Triennalen 2025: Örnsköldsviks museum och konsthall

Konsthallens ljudverk drar mig in i rummet. Röster från en ljuddusch rabblar ”Forsfinskan, forsfinskan, forsfinskan. Rölleka [...] Kvanne. Libbsticka. Stensöta. Bräken…” Det är Linnéa Falcks verk ”Brita Rölleker” (2025), som hon skapat tillsammans med Simon Schultz. Rösterna radar inte enbart upp växtnamn, utan också namn på avrättade personer och platserna de kom ifrån. Ett sjuttiotal personer satte livet till vid Häxberget i Torsåkers pastorat år 1675. En av dem var Margareta, kallad forsfinskan, en äldre kvinna som enligt vittnesmålen inte talade svenska. Troligen var hon en av de första som invandrade från Finland.

Växterna i ljudverket är medicinalväxter som växte i området vid tiden. ”Ax […] Brännässla. Renfana.” Växter vars egenskaper togs tillvara i läkande syften, så även under kristen regi där munkar och nunnor odlade växterna, dokumenterade deras användningsområden och spred kunskapen vidare till allmänheten. Men efter 1608, då en ny svensk häxlag trädde i kraft, började denna kunskap misstänkliggöras. En ny samhällsordning skulle träda i kraft. Kunskapen om naturens kraft ansågs nu hednisk. Fruktan växte för att örtkunskap användes i samråd med djävulen. Kunskapen om medicinalväxter rymdes inte längre i kyrkans maktapparat. Läkekonst förvandlades till trolldom.

Till verket hör också vatten från Lesjön som ska förvaras i ett kärl av rostfritt stål. Ljuden leds genom vattnet som avger vibrationer på ytan. Jag är i utställningen några dagar efter öppning och delar av verket har dessvärre fastnat i tullarna. En av många anledningar att återvända till museet under sommaren.

Vidare följer en serie av fotografier, bland annat två självporträtt av Trinidad Carrillo. I ”Studies” (2015) sitter en kvinna med ett klarblått täcke framför sig. Underarmarna vilar på täckets kant och vid den ena handen kryper en stor, hårklädd spindel. Till vänster i bild breder fjärilsvingar ut sig över den blå ytan. Bilden är dubbelexponerad och en tumme döljer kvinnans ansikte med ett starkt upplyst sken av hud. Carrillo arbetar ofta med naturen och med moderskapet. Spindelns bär mytiska egenskaper som djup visdom och trygghet men representerar också livets väv och den som står för skapelse och öde. Ofta ses spindeln som något moderligt.

I videoverket ”Witness” (2024) möter betraktaren en moderlig omsorg men också en hjälplöshet. Hur skyddar modern jordens barn? Hur hjälplös är hon inte i krigens framfart? En kvinna bäddar in ett barn i lager på lager av tunt tyg, som spindelväv, vilket bildar en skyddande kokong. Hon arbetar i det eviga. Ett nytt lager tunt tyg. Foten stoppas in, huvudet viras av det tunna tills det inte syns mer. Arbetet är både känslomässigt och fysiskt. Ett försök att skydda det sköra från den grymma världen. I videons tillhörande hörlurar hörs fågelsång, skönsång och den smärtsamma klagosången. Sorgen över de förlorade barnen.

Verktexten berättar att gasväven fått sitt namn från det tunna sidentyg som tidigare tillverkades i Gaza. Idag råder brist på sjukvårdsmaterial, så även förband som gasväv. Vi ser lidandet och förstörelsen av liv. Den moderliga kärleken räcker inte till. Hjärtat brister, i takt med sången.

I ett annat självporträtt ses Carrillo sittande i ljusblått sidennattlinne på en trästol. Armarna är indragna mot kroppen och den långa exponeringstiden gör rörelsen synbar. De suddiga handstumparna fladdrar. Huvudet är bakåtlutat mot väggen, halsen blottad. Intill henne står en likadan stol, tom. Skinnsitsen blänker. Den hjälplösa moderligheten följer mig in i bilden. Hur kan man hålla sansen? ”Self portrait with demons” (2015) anspelar på att det inte är görbart alla gånger. Färgerna är klara i det annars dova rummet. Ett svagt dagsljus kommer in från vänster. Tårna nuddar golvet, en svag förankring.

I rummets bakre del är takhöjden hög. Här har Ida Idaida byggt en träkonstruktion från golv till tak. Jag närmar mig den monumentala skulpturen. En sensor får verket att gnissla igång med långsamma rörelser. En mörkbetsad träbassäng, högre än jag själv, dominerar rummet. En trappa i rummets inre hörn gör att jag på avstånd kan skönja vattenytan. En träram vickar upp och ner, från sida till sida. Den är fäst med vajrar i en stålkonstruktion. I gungandet doppas bundna stenar, inslagna i svarta tygremsor, ner i bassängens vatten. Droppande ljud blir snart ett tillägg i ljudbilden. Vajrarna löper vidare upp till det högresta taket, där ytterligare tygslamsor dunsar lätt mot väggarna och lämnar svarta avtryck på väggens vita väv.

Verket påminner om inkvisitionens maskineri, på ett skräckfilmsliknande vis. Skuggorna som faller på väggarna är även de skräckinjagande. Tortyren under häxprocesserna är gestaltad som den maskinella apparat det var. ”Djupare, djupare, djupare” (2025) kan ses som ett centralverk i utställningsrummet, en slags ankare, en bindande punkt. Dåtiden känns högst närvarande.

I rummets inre del visas tre verk av Anna Norvell. Som en länk mellan maskin, ramat måleri och teckning är verket ”Ursinnet” (2025). En målning som inte låter sig begränsas. Ett träd blåser upp ur duken, lövverket fortsätter vidare över konsthallens vägg. Akrylen bildar högt gräs och vindlande vegetation. Björkens mjuka stam står tålig i bildens mitt.

Rörelsen för blicken vidare till nästa målning, ”Häxan” (2025), på rummets högra vägg. En kvinna står på en äng. Hon möter oss med ena handflatan öppen. I sin högra hand håller hon en rökelseliknande pinne mellan tumme och pekfinger. Runt halsen hänger en medaljong mot den svarta klänningen. Här har vinden falnat och röken från pinnen sprider sig över himlen.

Den tredje av Norvells bilder, ”Sömmerskan” (2025), är en teckning föreställande händer som syr samman en spricka. Kanske i ett berg, kanske i en kudde. Med nål och tråd bildas fina läkande stygn som fullbordar berättelsen. Som en form av avslut.

Rösterna och de maskinella ljuden samsas väl med fotografi, måleri, teckning, rörlig bild och skulptur. Tillsammans gör de rummet levande. Historia och samtid har smält samman. Som om tiden har upphört att spela roll.

Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren

Volym 2025-06-27 

Länk till denna artikel

---

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.