Sture Månsson: Viskande närvaro i stilla landskap

I Vännersta, i Nordingrå Konstbys lilla galleri, visas just nu en lågmält gripande utställning av Sture Månsson från Härnösand. Under titlar som “Rotid”, “Vid sjön” och “Blått moln” presenteras sjutton målningar i varierande storlekar – samtliga målade i akryl.

Det första som möter mig är en palett i dova, jordnära toner – som om färgerna passerat genom tidens filter. Motiven kretsar kring abstraherade landskap, uppbyggda av kvadratiska former, horisontlinjer och färgfält som varsamt balanserar mellan jord och himmel, fält och skog, sjöar och gläntor. Genom av transparenta lager och tydliga penseldrag rör sig målningarna i ett tillstånd av melankolisk stillhet. Kompositionerna är välavvägda och trots det dova färgspråket upplevs verken aldrig tunga – de bär snarare en meditativ lätthet.

Jag anar en tyst berättelse i målningarna, som sakta vecklar ut sig för den som dröjer kvar. Den antyder ett tema bakom motiven, en slags närvaro av frånvaro. I det första rummet hänger “Rotid”, där geometriska former långsamt träder fram som antydningar till gestalter. En kvinna står och håller armen om ett barn, de står med ryggen mot oss. Framför dem, eller snarare i dem, ror en man sin eka, nästan förlorad i färgen. Som om gestalterna minns någon som inte längre är där, eller väntar på någon som aldrig riktigt försvann. Liknande stämningar återkommer i “Roddare”, där ännu en figur anas i skuggorna kring båten. Inte som en spegelbild, utan som en annan närvaro. 

I flera av verken framträder gestalter ur färgfälten, några tydligt avsiktliga, andra bara som viskningar. Kanske uppstår de först i betraktaren själv, som en optisk illusion, en längtan efter form och narrativ. Månsson ger inga tydliga svar – han föreslår. Det gäller också de enkla, avskalade titlarna: “Dunge”, “Öppet vatten”, “Lada”, “Skimmer”. Som för att viska ”så här ser det ut, men du får se själv”.

I målningen “Skimmer” bryts de mörka tonerna av ett rosa dis. Ett parti med borttagen färg lockar fram minnet av en kropp, en närvaro, ett minne. Återigen uppstår känslan av spår efter något som var, som kanske ännu är. Många av målningarna tycks föreställa samma plats, men från olika vinklar, i olika ljus och i olika väder. Som om konstnären cirkulerar kring en kärnfull punkt i sitt inre, återkommer till den, ser den om och om igen, ur nya väderstreck.

I vissa verk ligger landskapens fokuspunkter långt bort, i andra precis intill, eller som i målningen “Lada”, där fågelperspektivet får öppna vyn för betraktaren. Ju mer jag betraktar målningarna och tonar in på dem, desto tydligare träder verken fram konstnärens egna, inre bilder. Och de vid första anblicken abstrakta landskapen befolkas nu av mänskliga relationer och skiftande sinnestillstånd.

Galleriets två rum, anspråkslösa, men med ett vackert ljusinsläpp, ger målningarna andrum. Deras lågmäldhet förstärks av rummens enkelhet, och tillsammans formar de ett slags poetisk helhet. Det är inte en utställning att skynda sig igenom. Verken kräver stillhet, lyssnande. Tillsammans bildar de en visuell dikt om plats, förlust och minne. En mjuk viskning om det som inte längre finns, men som aldrig riktigt upphör att vara.

Text och foto: Victoria Engholm

Volym 2025-07-03 

Länk till denna artikel