare straff, fler fängelseplatser och dubbelbeläggningar åter blivit politiska nödlösningar.
Ludwig Rosengrens “Kojan – en fredad plats” utgår från statistik som visar att hundratals miljoner barn lever i konfliktområden. Med hjälp av en enkel barnkoja skapar han ett rum för lek, trygghet och fantasi. Hos LoL Studio blir mode till en kollektiv praktik där återbruk, reparation och gemensamt skapande står i centrum, medan Kanslibyråns “Aktionsarkivet” samlar små interventioner i vardagen som utmanar samhällets oskrivna regler.
Men det är i Pablo Siggs “Lamaland” som utställningens frågor om värde och mening får sitt mest märkliga och drabbande uttryck. Under femton år har Sigg följt två bröder i Paraguays djungel, de sista kvarvarande ättlingarna till kolonin Nueva Germania, grundad av Friedrich Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche. Kolonin byggdes på rasistiska och antisemitiska idéer och drömmen om ett tyskt idealsamhälle. Kvar finns idag endast två åldrande bröder som levt större delen av sina liv i närmast total isolering.
Deras föreställning om omvärlden har formats av gamla böcker, fotografier och föremål. Tyskland framstår för dem som ett landskap hämtat ur ett 1800-talsvykort. När Sigg först anländer fascineras de av filmkameran. Med tiden börjar de medverka i hans filmer och får betalt för sitt arbete, trots att pengar i praktiken saknar funktion i deras vardag.
Minst lika fascinerande är deras förhållande till leken. Kortlekar, lera och filmens möjligheter blir verktyg för fantasi och skapande. Bröderna framstår stundtals som åldrade barn, upptagna av att bygga världar, anta roller och berätta historier. Mitt i utställningens mörkaste berättelse blir PLAY plötsligt konkret.
I filmtrilogin får bröderna gång på gång gestalta variationer av berättelsen om Kain och Abel. De dödar varandra, återuppstår och upprepar samma konflikt på nytt. Resultatet är både tragiskt, absurt och stundtals komiskt. Bröderna framstår som fångar i en berättelse som de inte kan lämna.
“Lamaland” blir därmed utställningens tydligaste illustration av hur föreställningar om värde kan överleva de systemen som skapade dem. Pengarna saknar praktisk funktion, men bröderna vill ändå ha dem. Kolonin har sedan länga misslyckats, men dess idéer lever kvar som spår i föremål, språk och minnen. Isoleringen är nästan total, men omvärlden fortsätter att forma deras verklighet.
Om Overaa frågar vad en nagel är värd, Carinasdotter vad friheten betyder och Rosengren vad trygghet kan vara, så frågar Sigg vad som återstår när nästan allt annat försvunnit. Svaret tycks vara att människan fortsätter skapa mening genom berättelser, symboler och föreställningar – även när de inte längre fyller någon praktisk funktion.
PLAY innehåller lek, men är främst en utställning om de regler vi väljer att leva efter. Genom fantasi, institutioner, berättelser och gemenskaper undersöker konstnärerna vad vi värdesätter, vad vi tolererar och varför.
Utställningen är inte lätt att överblicka – ungefär som ett samhälle. Men den synliggör något grundläggande: att våra gemensamma världar ytterst vilar på överenskommelser om vad som har betydelse. Pengar, frihet, trygghet, identitet och gemenskap existerar inte som självklara sanningar. De existerar därför att vi tillsammans väljer att tro på dem.
Text och foto: Julia Åker
Volym 2026-06-16
Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.