Artist in Residence Västernorrland – tid att lyssna
2026-09-27 12:18
På Norrdans i Härnösand samlas en septemberkväll tre residenskonstnärer för att berätta om sina pågående arbeten. De kommer från olika håll och arbetar i olika material: ljud, keramik och litteratur. Gemensamt är att de har fått något som blivit allt mer sällsynt: tid.
Region Västernorrlands residensprogram startade 2018 som ett tvåårigt projekt med stöd från Kulturrådet. Sedan dess har verksamheten fortsatt och vuxit. I den kommande kulturplanen, som sträcker sig över fyra år, finns residensverksamheten med som en fortsatt prioritering.
– I en tid där allt kostar är det mest värdefulla att erbjuda en plats att bara vara och arbeta fritt, säger Emil Österholm, keramiker och lärare vid Ålsta folkhögskola.
Det är en formulering som återkommer, om än i olika former, under kvällen. Att få arbeta utan krav på ett färdigt resultat. Att låta en plats förändra metoden och utfallet.
Bortom det hörbara
Pablo Sanz Almoguera anlände till Prästmon och Hola folkhögskola fem dagar före presentationen och ska stanna i en månad. Hans residens inom ljudkonst tar sin utgångspunkt i Ångermanälven och i lyssnandet som konstnärlig metod.
Han beskriver sitt arbetssätt som ”extended fieldwork”, ett utvidgat fältarbete där lyssnandet får sträcka sig bortom det mänskliga örats möjligheter.
Genom mikrofoner kan han placera sig på platser där människan själv inte kan vistas och registrera ljud under längre tid. Han kan lyssna över och under vattenytan samtidigt, rikta ljudet och hämta in det från ett exakt avstånd. Det blir ett slags vertikalt lyssnande, förklarar han, där olika frekvenser och nivåer av en plats träder fram.
Men arbetet handlar också om en ständig förskjutning mellan närvaro och frånvaro. Han beskriver hur han ofta upplever att han kommer för sent. Om han stannar i studion är han för sen till ljudet vid älven. Om han åker ut till älven kanske han missar det ögonblick i studion då något skulle ha fallit på plats.
Det är i den rörelsen hans arbete befinner sig: mellan det han vill och hoppas på och det som en plats, en kropp eller ett verktyg faktiskt tillåter.
Platsen börjar förändra arbetet
På Ålsta folkhögskola arbetar konstnären Mari Sjövall Anari med keramik och skulptur. Hennes verk är gjorda för att relatera till kroppen. Under presentationen visar hon installationsbilder från konstnärliga händelser där hon velat förflytta skulpturerna ut ur den traditionella gallerisituationen och tänka kring vilka andra koreografier de kan ingå i.
Hon berättar om hur hennes egen kropp är en del av arbetet. När hon ringlar leran skapas en fysisk relation till skulpturen. Skulpturerna ska vara kompletta kroppar, men varje bränning kräver att luften inuti måste ta sig ut. Hon ringlar en sida och måste sedan försiktigt förflytta den, vända på den, för att komma åt en inre del, en undersida. När den egna kroppen gjort sitt arbete kan relationer med andra människor och rumsligheter uppstå.
Tid är centralt i hennes konstnärskap. På senare tid har hon intresserat sig för hur staden befinner sig i ständig rörelse och förändras över tid, medan hon själv kan uppleva sig som stillastående.
Tidigare arbetade hon i Höganäs, där hon upptäckte att gamla avloppsrör tillverkades i keramik i svinstallarna. Hon började arbeta med spillprodukter från Höganäsbolagen och bland annat tillföra järnpulver i engober.
Nu är det Fränsta som får styra blicken. Redan har hon lagt märke till träden. De växer annorlunda här, berättar hon. Rakare uppåt. Det finns en uppåtrörelse i Fränsta, förklarar hon, en annan riktning än den hon är van vid från Skåne.
Det är ett litet iakttagande, men säger något om vad ett residens kan göra. En plats blir gradvis en konkret samling detaljer, material, riktningar och erfarenheter.
Plats åt arbetarlitteraturen
På Norrdans scen finns också författaren Eija Hetekivi Olsson, som befinner sig mitt i sitt residens inom arbetarlitteratur. Hon intar scenen och framför en uppläsning som bränner till. Innehållet är på riktigt. Är avgörande. Och läsningen likaså.
Litteraturresidenset är ett senare tillskott till regionens residensutbud och knyter an till Ådalens starka tradition av arbetarlitteratur. Tanken är att ge plats åt ett litterärt fält och åt de erfarenheter som finns där.
För Hetekivi Olsson handlar arbetet inte bara om hennes eget skrivande. Hon handleder även människor i skrivande, bland annat unga tjejer och personer som lever i hemlöshet.
Hon berättar att hon själv började skriva för att hon ville berätta något för sitt barn. I dag vill hon nå människor som sällan får komma till tals i litteraturen.
Hon talar om de stora avstånden mellan olika verkligheter och om behovet av att låta ilska få ett språk. Efter sin första bok fick hon brev från unga arbetarklasstjejer som kände igen sig och samtidigt var arga. Det blev början på den handledning som bara tycks växa. Skrivandet blir mer än individuell konstnärlig utveckling. Det blir en möjlighet att skapa nya möten och låta skrivandet röra sig utanför den egna arbetsplatsen.
En cistern med 25 sekunders efterklang
På Svanö har föreningen Nonagon utvecklat ett annat slags residensverksamhet. Tove Nowén berättar om festivalen som startade 2021 i en gammal oljecistern med en efterklang på omkring 25 sekunder, ett levande instrument för musiker och konstnärer. Året därpå tillkom residensverksamheten.
Tillsammans med motsvarande festivaler i Finland och Norge utlyser Nonagon ett gemensamt open call. Men i stället för att konstnärer själva söker tillsammans paras två personer ihop: en visuell konstnär och en ljudkonstnär som inte har träffats tidigare. De får arbeta på Svanö under en sommar. Året därpå, under festivalen, visas verket som vuxit fram ur samarbetet. 2027 blir nästa residensår och 2028 arrangeras festivalen igen.
Upplägget ger konstnärerna tid att lära känna platsen, framför allt det mycket speciella ljudlandskap som finns där. Men Nonagons residens är samtidigt större än själva platsen. Det bygger på ett nationellt och internationellt samarbete mellan festivaler och konstnärer.
Residens som infrastruktur
De fyra presentationerna visar olika former av konstnärligt arbete, men också hur regionens residensverksamhet har blivit en struktur för möten mellan konstnärer och platser.
Artist in Residence Västernorrland är samlingsnamnet för regionens residenssatsningar inom kultur och bildning. Verksamheten drivs i samverkan mellan Region Västernorrlands kulturenhet, Hola folkhögskola och Ålsta folkhögskola.
De internationella residensen omfattar keramik, ljudkonst och arbetarlitteratur. Konstnärerna erbjuds boende, mat, resebidrag och en kontaktperson på plats. Framför allt erbjuds de tid och utrymme att arbeta ostört och möjlighet att knyta kontakter med människor och verksamheter i länet.
Utöver dessa residens finns ett kulturarvsresidens och ett samiskt residens.
Kulturarvsresidenset knyts varje år till en av länets kommuner och till det kulturarv som kommunen vill lyfta. 2026 har konstnären Tove Gulliksson fått residenset, med Timrå som plats och industrialiseringens skiften som utgångspunkt. Hon samlar berättelser, minnen och material kring älven och vattenkraftens påverkan på människor och landskap genom intervjuer, studiebesök och arkivarbete.
Det samiska residenset drivs tillsammans med sameföreningarna Noerthenaestie och Orrestaare Saemien Sibrie. 2026 års residenskonstnär är författaren Patricia Fjellgren, som arbetar med samisk kultur och samiska språk. Residensprogrammet blir ett sätt för regionen att skapa förbindelser mellan samtida konstnärskap, lokalsamhälle, historia och kulturarv.
Det är tiden som binder samman de olika delarna. Tid att lyssna på en älv. Tid att upptäcka hur träden växer. Tid att samla berättelser från människor och arkiv. Tid att möta en annan konstnär på en plats. Och tid att inte veta exakt vad arbetet ska bli.
Text: Ida Rödén
Foto: Ida Rödén, Björn Eriksson
Volym 2026-09-27
Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.