Triennalen 2025: Sundsvalls museum
2025-07-22 12:36
Det stora oväsendet – koloniala sår, andligt motstånd och queer historieskrivning
I Triennalutställningen på Sundsvalls museum visas verk av sju konstnärer varav en duo. Samtliga undersöker festivalens teman magi, makt och motstånd men ur olika perspektiv. Flera av de utställda verken är svårtillgängliga, de kräver tid och eftertanke men det kan löna sej att ge dem en chans.
Två av konstnärerna, Kayo Mpoyi och Sigrid Holmwood, ställer ut måleri medan övriga deltar med olika typer av installationer. Det handlar om video, ljud och objekt.
På vernissagen framförde Kayo Mpoyi en performance där hon berättade om sin kongolesiska familjs historia. Hennes gammelfarmor tillfångatogs gravid och medan barnet, Kayo Mpoyis farfar, köptes fri, dog gammelfarmor i fångenskap. Hennes grymma öde ekar genom generationerna och Kayo Mpoyi frågar sej om det vilar en förbannelse över familjen. I verket antyds att gammelfarmoderns själ till slut kan ha bevekats.
Kayo Mpoyis arkivmaterial består av mammans fotoalbum och pappans handskrivna svensk-kongolesiska ordbok. En sida ur ordboken har målats upp på väggen i konsthallen. Pappans översättningar av orden är inte korrekta utan mer fantasifulla och Kayo Mpoyi tolkar lexikonet som en kodad berättelse. Så tar hon fram färg och gör ett avtryck av pappans ansikte på en målning som ligger på golvet framför henne, en målning där motivet bland annat är en ordbok.
Kayo Mpoyi är verksam i Stockholm och har nyligen avlagt en master vid Kungliga konsthögskolan.
En konstnär som mer rakt på sak gestaltar Triennalens avstamp i häxprocesserna är Sigrid Holmwood. Det brinner av eld i hennes målningar. Färgerna brunt, orange och rött är återkommande. Konstnären använder växtfärger och experimenterar med uråldriga tekniker för att färga tyg och framställa pigment. Målningarna har titlar som ”Flight to Blåkulla” och ”Burning books and burning bodies”.
Konstnären lyfter fram boktryckarkonstens roll i spridningen av kvinnofientliga idéer i Europa. Men inte bara kvinnor brändes på bål utan även kätterska böcker. Det var ett sätt att censurera obekväma idéer.
Sigrid Holmwood har svensk-brittisk bakgrund, är uppvuxen och utbildad i England och numera bosatt i Malmö. En av hennes inspirationskällor är Monica Sjöö vars verk kan ses på Västernorrlands museum under Triennalen.
Brittiska Tai Shani bidrar med det 58 minuter långa videoverk ”The Neon Hieroglyph”, som närmast kan beskrivas som en visuellt underskön LSD-tripp. Men här handlar det om hallucinationer orsakade av mjöldryga, en svamp som angriper säd och gräs. Förr trodde folk att mjöldrygan drygade ut mjölet, därav namnet, men den är giftig och har förorsakat epidemier i Europa från medeltiden in på 1900-talet. Mjöldrygan innehåller ett ämne som liknar LSD och det ryktas att folket på den isolerade sicilianska ön Alicui åt bröd förgiftat av mjöldryga och hallucinerade om häxor som kunde flyga, något som Shani väver in i sin berättelse. Flygande häxor lär ska förekomma i folkliga myter och legender i den Eoliska övärlden. Det övernaturliga stod på det fattiga folkets sida och hjälpte dem.
Videoverket ackompanjeras av en kvinnoröst som läser en poetisk text som bland annat handlar om att äta förgiftat bröd och flyga som häxor. Frågan som konstnären utforskar är hur ”kvinnors kroppar, begär och kunskaper kring natur och rus har demoniserats i patriarkala samhällen”. Personligen ifrågasätter jag om drogens roll är eftersträvansvärd för någon, vare sej kvinna eller man.
Tai Shani är självlärd. 2019 vann hon Turnerpriset tillsammans med tre andra konstnärer.
Duon Whyte & Zettergren består av dansaren Olando Whyte från Jamaica och konstnären Rut Karin Zettergren, Sverige/Finland. De medverkar med en installation bestående av videodokumentationer och objekt. Central i installationen är videoverket ”Elddansaren”, där en fladdrande blåvit låga symboliserar motstånd och andlig kraft. Det är den jamaicanska spritdrycken rom som brinner, i en ritual inspirerad av kreolsk religion med afrikanska rötter. Men afrikanska religiösa ritualer är fortfarande kriminaliserade på Jamaica eftersom de användes i ett slavuppror på 1700-talet för att stärka motståndet.
Installationens övriga videoverk är dokumentationer av rituella performance som Whyte & Zettergren utfört på platser i Sverige och Jamaica med anknytning till triangelhandeln, till exempel Röde sten i Göteborgs hamn. Därifrån exporterades salt fisk som slavarbetarna fick att äta. Järn kom från Lövstabruk i Uppland och Jamaica producerade socker. Slavarna som skulle arbeta i sockerplantagerna tillfångatogs och skeppades från Afrika.
I filmerna från Jamaica utförs ritualerna vid sockerplantager, fort och stränder. Bland objekten i installationen finns kanonkulor, sand, segelduk och snäckor som fördjupar verket ytterligare. Det är en krävande men tänkvärd installation som vill visa hur triangelhandeln med slavar berörde Sverige och även präglar samtiden.
Duon Whyte & Zettergren skapades 2018. Olando Whyte är dansare, koreograf och performancekonstnär. Hans inriktning inom streetdans är dancehall men han är också utbildad i samtida reggaedans och jamaicansk dans. I sina solodanser utmanar han koloniala lagar och hedrar Jamaicas andliga tradition. Rut Karin Zettergren, Sverige/Finland är konstnär, forskare och doktorand vid Konstuniversitetet i Helsingfors. Hon har även undervisat på Kungliga konsthögskolan i Stockholm.
I Afrang Nordlöf Malekians något kryptiska installation "VMA (Viktigt minne till allmänheten)” hänger tre röda tygstycken ner från taket. I vart och ett av dem har ett signalhorn lindats in och ur hornen ljuder drömdikter som speglar de socialistiska drömmarna hos många av de migranter som kom till Sverige på 1970- och 1990-talen. Där finns också en telefonist som besvarar samtal från migranter som försöker nå sina anhöriga i andra länder. Dikterna ”ger röst åt erfarenheter av migration och orealiserade utopier”.
På väggen bakom tygstyckena hänger tre grafiska blad som känns väldigt bekanta. Jag har sett dem tidigare, men var? Det visar sej att Afrang Nordlöf Malekian har grävt i Statens konstråds arkiv och hittat statligt ägd konst som hängde i Telias hus på Skepparegatan 3 i Sundsvall innan företaget privatiserades år 2000. Då plockades konsten ner och hamnade i Statens konstråds arkiv. Och jag känner igen bilderna eftersom jag arbetade i huset fram till 1996. Har ofta undrat vart all konst som fanns i huset tog vägen. En subtil koppling mellan offentlig konst, minnen och migration.
Afrang Nordlöf Malekian från Iran/Sverige är internationellt verksam konstnär utbildad vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. De tre grafiska verken i installationen är ”Förhandlingar pågår (vi och dom)” av Kerstin Abram-Nilsson, ”Lekande barn” av Berta Hansson och ”Fågeln” av Lennart Gram.
Ytterligare ett verk med direkt anknytning till Sundsvall är Sam Hultins video-performance ”Är du där, Kai”. I den levandegörs Kai Gullmar (1905–1982), född och uppvuxen i Sundsvall och en av Sveriges mest populära musiker under 1930- och 40-talen. Kai Gullmars röst i verket är hämtad från den sista radiointervjun som gjordes med henne (av Kent Finell för Sveriges radio 1981). Greppet är roligt, uppiggande och lätt att ta till sej.
I Sam Hultins version av intervjun pratas det om musik, identitet och hur Kai Gullmar navigerade i en tid och ett samhälle som hade andra uppfattningar av kön och identitet än vad vi har idag. Hon hade en utpräglat queer personlighet och uppträdde alltid i vad som uppfattades som manlig klädsel, men hennes stjärnstatus skyddade henne.
Sam Hultin är verksam i Stockholm och arbetar med queer historia, identitet och gemenskap, ofta med en personlig och politisk utgångspunkt.
Text och foto: Karin Kämsby
Volym 2025-07-22
Fotnot: Mer om mjöldryga på Naturhistoriska riksmuseets hemsida
Karin Kämsby, Gnarp, är frilansjournalist med inriktning på kultur, foto och grafisk form. Hon gick ut journalisthögskolan i Göteborg 1980 och tog en fil. kand. dramatik, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet 1995. Senare har hon läst kompletterande universitetskurser i att skriva om konst och att skriva kulturkritik. Hon har frilansat som journalist sedan 2002, bland annat för Danstidningen, Mittmedia och SvD och har medverkat i Volym sedan 2003. Numera bedriver hon även egna projekt som skribent och fotograf.