Arctic Arts Summit

Längs Umeälven har renar vandrat i årtusenden mellan vinterbete vid kusten och sommarviste i fjällen. I Umeå, Ubmeje, hålls det fjärde cirkumpolära toppmötet, Arctic Arts Summit dagarna före midsommar 2026. Från Kanada, Grönland, Island, Norge, Finland och Sverige har 700 delegater anlänt för att samlas kring kulturpolitik, forskning och konst. Toppmötets tema är ”Land, Power, Art”. Röster från konst, akademi och politik möts på arenor över hela Umeå, i ett par hundra programpunkter, med panelsamtal, utställningar, film och konserter.

Katarina Barruk inleder välkomstceremonin med Ubmejes jojk i Folkets hus, Idun. Arrangörerna, Umeå kommun, Region Västerbotten och Umeå universitet, hälsar välkommen. Fem kulturministrar och företrädare för sametinget ger sina perspektiv på det arktiska samarbetet och nätverksbyggandet mellan ursprungsbefolkningar i Arktis. Här finns en samstämmighet när det gäller kulturens betydelse i vår tid av kris och krig. Kultur ger oss kunskap om vår bakgrund. Konstarterna gestaltar problematik i vår tid och bidrar till en fördjupning av demokratin, till förståelse och respekt. Kulturen stärker vår identitet och motståndskraft, vilket är av stor betydelse nu när det arktiska området är utsatt för hot. Klimatförändringarna omformar landskapet och slår hårt mot rennäringen. Prospektering av mineraler ökar kraftigt i de svenska samernas renbetesland. Det råder ett geopolitiskt tryck från omvärlden; stormakterna kastar lystna blickar på de arktiska områdena i jakt på naturresurser: gas, olja och mineraler. Med bibehållet språk och kultur utgör ursprungsbefolkningen ett motstånd. Varje nations urfolk måste bjuda det motstånd som krävs. Med ökad respekt från majoritetsbefolkningen kan också ungdomar bli kunskapsbärare in i framtiden; känna stolthet över sin historia, sin kultur och sin identitet.

I Umeå konsthall, VÄVEN, visas verk som rymmer erfarenheter kring konst, mark och makt. Samtida perspektiv och uttryck flätas samman med historisk tid. Olof Marsja visar en skulptur ”Liddus fot”, ett konglomerat bestående av snidad fot i körsbärsträ, Lidl-toffla, renhorn och band vävda av mamma och mormor, högt och lågt; plastkulturens intrång i den samiska kulturen. Victoria Andersson visar textilt broderi, ”Black Rain” som uttrycker sorg och närapå uppgivenhet. Tunna vita upp-och-ner-stygn i rader som avslutas med små, små pärlor som äts upp i svärtan. Kritstrecksrandigt kan tolkas som en symbol för makt, en tolkning av världsläget, ett uttryck för toxisk maskulinitet. Katarina Pirak Sikku har tagit hand om en restprodukt från renen; de stumpar av renhorn som blir kvar när slöjdarna tagit sitt. ”Vakka” är titeln på de vägghängda krokar som fortfarande bär minnen från högfjällets grönska och vinterlandskapets skogar. Återbruk är en livsstil och en självklarhet. I ett angränsande rum visas videofilmen ”About Post-Capitalist Architecture”, en video, sex timmar lång, av konstnären och arkitekten Joar Nango och filmaren Ken Aro Bongo. Det är en mångsidig film som bland annat visar mobila kojor, gumpi, som ersatt de traditionella tälten och används i samband med renskötsel och vinterfiske. Den nomadiska kulturen visualiseras och diskuteras med samer, forskare, filosofer och konstnärer medan snöskotrar släpar kojor över myr och fjäll.

På Renmarkstorget finns en tillfälligt placerad skulptur av Carola Grahn ”Riksreinen/ Ren- Lejon” från 2024; renen har hittat hem. Ja vi befinner oss ju i Rans samebys vinterbetesområde och just här fanns en viloplats även för renskötare. På en sockel vilar en ren med mäktig hornkrona och lejontassar, vit som snö, i kontrast till de tegelväggar som omger torget. På en av fasaderna har ett brev monterats, ett intimt budskap i monumentalformat. Brevet inleds: ”Hey, I saw you filling up your truck at the station yesterday, I can´t go on without letting you know.” Även detta ett verk av Carola Grahn. Det är ett brev till skogskillen som blev kvar, när hon ville gå vidare, ingå i ett större sammanhang, som blev konstens. I slutet, ett brutet hjärta med texten: ”you can never leave and I can never stay/ C”. Med detta överger Carola också förväntningarna på att samisk konstnär ska arbeta med samisk tematik.

Flera programpunkter lyfter Duodji, det samiska hantverket som är en viktig bärare av kultur och språk. I ett panelsamtal berättar Monica L Edmondsson, som har sina rötter i Luleå-samiskan, om sin resa att utveckla sitt kulturarv i glas som material. Det var i Australien, efter några förberedande kurser, som Monica insåg att glaset påminde henne om is och snö, vilket väckte en djup saknad. Monica visar en cirkulär glasskiva där hon införde en liten röd kvadrat. Den hade hon sett som ett inslag i Lulesamernas koltar, ett litet stycke tyg i nacken, som benämns gávlos. Arbetet med gávlos innebar en kommunikation med förmödrarna, en visuell livslinje som knyter samman dåtid med nutid och framtid. I projektet ”100MIGRATORY” från 2014, vidareutvecklade Monica kärl som är helt sammanfogade av sådana gávlos. Kärl representerar livsnödvändiga behållare, förvaring av det som håller oss vid liv, men som också ger liv: livmodern.

”Levda erfarenheter formar framtiden” är ett annat panelsamtal, en efterbörd till ett veckolångt internationellt residens som hölls i Granö, veckan innan Arctic Arts Summit. Britta Marakatt-Labba och Mikael Pirak var två av nio deltagare som i olika material arbetar med duodji. Med bildspel och berättelser fick publiken ta del av en vecka där man lärt av varandra och utbytt erfarenheter. Mikael Pirak hade tagit med sig en stor vril att slöjda ett klot ur, men flera kom utan material eller verktyg. Första dagen gjorde man en vandring i skogen för att samla naturmaterial. ”Måste man fråga markägare för att ta med sig rötter, bark eller löv”? Man kom överens om att den traditionella samiska hållningen gäller; man frågar trädet om lov för att gräva upp lite rötter och man tar aldrig mer än vad man behöver. Man skadar inte trädet. Man tackar trädet. Varsamhet och tacksamhet är en självklar hållning. Man var också överens om strävan att minimera sitt energibehov. Och att lära de samiska namnen på växter och föra kunskapen vidare. Att bara titta på när någon annan syr eller rotslöjdar är en lärprocess. Hantverket är bärare av kunskap och språk, därför angeläget att föra vidare.

En stark performance, ”Blå snö”, skildrar en ung grönländsk kvinnas liv präglat av rasism, öppen och fördold. Skådespelaren Aviana Steinbacher från Grönland, agerar med dans och text i återhållen vrede och ångest. ”Jag har en inre scanner som avläser din reaktion när jag säger att jag är grönländare”. Livet som ung student i Köpenhamn, som kvinna på krogen i samvaro med danska vänner; skratta med, nicka, verka glad, medan ångesten stiger. Snabba samtal – omöjligt att hinna flika in något … total kontroll, inte bli full, inte riskera att bli värderad, jämförd med den alkoholiserade grönländskan vid stationen. Utanförskap och exotisering förorsakar en konstant inre stress. Att återerövra självförtroendet innebär en kamp; att känna stolthet över sitt ursprung, sin förmåga till närhet och kommunikation.

På Ögonblicksteatern visas Sjaddo/växande, en dansföreställning från Samiskt danscentrum, som inleds med en skapelseberättelse från Sápmi, där renens hjärta skapar jordens rytm. Sjaddo handlar om att växa tillsammans, att leva på riktigt, att inte fastna i den virtuella världen. Att leva är att skapa relationer. Det är en intim föreställning. Två dansare, en i svart, en i vitt, som gestaltar relationen mellan renen och vargen; renens rädsla för vargens käft, vargens respekt för renens horn. Myggsvärmar genererar hetsiga rörelser. En rana blir till en pärlälv, med utrotningshotade musslor.

I Vita kuben på Norrlandsoperan visas ”Guhte gullá/Här för att höra”, en videoinstallation där två kvinnor lyssnar till sina förmödrars röster genom dans och duodji. Den ångest som förorsakas av destruktiva krafter i världen bemästras med dans, vilken åkallar de tre samiska jordgudarna. ”Vi har förlorat vår anknytning till jorden och till våra förfäder som vilar i jorden”. Det är dags att återknyta kontakt med de heliga andarna. Outi Pieski är medskapare till föreställningen och mor till de två dansarna Biet Haarla Pieski och Gáddjá Haarla Pieski. Mari Boines jojk ackompanjerar tillsammans med elektronisk musik av Tuomo Puranen. Verket består av två delar: en samtida, kraftfull och en stillsam, reflekterande, där dansarna bär kolt och en högdragen huvudbonad, ládjogahpir, av ålderdomligt snitt. Den ursprungliga betydelsen av ládjogahpir har gått förlorad, liksom stora delar av den övergripande samiska kvinnohistorien. Kristna präster betraktade ládjogahpir som ett djävulshorn, en metafor för demonisering av kvinnors makt och sexualitet samt de underjordiska kvinnliga skyddsandarna, vilka utgör grunden för den samiska kosmologin. Ládjogahpir blir i videoverket symbol för dekolonialiserad feminism.

Pikene på Broen är ett kvalificerat konstnärskollektiv i Kirkenes. De visar en performance ”TIRRV. Devided”, en berättelse som grundar sig på intervjuer av samer bosatta på Kolahalvön. Samarbetet resulterade i en föreställning som spelades vid sex tillfällen i Murmansk av ryska skådespelare och dansare. Nu är det fyra konstnärer från konstnärskollektivet som ikläder sig grå koltar och genomför läsning av texterna på ryska. Översättning till engelska visas i projektion. Här följer en smärtsam berättelse om den ryska regimens systematiska förtryck av samer och den samiska kulturen. Samer har tvångsförflyttats, fråntagits sitt land och sitt levebröd. Familjer har splittrats. Samekvinnor har utsatts för våldtäkt. Renar har skjutits av ryska militären. Inte ens att vandra på tundran har regimen tillåtit.

Verk som diskuterar den geopolitiska dimensionen i Arktis visas i galleri Verkligheten. Rúrí + Elena Mazzi står bakom utställningen ”Future Cartographies”. Ett arkiv över strimlade kartor, ”The world laboratory” har placerats i uppmärkta plastpåsar: East AFRICA 1:7100 000, Southern AFRICA 1:7100 000 – världen strimlad för att projekteras och tömmas på råvaror. ”Polar Silk Road”, är en textil gestaltning, en karta som visar nya farvatten som kommer att uppstå vid klimatförändringarna med värdefulla fyndigheter inritade. I gårdshuset visas en video som ger röst åt några samer vid flytten av kyrkan i Kiruna. Titeln är ”När marken blir transparent”. Platsen var tidigare ett renbetesområde, innan etablering av gruvan och samhället. Platsen har en själ och kroppen måste ha markkontakt. Vi måste använda vårt inre öga och vår fantasi. Med kyrkflytten menar man att själar som var knutna till kyrkan lämnas nu åt sitt öde. De efterlevande upplever stress och sorg.

Konstnärerna Rúrí och Elena Mazzi medverkar i ett samtal om konst och gruvbrytning, där också Britta Marakatt-Labba deltar med minnen av exploatering av hemtrakten. Ursprungsbefolkningar har en stark anknytning till jorden och till underjorden, den är helig. Provborrningar och gruvdrift innebär att skända jorden, att gräva sig ner och frakta bort material. Ingenting kommer tillbaka till lokalbefolkningen, förutom förstörda marker och förgiftat vatten. Vi kan inte äta stenar. Vi måste ha rent vatten, ren luft och oförstörd mark. Det är nu det händer, på Grönland och här hos oss. I foldern ” Här för att höra” finns ett citat av en svensk politiker som säger: ”vi måste återta ansvaret” för marken i fjällen, inklusive jakt- och fiskerätt, för att underlätta gruvetablering.

I diskussionen om konsten och gruvnäringen menar panelen att konsten fungerar som en viktig länk till befolkningen i förståelsen av vad som händer globalt och i vårt närområde, just nu.

Text och foto: Gunilla Samberg

Volym 2026-06-30 

Länk till denna artikel

---

Gunilla Samberg, född 1945. Bosatt och verksam i Umeå. Fil. kand. Umeå Universitet, naturvetenskapliga ämnen, konstvetenskap och estetik. Arbetar med måleri, performance och offentlig gestaltning, exv. verket Uppsåt för Uppsala nya stadshus. Textproduktion är också en del av arbetet. Nu senast boken Mitt Uppsåt, om demokrati kopplad till fred, klimat och konst, 24 essäer och bilder i anslutning till Uppsåt.
Se vidare på Gunilla Sambergs webbsida.