Alessandro Perini – ljudkonstresidens vid Hola folkhögskola

– Är ditt första minne av ljud eller bild? Det är min uppvärmningsfråga till Alessandro Perini på Hola folkhögskolas AIRY-residens för ljudkonst.

Denne trettionioårige kompositör, ljudkonstnär och kulinariskt intresserade dumpsterdykare, från Cantù utanför Como, har både huvudet och skärmen fullmatade av det projekt han arbetar med under sin tid i Prästmon, ett beställningsverk från Zürcher Hochschule der Künste som ska framföras där i november. Musikaliska kompositioner är en gren av hans verksamhet, ljudinstallationer en annan. Han samarbetar med musiker, andra konstnärer, konstkuratorer; ofta platsspecifikt i många typer av landskap, urbana och agrara. Verktygen är dator, bärbar ljudinspelare och en typ av mikrofoner som känner av kontakt med fysiska föremål men tar upp ytterst lite av luftburna vibrationer. Han kan utgå från funna objekt och uppfinner och konstruerar artefakter som kopplas till ett redan existerande föremål, exempelvis ett instrument. Lyssnandet, är hans medel för att förstå och bearbeta omgivningar och miljöer.

Alessandro Perini utanför Hola folkhögskola, september 2022.
Foto: Maria Morberg.

Vi träffas i Holas matsal där ljudkonstnär och lärare Björn Eriksson tagit emot mig, och Perini anslutit. Efter försök att identifiera svenska fåglar utifrån ljudhärmningar och en sökning på ”blåaktig stjärt som vippar” – det är troligen en sädesärla som Alessandro hört – går vi till ljudstudion och residensarbetsplatsen. Han visar mig en video, ”Intorno alla traccia”, ett slags utforskande av klarinettens potential som instrument. Perini har spelat klarinett i många år, men tycker inte om att göra det – man behöver pressa luften mycket hårt och hålla ett konstant hårt grepp med tummen. Följaktligen uppfann han en teknisk modifikation och tillverkade den i form av två 3D-utskrivna, motordrivna tangenter som gör att klaffar kan kombineras med hål, och därmed tillåter en fingersättning som inte vore möjlig med mänskliga händer.

– Det möjliggör mycket precis hastighet, kontrollerad av en dator. Men den första prototypen smälte på grund av att motorn blev för varm för materialet. Så jag utvecklade en ny version, gjord på en skrivare vid Lund universitet som kan tillverka enheten i ett särskilt nylonpuder, sammansatt med laser. Mycket dyrare, men de smälter i alla fall inte, säger Alessandro med ett (första) skratt.

Klarinettisten kan alltså spela i ett tempo medan de konstgjorda tangenterna ljuder i två eller tre andra tempon, samtidigt. En polyrytmisk komposition. Och det är klart. All utveckling sker genom någon form av manipulation, eller utvecklad användning av innehåll. En flöjt och en trumma blev kanske det de är (eller var) först när användandet gav intressanta, användbara, nya ljud ifrån sig? Snabb, vänlig och tillbakalutad respons från konstnären:

– I am hacking the clarinet.

Den lilla ”tillbyggnaden” på instrumentet liknar en psykedelisk mini-elgitarr utan strängar som är inkilad, fastklämd snarast, mellan klaffarna. Jag gör associationen till den tyske konstnären Hans Bellmers snörda och förvridna dockor och så är vi inne på surrealism, därmed på psykoanalys. Min lätt freudianska inledning på intervjun visar sig vara välriktad. ”Unheimlich”, begreppet Sigmund Freud myntade för något kusligt; ordagrant ”det o-hem-lika”, är en betydande referenspunkt för Perini. Och hans första minne var varken ljud eller bild utan en undran över det han lade märke till omkring sig, tänka ut hur det troligen fungerade och rita konstruktioner för den avsedda funktionen.

Instruments utvecklingshistoria är parallell med musikhistoriens framåtrörelser, också vad gäller sångare, fortsätter Perini. När exempelvis mikrofonen kom förändrades sättet att sjunga. En jazzröst kunde på det sättet förbli subtil, men förstärkas. En riktigt välbyggd fiol har kraften av en kanon, säger han. Så kallades också Paganinis instrument. Trät var av så hög kvalitet att ljuden från den kunde tränga igenom allt.

Hur svarar den klassiska musikvärldens institutioner på den här sortens vidareutvecklingar, eller manipulationer, undrar jag.

– När samtida musik presenteras, särskilt av mer traditionella svenska konserthallar och orkestrar, är det nya vanligen bara synligt i komponistens födelsedatum, svarar Alessandro Perini lugnt. Det är sällsynt att höra superexperimentell musik här. Det som görs i termer av nyskapande är kommersiellt drivet, som att orkestrar musiksätter videospel. Det är ledsamt att det främst är så man försöker nå ny publik.

Perinis kompositioner framförs vid festivaler och konserter för ny musik, eller researchplattformer. Hans ljudkonstverk möjliggörs via stipendier, beställningar och konstnärsresidens. Eller i samarbeten, som nyligen konst i det offentliga rummet i samarbete med den italienska kuratorn Isabella Bordoni, ett projekt i jordbrukslandskapet i Milanos utkanter kallat ”Site-Specific Listening”.

"Stereofonia Acquatica", ljudinstallation av Alessandro Perini för IMAGONIRMIA prisresidens. Foto: Isabella Bordoni.

När experimenten inom konst i mitten av förra seklet pågick var ljud ett av materialen man laborerade med. Skedde det ett vägval då, som gjorde att klassisk musik förblev väldigt ”klassisk”? Om experimenten med ljud hade glidit in mer på musikens område än på bildkonstens i det skedet, kanske ljudkonst nu hade betraktats som mindre smalt, tänker jag högt.

– Ljudkonst kommer från bildkonsten ursprungligen, och från konceptkonst. Ljudexperiment försiggick på bägge fält. Jag skulle aldrig kalla något som händer under en konsert för ljudkonst, säger Alessandro.

Varför inte, undrar jag.

– Därför att det är musik. Jag gör det som musik. Ljudkonst komponeras också, men fritt från till exempel idén om en början och ett slut, eller en berättelse. ”Sound art to me is when you exhibit a sound”. Min ljudkonst är aldrig för högtalare. Det är egentligen inte ljudet som intresserar mig utan lyssnandet. Upplevelsen.

I ”Ljudkonst” (OEI editör, 2019), en samling texter på området sedan 1990-talet, ges besläktade spår. Uppdelningen i anglosaxiskt orienterad ”sound art” och en tysk gren kallad ”Klangkunst”, har efter det senaste sekelskiftet vidgats till en mångfald strömningar om soniskt tänkande. Åsa Stjerna och Andreas Engström, redaktörerna som ambitiöst satt samman antologin, har velat lyfta fram möjligheterna denna expansion ger. Snarare än att fixeras vid ljudet i sig menar de att lyssnandet och det soniska kan skapa rum för verklighetens tvetydigheter och motsägelser.

Mitt besök på Hola sker ett par veckor efter att det svenska valresultatet visar en lavinartad tillväxt för det parti som monomant motsätter sig experimentella uttryck, och samtidigt ägnar aktivt engagemang åt kulturpolitik. I Perinis hemland har ”de italienska bröderna” skördat framgångar. Han bor i Malmö sedan tio år, har undervisat på stadens musikhögskola, och beskriver sin ambulerande tillvaro som uppbyggd av residensvistelser och offentligt finansierade beställningar, med en intensiv höstsäsong 2022. Efter Hola-vistelsen åker han till Argentina, och sedan till Italien över jul.

Ett kort snack med Björn Eriksson på Hola måste hinnas med. Han började som ljudtekniker, gick den experimentellt inriktade radioutbildningen som hölls på skolan tidigare, och blev sedan lärare i musikproduktion och ljudteknik här. Vi pratar från varsin Bruno Mathsson-fåtölj i ett av huvudbyggnaden Styresholms sällskapsrum. Hola grundades redan 1896 för att hysa en skola just för vuxen fortbildning och utveckling, berättar Björn. Grundaren Johan Sandler vurmade och stred för folkbildning. Poeten och författaren Erik Beckman började skriva under sin tid som lärare på Hola under 1960-talet, bland annat den experimentella romanen ”Hertigens kartonger” och ”Indalsbanan”.

AIRY-stipendiet på Hola startade som en tvåårig försöksverksamhet inom Kultursamverkansmodellen. Det finns anledning till oro för nyskapande och komplex konst, i alla fall den som finansieras genom offentliga system. Även om avantgardet alltid hittat sina vägar så är den kritiska massa som har möjlighet att leva eller överleva på sitt skapande, under hot. Men sörj inte, organisera er, som Joe Hill uttryckte det. Humor eller temperament saknas inte heller hos Alessandro. Vi förenas bedrövade över den sorgliga ursäkt för det italienska köket som Sverige presenterar i restauranger från söder till norr, de mer exklusiva förstås undantagna. Hans koncentrerade beskrivning av en överkokt, kallnad ”Pasta Kantarell” nästan utan svamp är en behärskad slakt. Med en knappt förnimbar glimt i ögat. För reflektion över produktionerna som alstras av denne innovative och utforskande individ, ta vidare del via alessandroperini.com.

AIRY-residens september 2022 tilldelades förutom Alessandro Perini också författaren Anna Arvidsdotter (Hola folkhögskola), och Meng-Chan Yu, tysk konstnär som arbetar i keramik (Ålsta folkhögskola).

Text: Maria Morberg
Foto: Alessandro Perini, Maria Morberg, Isabella Bordoni

Volym 2022-10-06

Länk till artikel

Maria Morberg, uppväxt i Stockholm med rötter i Ådalen sedan tre generationer, är skribent och översättare. Bodde i New York i slutet av 1980-talet, har producerat scenkonst och gjort film om internationella konstnärer. Frilansar nu efter många år i tjänst som redaktör på Moderna Museet.