Sylvasst och fjäderlätt – Mafune Gonjo på Härnösands konsthall
2026-04-24 11:42
”När man går vägen över bron till konsthallen från stationen, då känner man hur tyngden lyfter från axlarna, ljuset är annorlunda här.” Så beskriver Mafune Gonjo sitt möte med Härnösand. Ur detta möte kommer också titeln på utställningen – När ljuset tunnar ut.
Den tyngdlösa känslan gör sig påmind när jag kliver in i utställningen. Det första som möter mig är en installation i taket. Trådar med transparenta, stiliserade former som minner om löv eller fjädrar. Blicken höjs, försöker fånga och följa med i gestaltningen.
Känslan är dock kortvarig. Snabbt förstår jag att allt är av glas, och allt glas är på olika sätt krossat, skuret, krajjat – som vi sa i barndomens Kiruna. Jag går närmare och undrar om löven är gjorda av tejp och glas? Materialet är så tunt att det tycks böjligt, nästan mjukt. Till höger hänger en blyertsteckning, eller är det en lavering?
Jag undrar hur krossat glas kan ge ett så stabilt intryck ändå.
Gonjo samlar idogt glas från olika platser och händelser – så som bilolyckor, där glasskärvor kan ligga kvar på gatan i dagar. Allt glas har en vagt varierande grundfärg. Det mesta är transparent med den bekanta gröna tonen, ibland ett blått skimmer, som från vindrutan på en bil.
I det inre rummet visas två klänningar och två par skor, skapade av krossat glas i konstnärens egen storlek. Verken berättar om konstnärens första år i Sverige, när språket inte riktigt fanns där, och om arbetet med att skapa en ny identitet – som att ta skärvor från något trasigt och sätta samman dem till något nytt.
Förutom glaset möter vi några andra material. En ramad blyertsteckning, en på väggen målad blå rektangel, samt ståltråden som binder samman skulpturernas delar.
Jag fastnar för ett verk: en trappa som leder till en blå rektangel, målad som en dörr på väggen. Den sköra tunna färgen, en transparent blå ton, samspelar fint med glaset. Jag skulle vilja se fler möten mellan glas och färg i installationerna, kanske skulle det ge verken en starkare förankring, en tydligare plats. Eller är det just önskan att objekten nästan ska sväva – ovisst, tidlöst – som är avsikten? Då har hon lyckats.
Transparensen i materialet gör att man får söka med blicken för att hitta alla verk. Längs väggar och i fönsternischer framträder små skulpturer som gestaltar detaljer från hemmet: sängar, en öppen spis, ett piano, en dörr. Stegar klättrar längst väggarna.
Utställningen innehåller många uttryck och ingångar. Både mer abstrakta former, där stenskottsklädda kuber bildar en lös pyramid, och de mer konkreta motiv, som mini-sängarna med uppstickande glaskross spridda i olika former över ytan. Sömnlösa nätter och abstrakta skador i förbifarten.
Det är skärvor av hemmet, ömsom vackra ömsom sylvassa. Miniatyrer och minnesfragment.
Kanske är det också spår av hemstaden Fukushima som tränger fram i berättelsen.
Text och foto: Madelaine Sillfors
Volym 2026-04-24
Madelaine Sillfors är konstnär verksam i Prästmon. Hon arbetar med skulptur, performance och måleri och har en masterexamen i fri konst från Konsthögskolan vid Umeå universitet, där hon även studerade estetik.
Hon har varit medlem och ordförande i det konstnärsdrivna Galleri CC i Malmö samt arbetat som curator och verksamhetsledare vid Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Hon är engagerad i Konstnärscentrum Nord och ställer ut tillsammans med konstnärsgruppen AAAS.