Essä: Curator i dialog med verk

Den här texten tar form mellan barnskrik och öppnade färgburkar i ett halvt färdigmålat kök under några varma sommardagar. För det tar några dagar numera, att navigera kring slängda cyklar på gräsmattan, borttappade nappar och alla de där tankarna som så gärna vill ut på pappret. Samtidigt är det just det där stöket, barnen och platsen som förändrat mina prioriteringar och mitt sätt att arbeta.

Att verka som curator i det som traditionellt betecknats som en geografisk periferi är inte längre en nackdel. Konstnärer från nordligaste delarna av Sverige och Sápmi finns representerade på nationella och internationella konstscener och intresset är större än någonsin, men ännu finns utrymme att öka kunskapen om den samiska konstens breda uttryck. Nationellt har förutsättningarna för livet som samisk i norra Sverige återkommande skildrats mot bakgrund av utländsk mineralprospektering, statlig gruvdrift och rättsprocesser om renskötselrätten. Bilder som också påverkat hur konstnärerna och konsten från Sápmi ofta återgetts som aktivistisk och arg. Intrikata historier har skalats ned till en slagkraftig men också förenklad bild av samisk konst och dess förutsättningar. Sammanhangen och kunskapen skapar begränsningar för vad som visas men när skildringarna av Sápmi utgör återkommande inslag i varierande kontexter luckras de stereotypa återgivningarna upp.

Tillsammans med konstnärsduon Cooper & Gorfer producerade jag 2016 projektet Interruptions, en stark och konfronterande porträttserie där samiska kvinnor står i fokus. Sarah Cooper och Nina Gorfers omsorgsfulla arbete åskådliggör kulturella och politiska handlingar som inkräktat på och format den samiska kulturen blandat med de porträtterade kvinnornas personliga upplevelser. Att placera dessa två meter höga fotografier i Kirunas tidigare stadshus kändes viktigt för de fortsatta skildringarna av platsen och samtidskonsten. Interruptions återgav en bild av Sápmi som sällan berättats vilket förde med sig en tilltro och förhoppning kring framtiden för min första dotter och länets konstmuseum som snart skulle öppna. Jag minns hur min röst sprack och ögonen tårfylldes under utställningens invigningstal omgiven av dessa starka och betagande kvinnoporträtt. Ett av verken från utställningen som senare kom att visas i internationella sammanhang skänktes av konstnärerna till Norrbottens blivande länskonstmuseum och jag hade turen att under lång tid arbeta under Eugenias stilla överblickande. En närvaro som blev en daglig, och genom sin storlek oundviklig, påminnelse om de berättelser jag ville fortsätta lyfta fram i min praktik.

Cooper & Gorfer, Eugenia with woven belt, 2016.
Foto: Cooper & Gorfer.

Med makten att göra urval av vad som visas följer också ett ansvar för processen. När konstnärerna själva inte är hemmahörande eller har sitt ursprung på den plats eller bland de människor som återges är arbetsmetoderna väsentliga för hur ett projekt förankras och mottas i samhället det vuxit fram och skildrar. I likhet med de avbildade kvinnorna som delade sina historier kände jag förtroende för Copper & Gorfers respektfulla sätt att förvalta kulturella frågeställningar och individer. Med distansen som följer att inte tillhöra finns även en möjlighet att ställa frågor om det som sedan länge blivit till outtalade självklarheter eller nedärvts i lager av tystnad.

2018 bjöd jag in Carola Grahn till ett samarbeta kring ett nytt verk i Kiruna. Med platsen som förutsättning konstateras i Grahns verk Markerna en geografisk och relationell anknytning till omgivningen. Markerna som sträcker ut sig här har långt innan staden planerades, innan gruvan sjönk ner under fjället, burit ett urfolk vars självklara utrymme upprepat kommit att uteslutas från majoritetssamhällets återgivning av platsen. Med hjälp av text, installation och skulptur skildrar Grahn med ett personligt uttryck platsens historiska betydelse för både det samiska och svenska samhället och lyfter blicken mot en fortsatt gemensam framtid.

Markerna är ett tal som skrivits av konstnären med inspiration av Acknowledgement of Land, en praktik som ännu sällan utövas i Sverige och en okonventionellt utformad skáhppu vars träarbete och horngravering utvecklats i samarbete med duodjimästaren Nils-Johan Labba. Utöver talet finns även en text av konstnären som tolkats fritt till nordsamiska av författaren Sigbjørn Skåden. Oavsett bakgrund utgår de konstnärliga processerna från aktuella frågeställningar i utövarens tillvaro och genom finstämda kontraster har Grahn skapat ett verk som gestaltar frågeställningar om rätten till land ur fler än ett perspektiv. Med ett direkt tilltal och mångbottnat uttryck antar Markerna olika skepnader beroende på mottagarens kunskap och tidigare erfarenheter.

Jag blir som frilansande curator utanför institutionens väggar, med tryggheten som följer en garanterad budget och ett skrivbord att sätta sig bakom varje morgon, anlitad för mina tankar och min kunskap och det har visat sig fungera utmärkt att sitta vid ett köksbord belamrat med kritor, hårsnoddar och ibland också en och annan torkad gammal makaron. Det viktiga är inte var, utan med vem samverkan sker. Att arbeta med kunniga och drivna människor som delar värdegrunder, visioner och övertygelsen om konstens förmåga att påverka utifrån sina egna förutsättningar har gett mig möjlighet att vara del av intressanta och viktiga konstprojekt i samverkan med nationella institutioner och ideella aktörer. Mitt arbete har länge handlat om att främja konsten, konstnärerna och mottagarna i norra delarna av landet och det känns ännu lika relevant och givande.

Text: Maria Ragnestam.
Foto: LKP och Cooper & Gorfer.

Presentation:
Maria Ragnestam, född 1983 i Gällivare, är curator, konstvetare och skribent baserad i Kiruna. Hon är idag verksam som frilansande curator och arbetar bland annat som verksamhetsutvecklare för Konstfrämjandet Norr med övergripande ansvar för bland annat Luleåbiennalen 2020. Hon är aktuell med utställningen ”Bakom hörnet, vindens jojk” på Sven-Harrys konstmuseum med konst av samiska bildkonstnärer och har tidigare samverkat med bland andra Kvinnohistoriskt museum och ArkDes, Arkitektur- och designcentrum. Under 2011–2019 ledde Ragnestam arbetet med uppbyggnad och uppstart av Konstmuseet i Norr, Norrbottens länskonstmuseum. Hon är utbildad på curatorsutbildningen på Stockholms universitet med bas i konstvetenskapliga studier vid Uppsala universitet.

Volym 2020-09-09