Två glaskupor hängandes på flätor av mörkt hår mot en äldre gulvit tapet. Kuporna är fyllda av håret.
Camilla Caster, från utställningen “Allt det jag hade och allt vi behöver”, glakupor, hår. © Camilla Caster / Bildupphovsrätt 2026.

Tre konstutställningar på Sjungaregården i Granö

2026-08-13 13:48

Anneli Furmark, Camilla Caster och Anders Sunna

Utsträckta landskap sveper förbi under den timlånga bilfärden från Umeå till Sjungaregården, en kulturoas, vackert belägen vid älven i Granö. Jag, liksom många andra, kan ibland lite slentrianmässigt klaga över bristen på utställningslokaler för verksamma konstnärer i Umeå med omnejd, men jag börjar mer och mer fundera över om detta är sant. Kanske gäller det bara själva staden Umeå, för runtom på lite mindre ställen finns det gott om plats och flera fina konsthallar, där Sjungaregården bara är ett exempel. Sjungaregårdens utställningslokaler består av fyra gårdsbyggnader att vandra runt mellan. På gården finns det också gott om plats för den kaffesugne att slå sig ner. Jag hade tur med vädret och möttes av en strålande sol när jag strosade runt mellan dom olika husen.

I den första byggnaden jag går in i finns det 13 illustrationsliknande målningar av Anneli Furmark, ingen äldre än från 2025. Respekt för en hårt arbetande målare. Namnen på verken tar oss från en köldknäpp i Jokkmokk, genom en värmebölja i Luleå och en vår i Haga, till Claesgatan i Malmö. Anneli Furmarks måleri är småskaligt. Med akvarell och kritor har hon fångat husfasader som badar i varmt ljus och nästan glänser ut mot betraktaren. Jag kan ibland uppleva akvarell som lite blekt och livlöst, men här är färg och intensitet konsekvent närvarande. Fasaderna och tonen i motiven får mig att tänka på Carl Johan De Geers “Örnis bilar”.

Snarlika motiv sprider sig längs väggarna i rummet. Husfasader i abstrakta vakuum eller glänsande landskap som påminner mig om oxveckor, om promenaderna till och från jobbet och den återkommande tanken att livet vore enklare om hemmet låg i något av husen man sakta passerade. Endast verket “Observatorielunden” innehåller människor. Två personer står på trottoaren och tittar bort mot en höstskog. Målningen “Augustifönster” är den enda som visar en interiör. Här riktas istället blicken ut genom ett fönster. Längst in i rummet hänger den, som att man har anlänt och äntligen får sätta sig ned en liten stund. Utställningslokalen är stor och jag hade önskat ett eller två verk i större skala för att bryta rytmen.

En färgstark målning. Två personer står på en väg framför en skog. Till höger en vägskylt.
Anneli Furmark, ”Observatorielunden”, akvarell, kritor. © Anneli Furmark / Bildupphovsrätt 2026.

I byggnaden mittemot Anneli Furmarks finns ett litet rum där Camilla Casters utställning visas. Här står spår av människor i fokus. Initialt kanske för att det finns möbler i rummet, men titeln på utställningen “Allt det jag hade och allt vi behöver” pekar åt samma riktning. Rummet, så som det är utformat, känns svårjobbat och jag tycker att Camilla har gjort det snyggt när hon tydligt valt att arbeta med rummets förutsättningar istället för mot dom. Hennes verk blir en sorts inredning i någons liv och smälter samman med dom befintliga möblerna.

Dockstatofflor i glas står på golvet framför en gammal inbyggd säng. Sängen är bäddad med ett broderat lakan med texten “ARS LONGA VITA BREVIS” (konsten är lång, livet är kort). På väggen ovanför hänger nycklar i metall och glas, och bredvid sitter glaskupor fyllda med sand, upphängda i tjocka rep på träkrokar. När man tittar upp syns små glaskristaller glittrande från taket och i fönstret. I den gamla kaminen ligger det små pusselbitar, även dom i glas, istället för aska. Det gäller att titta riktigt nära runt om i hela rummet för att inte missa en detalj, eller ett helt nytt verk. Den slitna, fuktskadade tapeten blir ett med dom ömtåliga små glashusen som står prydligt placerade ovanpå en duk på en byrå. På nära håll framträder olika föremål i och på husen. Jag har svårt att urskilja vad dessa föremål är: gamla grässtrån, guld eller kanske taggtråd? Jag drabbas av samma känsla som när blicken dras till någon annans badrumsskåp, en outtalad hemlighet mellan mig och föremålen.

En tid som passerar? Ett spöke? En kartläggning av liv och beteendemönster i hemmet? Jag går in och ut ur utställningen flera gånger eftersom jag är rädd att något ska ha gått mig förbi. På vägen ut lägger jag märke till ett flätat rep som är upphängt på en träkrok. Vid repets slut sitter ytterligare två glaskupor. När jag kommer närmare verket märker jag, till min förtjusning, att repet inte är ett rep, utan hår. Här händer något förbjudet. Två ömtåliga och likväl starka material möts och plötsligt klarnar det för mig vad utställningen handlar om. Med det broderade citatet på lakanet och skorna på golvet, utan att någon är där och använder dom, förstår jag att det handlar om att dö.

Till sist går jag in i byggnaden där en av vår samtids kanske mest omskrivna konstnärer, Anders Sunna, ställer ut. Det är svårt att bortse från att hans målningar visas mittemot Arctic Highways utställning. Jag undrar om det var ett medvetet val eller en slump att det blev så, eftersom det är svårt att inte läsa in en tematisk koppling till den hyllade vandringsutställningen med Sunnas kraftfullt personliga och nästan alltid också politiska ikonmåleri.

Det första verket som möter mig är en stor collagemålning. Jag gissar att det är verket “Racial Comment”, som sträcker sig från golvet upp till träbalkarna i taket. I mitten av målningen ser jag en man iklädd rock och halskrås, med en medalj på bröstet, stående med armarna i kors, där den främre armen inte är en arm utan en grävskopa. Bakom figuren syns ett realistiskt målat svartvitt kvinnoansikte med tejp kryssat över munnen. En upp- och nedvänd kyrka, skelett, konturerna av barn i fotbojor iförda koltar, tunna björkar, ett stort mansansikte med lila streck som markerar skallbenet, en järnväg och gamla fotografier går att urskilja bland otaliga detaljer. Jag imponeras ständigt av hur mycket Sunna kan få in utan att det känns överväldigande. Det är ett mästerligt historieberättande och får mig återigen att påminnas om hur kraftfullt bildmediet är som verktyg. Bredvid collaget hänger målningen “Renen ingen följer”, som föreställer en ren vilandes i höstmossan. Renens ögon är stora och sorgsna, med endast ett horn på huvudet.

På en trävägg sitter Anders Sunnas målning. Beskrivning finns i brödtexten.
Anders Sunna, “Áhkku Rebel”. © Anders Sunna / Bildupphovsrätt 2026.

När jag står och betraktar målningen känner jag mig iakttagen, vänder mig om och möts av ett par ögon som borrar sig in i mig. Det är verket “Áhkku Rebel” som förföljer mig genom utställningen. Ett porträtt av en person iförd en svart mask med endast hål för ögon och mun, iklädd kolt mot en skogsgrön bakgrund. Placeringen och ljussättningen mot ladans träväggar får mig att tänka på Jesusikoner och altartavlor. Den intensiva blicken mot den gröna bakgrunden finns kvar på min näthinna resten av dagen.

Bredvid Áhkku Rebel (Áhkku betyder enligt min research “mor/farmor”) finns det en liten målning med titeln “Snönatt,” föreställande en människa på en skoter som blickar ut över en snötäckt skog i vinternatten. Målningen upplevs fridfull jämfört med dom andra, och det lilla formatet känns ömtåligt och bräckligt. Jag föreställer mig den som en paus i vreden, ett andrum från den grymma värld som är evigt pågående.

I “Opassande vittnesmål” sitter ett barn på huk och gömmer sig framför ett staket medan en grupp människor viftar med länsflaggor. Sunnas sätt att arbeta med färgpåläggning och hans envishet att medvetet (antar jag) använda rikligt med lösningsmedel syns tydligt i verken. För min smak är det något onödigt, eftersom bildspråket i hans figurativa måleri redan är så särpräglat och starkt.

Renens sorgsna ögon och farmoderns hårda blick blir utgångspunkterna i den här utställningen. Sorg och vrede. Utsatthet i den ena vågskålen, viljan att slå tillbaka i den andra. Med de båda blickarna kvar inom mig går jag ut i solen igen.

Tre samtida konstnärer som alla skildrar vår tillvaro på sina individuella sätt. Dom olika utställningarna kanske inte hänger ihop, men de kompletterar ändå varandra och belyser livet och tiden ur helt olika perspektiv. Om detta inte är lockande nog finns det dessutom ett väldigt trevligt café där påtår ingår (!), vilket med tanke på den rådande världsekonomin blir allt mer sällsynt. Gott fika också.


Text och foto: Lisa Bister 

Volym 2026-08-13 

Länk till recension


Lisa Bister, född 1999 i Vansbro, Dalarna, är en verksam konstnär baserad i Umeå. Hon har en kandidatexamen i fri konst från Umeå konsthögskola vid Umeå universitet. Lisa arbetar främst med måleri och utöver sitt eget konstnärskap är hon medgrundare och kassör i Vals Kulturförening, ett konstnärsdrivet galleri och ateljéförening i Umeå. 


Tillbaka till toppen