Skönhet och äckel i miniatyr – Galleri Smedjan öppnar i Östersund
2025-09-10 15:58
Insekter som smycken av Märta Mattsson
Östersund har fått ett nytt galleri, vilket är mer än välkommet. Att galleriet dessutom fokuserar på smyckekonst och konsthantverk gör det särskilt intressant. Kerstin Öhlin Lejonklous silversmedja på Postgränd har övertagits av konsthantverkaren Sanna Svedestedt Carboo, som nu har inrättat ett galleri på sex kvadratmeter i huset. Verksamheten heter numera Galleri Smedjan. Utöver galleriet finns förstås smedjan kvar, liksom butiken. Premiärutställningen ”Drip Drop” visar smyckekonst av Märta Mattsson.
Det första ögonen dras till när jag stiger in i gallerirummet är ett stort hängsmycke med två jättelarver som ställts mot varandra. I rummet hänger också broscher och örhängen som påminner om trollsländors vingar. Flera skalbaggeliknande smycken sitter i de sirliga trädgrenarna. Att kliva in i Märta Mattssons smyckevärld är som att möta en stiliserad natur, fylld av former inspirerade av småkryp och flygfän. Snart visar det sig att objekten är mer naturliga än jag först anat.
Även om Märta Mattsson är utbildad vid Royal College of Art i London och HDK i Göteborg började det hela i barndomens Stockholm med familjens naturintresse. Där fanns mamman som tog in naturen i hemmet i form av ormskinn och små djurskelett. Märta Mattsson tänkte till en början bli biolog, men konsten tog över. Numera kombinerar hon sin fascination för naturalier med moderna material och tekniker i sin smyckekonst.
”Det som lockar mest med smycken är deras förmåga att kommunicera”, berättar Märta Mattsson under sitt artist talk. ”Smycken får människor att börja prata med varandra”, fortsätter hon och viftar med sitt ringfinger. Där glänser en vit skalbagge med glittrande inslag.
Människan har smyckat sig så länge vi varit kulturella varelser. Förutom ädla metaller och stenar har man gjort smycken av djurdelar som till exempel skelett, betar, tänder och snäckor. Även djur kan smycka sig. Det menar i alla fall forskare vid Max Planck Institute i Nederländerna, som upptäckte att en grupp schimpanser började stoppa in grässtrån i örat och lät stråna hänga ner likt örhängen. Forskarna kan inte förklara på annat sätt än att det uppstått en kultur kring beteendet i den här gruppen.
Åter till skalbaggen på Märta Mattssons finger. Skalbaggen visar sig vara en riktig insekt. Hon har tömt den på sitt innehåll och sedan fyllt igen med en syntetisk massa. När jag läser verkslistan mer noggrant inser jag att flera smycken i utställningen innehåller hela eller delar av riktiga insekter: cikador, noshornsbagge och skalbaggar.
På hemsidan förklarar Märta Mattsson att hon väcker liv i döda insekter – de får ett nytt liv som konstobjekt. Hon lägger till, drar ifrån, sammanfogar, lackar, tillför nya material som plast, glas, metall och ädelstenar. Det uppstår krockar när ädla material blandas med billiga. Uttrycket gränsar ibland till det kitschiga, vilket Märta Mattsson gillar.
Arbetet är både obehagligt och lustfyllt. Jobbet med att dissekera insekterna har faktiskt fungerat som KBT, eftersom hon egentligen äcklas av insekter, särskilt larver. Konsten har gjort dem hanterbara. I sitt kandidatarbete intervjuade hon personer med fobier och tanken var att de skulle exponeras genom att bära det som väckte obehag.
Konst med döda djur väcker förstås etiska frågor. Det har konstnärer som Natalia Edenmont fått erfara i samband med att hon använt tusentals fjärilar i sin fotokonst. För att säkerställa att inte fridlysta arter förekommer i Märta Mattssons smycken är hon noga insatt i regelverket kring internationell insektshandel. Historiskt sett har människor använt djurdelar för såväl praktiska som magiska syften. Numera är det inte lika självklart, särskilt inte i konstsammanhang. Är det mer acceptabelt att skapa konst av krabbklor än skalbaggar? Varför reagerar man inte lika starkt när det gäller smycken i renskinn?
Utställningstiteln ”Drip Drop” för tankarna till den klassiska droppformen som är så vanlig i smycken. ”Droppar kan vara mycket mer än bara vatten”, menar Märta Mattsson. ”De kan vara sperma, blod och andra vätskor.” Droppar kan associeras till både liv och död. Här ser jag ett tema som skulle kunna utvecklas ännu mer.
Några av skalbaggarna har kapats, klyvts eller på annat sätt sågats. Ur öppningarna liksom rinner eller droppar det på ett stiliserat sätt. Det är lite body horror-aktigt faktiskt, men samtidigt märkligt tilltalande. I ett smycke har konstnären 3D-printat sitt ansikte i miniatyr som sedan upprepats i ett mönster som påminner om filmaffischen till ”I huvudet på John Malkovich”. Effekten blir smått skruvad.
Märta Mattssons smyckekonst är mer än coola accessoarer, även om de gör sig bra i modemagasinen. Som med all bra konst rymmer de lager av betydelser för den som ger sig tid att upptäcka dem. Objekten balanserar mellan det vackra och fula, det attraktiva och motbjudande, det dyrbara och det billiga, det naturliga och artificiella. Det är i den spänningen som uppstår mellan motsatser, som hennes konst finner sin plats.
Text och foto: Maria Ahlström
Volym 2025-09-10
Maria Ahlström är kulturvetare och konstnär, utbildad vid Umeå Universitet och Konstfack. Sedan hösten 2023 är hon verksamhetsledare på Härke Konstcentrum, Frösön. På övrig tid ägnar hon sig åt skrivande, framför allt lyrik. Senaste examen är en BFA i litterär gestaltning vid Linnéuniversitetet. Se vidare på Maria Ahlströms webbsida, Krumbukt.