Odd Larsson, Hidden secrets, 2019. Bilden är beskuren. ©Odd Larsson /Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-07-17 12:07

Konstnär i Corona-tider

Corona-söndag, tar mig sakta ur sömnen fortfarande dåsig men musiken tränger sig på och får mig att komma till sans. Eliza Gilkysons stämma kan man inte komma undan … Once in a blue moon … It all comes together … Everything turns out right … Everyone´s in tune …
Imponerar man till och med på Bob Dylan kan ju inte heller jag främja mig. Verk som skapats av nödvändighet och inte bara av inspiration ger bra smak i munnen. Skönt att tänka på när det varit idétorka länge, inte brist på idéer kanske men förlamande handlingsförmåga. Nu sprutar bilderna fram, fragment som tornar upp sig på duken under rytmiska tongångar från musiken. I den påtvingande exilen i ateljén skiljer sig egentligen ingenting från vardagslunken. Dagarna staplar sig på varandra, ibland utan att jag talar med en enda människa. Frivilligt, ofrivilligt … Jag kommer att tänka på en dikt jag skrev för länge sedan:

Från min Exil
betraktar
Jag världen utifrån
Förlamningen
efter nattens mardrömmar
släpper
när solstrimman
smeker
Ditt ansikte

Märkligt hur paniken
ständigt
ger Hjärtat fel
signaler
Fjättrad vid fotlederna
masserar
jag uppgivet
ärren
efter flyktförsöken

Endast de vita
molnkanterna
förmår skingra tankarna
Vördsamt
ber jag Dig se
viljan
i min tafatta
strävan
mot ljuset

Jag vet inte i hur många
månader
jag levt i exil
Kanske har jag alltid
varit förvisad
till områden jag inte
känt till

Om jag sluter ögonen
hårt
frågar du ändå
varför jag ständigt,
oförtröttligt
trampar vägar som
leder fel

Lägger ner penslarna och torkar fingrarna på trasan till Eliza Gilkysons röst som sjunger: And I curl up neath the blankets and dream until the dawn … But come morning I´ll be through these hills and gone……………
En bild kommer upp på näthinnan, en bild som följt mig genom åren. En bild som aldrig går att förtränga, hur mycket intressant konst jag än ser. Det är ett stilleben och vanligtvis intresserar de motiven mig inte särskilt mycket då den abstrakta konsten lockar mer. Det här är en målning av den danske konstnären Edvard Weie som levde mellan 1879–1943. Han föddes på Christianshavn, Köpenhamn och blev hemstaden trogen under hela sitt målarliv, med utvikningar till Bornholm, Christiansö och södra Frankrike. Hans målningar är så märkligt tidlösa, den målning jag syftar på, Nature morte med potteplanter og appelsiner från cirka 1925, kunde ha varit målad av en nutida konstnär. Kompositionen, färgen, formen, sättet att måla. Att reducera uttrycket till precis det viktiga, det bärande och nödvändiga. Ytorna vibrerar av den underliggande färgen. Man ser inte tydligt vad föremålen på bilden föreställer, jo man ser en kruka med en växt, en burk, apelsiner …? Men, egentligen är det färgytor som ”skildrar” de här föremålen, de skulle aldrig kunna fungera på riktigt. Så genialt, så fascinerande, så mästerligt! Det känns som om han målat allt så lekande lätt. Det vet jag att det inte är. Jag är full av beundran och den här bilden kommer aldrig att lämna mig, hur många andra bilder jag än ser.

Edvard Weie, ”Nature morte med potteplanter og appelsiner” Ca. 1925. ARoS Aarhus Kunstmuseum.
Edvard Weie, Nature morte med potteplanter og appelsiner, ca. 1925.
ARoS Aarhus Kunstmuseum.


I 25 år har jag periodvis bott i Köpenhamn och blev medlem i Danske Grafikere för många år sedan. Med dem har jag ställt ut runt om i världen, Rio de Janeiro, Kina, Ryssland, Skottland. Tillsammans med egna utflykter har det blivit 15 länder nu och svårare är det kanske inte att som fattig konstnär röra sig i världen. Om det inte fanns Corona…….
Precis som Edvard Weie kan jag känna kärlek till Christianshavn, jag har vandrat gatorna där många gånger. Suttit vid kanalen på söndagarna och tittat på båtarna, druckit billig öl på Kanalbodegan. För många år sedan när jag bodde i Köpenhamn en längre tid hade jag inte tillgång till någon ateljé och var som mest sugen på att måla. Jag vandrade ut på Christianshavn, till de små, tomma båtvarven där de gamla byggnaderna i dag har förvandlats till mondäna lyxboenden eller hyser Kunstakademiets Arkitektavdelning och Teaterhöjskolen. Jag fann en ensam plats under ett skärmtak, inte en människa syntes till och jag kunde breda ut mina teckningar och målningar i gräset, jobba ostört. En och annan rostig båt stod uppställd, vattnet kluckade rogivande mot kajkanten och den svaga doften av salt fyllde näsborrarna. Jag tänkte på Weie som kanske funnit motiv precis där jag satt, människor som arbetade på kajen eller på båtarna. Som tog en paus i värmen precis som jag, barn som kikade fram bakom omgärdande plank. Så olika vi tolkade Christianshavn. Han med sina landskap med människor, jag med mina inre landskap och snarare fragment av verkligheten. När jag tog en paus kunde jag titta över kanalen mot Amalienborg och tänka mig att drottning Margarethe kanske också hade gått igång med en målning? Hennes hobbymålande hade ju med tiden blivit allt mer professionellt. Även om man inte är intresserad av kungligheter är det svårt att främja sig från en drottning med en god portion humor, som blir kallad Daisy av sin man!

Varje dag promenerade jag den långa vägen från city till min exil under skärmtaket på Christinanshavn. Aldrig en människa i sikte, rofylldheten spred sig så snart jag gick igång med bilderna. Jag som nästan alltid måste slå ur underläge, skapa i ångest! Mår jag för bra händer inget. Nu blev det bilder hela tiden och sent på eftermiddagen när jag var klar med dagens arbete, hände det att jag släntrade in på Christiania för en kopp kaffe eller en öl. Fristadens dåliga rykte och Pusher Street uppvägs av de små genuina platserna med originell arkitektur, cykelfabriken, vegetariska restauranger och konstgalleriet ”Stadens muséum for Kunst”. Inte Statens Muséum for Kunst som det stora, fantastiska konstmuseet i centrum heter.
Med tiden skulle jag finna bättre ateljéer till förvånansvärt bra villkor, ofta fick jag låna en gratis eller för ett par flaskor vin. Eller jobba med grafik i min vän Henriks förnämliga Grafisk Eksperimentarium.

Odd Larsson, "Floating", akryl, 2020. ©Odd Larsson/Bildupphovsrätt 2020.
Odd Larsson, Floating, akryl, 2020.
©Odd Larsson/Bildupphovsrätt 2020.


Men, tillbaka till Christianshavn och Edvard Weie. Ärligt talat är det mesta som Edvard Weie gjort så intressant så en djupdykning i hans konst ger en klar förståelse för varför han är en av de största målarna i Danmarks moderna konsthistoria. Konstnärer som skriver sin musik, målar sina bilder, gör sina filmer inte bara av lust utan mer för att det är nödvändigt, de måste, de lever sin konst … ger oss hopp att fortsätta med nya projekt, nya bilder, nya upptäckter. Att inte få krama sina barn och barnbarn är det som skrämmer mest, gör att man verkligen förpassas i exil. Jag tillhör dessutom en riskgrupp. Men, när Corona skrämmer, stoppar, förlamar och försätter en i sorg finns det utmaningar som lockar mer än skrämmer.
Musiken är livsviktig, inte en bild kommer till utan musik i ateljén. Jazz, klassiskt, etniskt, rock och folkmusik … bara den skapar stämningar och bygger fantasivärldar.
Nu sjunger Joe Nolan ”Lift me up”, en låt som peppat mig många gånger när jag fastnat i en målning.


Text: Odd Larsson
Foto: Odd Larsson och ARoS Aarhus Kunstmuseum

Presentation. Odd Larsson, född 1948. Målare, grafiker och skulptör i huvudsak. Gör gärna andra projekt t. ex. Artist Books.
Drev tillsammans med kollegor Östersunds Konstskola i 33 år. Delar min tid mellan ateljén på Frösön och Köpenhamn. Medlem i Danske Grafikere, KRO och KC-Nord.

Volym 2020-07-17

Länk till artikel