Triennalen 2025: Kramfors konsthall

”Det stora oväsendet” är det samlande namnet för den pågående Triennalen i Västernorrland. I mitt sökande efter en förklaring till denna benämning på 1600-talets häxprocesser ringer jag till historieguiden Håkan Sjöberg i Kramfors, mitt i den trakt där häxjakten kulminerade försommaren 1675 med avrättningen av 71 människor. Hans trovärdiga berättande kunde höras i programmet ”Vetenskapsradion historia” i samband med minnesdagen av de brutala händelserna.

Han bekräftar att det finns en underton av förakt bakom orden. – Man talade också om ”det stora bullret” eller ”Blåkullabullret”. Språket speglar maktfördelningen i 1600-talets stränga klassamhälle där överheten ville tysta ”bullret” från de förmodat obildade lägre samhällsskikten och tvinga dem till anpassning och underkastelse.

Konsthallen i Kramfors är den av Triennalens platser, som geografiskt ligger närmast 1600-talets händelser. De kvinnor, som tvingades gå till sin egen avrättning på Bålberget kom från tre församlingar norr om den nuvarande stadens centrum: Dal, Ytterlännäs och Torsåker. Ett genomgående tema i de verk, som visas i konsthallen är att de knyter an till folktro och till föreställningar om en tid då människan stod närmare naturen än idag. I en av utställningens texter föreslås att sådana förhållningssätt kan innebära strategier för att stå emot nutidens maktstrukturer.

Maria Mäki har i sin research funnit att flera av de anklagade, däribland Margareta från Ålsta, var av finskt ursprung. Hennes påstådda brott var björnstämning. Hon anklagades för att ha ingått förbund med en björn i syfte att tillfoga skada. I filmverket ”Den vars namn inte uttalas högt” utvecklar Mäki temat om relationen till björnen i finsk folktro. Den mänskliga huvudpersonen är en ung kvinna. Enligt folktron är hon björnens brud och inleder en erotisk relation till björnen med ett tilltal fyllt av smickrande smeknamn. Kvinnans styrka, samlad i hennes könsorgan, anses starkare än björnens och hon har därför både förmåga att hålla björnen välvilligt sinnad och på avstånd. En svensk nutida radioröst inflikar att 489 djur har fällts i årets björnjakt. Filmen är både vacker och välgjord. De fyra elementen är starkt närvarande och röken från skogsfinska svedjor ger associationer till de bål där de avrättades kroppar till slut förintades.

Aska och bränning ingår också i Rebecca Sharps installation ”Growing Ashes”. Med sex pelare i bränd oglaserad keramik har hon velat skapa en rituell plats för eftertanke. Det är vackert tänkt och gjort och påminner om åsynen av svedda trädstammar efter en skogsbrand. Den sällsynta blomman svedjenäva, som bara växer där mark har brunnit, görs till en hoppingivande nyckelfigur. En åtföljande text drar långtgående slutsatser ur ordet näva, som kommer från det fornnordiska ordet för näbb (näv) och likheten med ordet näve, som varit konstnärens främsta redskap i skapandet. Med näven kan man både värja sig, hota och bjuda motstånd. I naturen är en skogsbrand nästan alltid början på något nytt. Den tanke, som verket vill förmedla är att detsamma även ska gälla bland människor. Att något nytt ska uppstå ur det som bränts och att förlust kan föda motstånd.

I en annan del av utställningen riktar Josefin Östberg Olsson uppmärksamheten mot ett vattendrag i Tynderö socken, som rinner norrut. Enligt vida spridd folktro är sådana vatten särskilt hälsobringande eftersom allt ont därmed också rinner bort. Mot norr! I bildserien ”Ytspänning” får blå spännband, som fästs på linneduk representera det vindlande vattendraget. Jag ser inget fel i att göra konst av material, som finns att köpa på varje bensinmack. Och vem har något att invända mot det rena, strömmande vatten, som verket hyllar? Men jag finner ändå att dess uttryck är allt för torftigt i det sammanhang där det nu visas.

Anna Norvell frammanar andra sinnesstämningar. I tre tuschteckningar vänder hon sig till framtiden i sökandet efter kunskap om ett bättre sätt att vara i världen. En tid där en omställning har ägt rum så att mänskligheten lever i samklang med naturen och med planeten. I ”Den stora lättnaden” tecknar hon visionen om en tillvaro där vi saktat ned och därmed får uppleva hur livet frodas och världen växer. En tredje bild förmedlar en omsorgsfullt skriven uppmaning till etiskt hållbara förhållningssätt. Min blick cirklar kring orden: förundran, närande, ödmjukhet, vänlighet, respekt, sparsamhet och solidaritet. Det är ord som gjorda för att brodera på nya väggbonader för vår tid.

Triennalens syfte är inte att återberätta historien. Inte heller att gottgöra de oskyldigt avrättade eller ge dem upprättelse. Istället vill man knyta an till nutida skeenden, som kan ha släktskap med svunna tiders häxjakt eller häxeri. De utställda verken ligger nära de historiska händelsernas geografiska centrum. Men de svävar ändå på visst avstånd från den brutala verkligheten. Ibland tycks curatorn ha använt språket och orden som hävstång för att skapa en starkare koppling mellan verk och den bakomliggande verkligheten. Det gäller resonemanget om bränders livgivande kraft och om det helande vattnet i Tynderö.

Den som, i likhet med mig, söker uttryck för medkänsla och respekt inför dem som dömdes till yxa och bål, får vända sig till Norvells nedtecknade ledord längst in i konsthallen. Att följa något av dem kan leda till en något bättre morgondag. Känslan av respekt infinner sig också inför Mäkis berättelse om kvinnan och björnen. Att jag lämnar utställningen med nyväckta känslor för en björn är som det ska i ett liv nära naturen.

Text och foto: Margareta Klingberg
Stillbild: Maria Mäki

Volym 2025-07-05

Länk till denna artikel

---

Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.