Triennalen 2025: Herrgårdsparken, Köpmanholmen
2025-07-23 12:48
Det stora oväsendet – Röster, motstånd och minne
Jag köper biljett och tar bussen från Örnsköldsviks resecentrum mot Köpmanholmen. Jag kliver av vid hållplatsen Villavägen och slinker in på en stig i hopp om att den ska leda till något av verken i Herrgårdsparken och Triennalen 2025. Stigen blir en tillrättalagd gångväg. Då möter jag orden ”deras ofredande” skriven på ett betongfundament, som står mitt i grönskan. Den följs av flera texter på betong: ”vi tåla ej”, ”vi kunna ej tåla”. Någon talar till mig. Men vems röst är det jag hör?
Replikerna tilltar i styrka: ”Vi tåla icke civiliseradt folks skymf” och ”Vi tåla ej civiliseradt folks ofredande”. Konstnären Elme Ämting förmedlar kärnfulla ord, som hon hittat i en insändare i Västernorrlands Allehanda från 30 juni 1903 under rubriken ”Lappflickorna tala”. Mer än hundra år senare ger hon röst åt deras vrede genom att mångfaldiga deras ord i affischformat på betong. De samiska flickorna ger svar på tal och bemöter den nedlåtande behandling de utsatts för i någon av regionens kuststäder vintern 1903. Ämting har fångat upp orden. Med titeln ”Civiliserat folks ringaktning” har hon skapat ett monument. En materiell manifestation över självmedvetenhet och motstånd.
Herrgårdsparken omger den herrgård där familjen Hedberg en gång bodde, huvudägare till sulfit- och sulfatfabriken i Köpmanholmen fram till 1960-talets mitt. Platsen vilar både på industrihistoria, klasskillnader och föroreningar men är idag så upprustad att den passar för familjeutflykter och kan ge plats åt delar av Nätterlundstiftelsens skulptursamling. I sommar rymmer den också fem av Triennalens verk.
Jag dras till den frodiga grönskan i parkens vildvuxna del. I en öppning mot Åfjärdens vatten identifierar jag ännu ett verk. Det är mycket anspråkslöst. Just det är dess mening! Ett pärlband av saltstenar uppträtt på ett rep av hampa hänger från en trädgren.”Dálvejohtalat – Vinterled”, av Katarina Pirak-Sikku, är ännu en påminnelse om samisk närvaro i det restaurerade industrilandskapet. Pirak-Sikku kommentera hur samers rätt och tillhörighet till platser ofta ifrågasätts när bestående spår saknas. Frågan aktualiserades till exempel i Nordmalingsmålet, där samers rätt till vinterbete i det ångermanländska kustlandet prövades rättsligt. Sikkus tillfälliga verk kommer sakta att lösas upp och försvinna.
Där parken är som lummigast upptäcker jag en installation med tre fotografier bland trädstammar. Björn Ola Lind återberättar sina upplevelser vid Högberget utanför Ramsele i Ångermanlands inland. Mittbilden visar ingången till en grotta med hällmålningar av älgar och på marken rester av en 5000-årig eldplats. När Lind några år senare försökte hitta tillbaka kunde han inte orientera sig. Han berättar om sin uppgivenhet i boken ”Min magiska plats”, som är en slags text- och bildbilaga till Triennalen. En korp kom då till undsättning och visade honom vägen. Lind gör ett avancerat försök att ta med sig upplevelser från en specifik plats och installera dem i ett annat laddat sammanhang. Han har medvetet undvikit det trauma häxprocesserna orsakat och vänder sig istället till mer välvilligt inställda krafter. Det som gör intryck är bilderna av den respektingivande och hjälpsamma korpen. Densamma, som gör att jag själv upptäcker verket.
I en uppvuxen träddunge i parkens centrum får jag tåla att bli utskrattad. ”The Exclusion”, Joanna Lombards installation, ljuder från tio högtalare. Titeln lämnar inget utrymme för en välvillig tolkning av de ihållande skratten. De är varken uttryck för glädje eller gemenskap utan för motsatsen. Jag kan stå där och känna mig utesluten och förhånad så länge jag härdar ut.
Jag kan också välja att gå därifrån. Men att söka sig till Ida Idaidas bygge i utkanten av parken innebär ingen lättnad. Här står jag inför ett verk, som fyller mig med fasa. För det är inget sagoslott som står där rödmålat med spetsade tinnar och torn. Vidhängande kedjor och sönderslitna tygstycken fladdrar oroväckande i vinden. Jag inser snabbt att jag står inför ett fullt fungerande mordredskap. Och erinrar mig spontant en rad helt verkliga krigsbrott eller kriminalfall där människor, ofta kvinnor, spetsats före eller efter att döden inträffat. Svetlana Alekesijevitj återberättar ett av dem i ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Jag nöjer mig med denna enda hänvisning. Skulpturen ”Autonomi” är, i ordets rätta bemärkelse, ett grymt verk, som uttrycker ondska på gränsen till vad som riskerar att vara traumatiserande. Mer än något annat i Triennalen för det tanken till de verkligt smärtsamma händelser, som Triennalen tagit till sin utgångspunkt.
Idaida, Lombard och Ämting utsätter oss för något. Vi slipper undan det sanna lidande, som Triennalen vill påminna om. Men de försätter oss i andra tillstånd. Vi kan drabbas av affekter. Känslor av vrede, fruktan och medlidande finns inneboende i deras verk. Det för oss i riktning mot katarsis, den omvälvande själsliga rening, som upplevelser av konst kan ge. Enligt den antike filosofen Aristoteles är just känslorna fruktan och medlidande själva förutsättningen för denna rening. I texten ”Om diktkonsten” beskriver han tragedin som den konstform där detta kan ske. Triennalen bygger sitt berättigande på en verklig tragedi. Inte en uppdiktad sådan utan en stor tragedi, iscensatt av människor i våra trakter för 350 år sedan. Därför bör vi vara beredda på att detta också märks i mötet med konsten. Ändå kan det komma som en överraskning för fler än mig att Triennalens starkaste uttryck för mentalt och fysiskt lidande drabbar oss just i Herrgårdsparken i Köpmanholmen.
Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2025-07-23
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.