Ann-Kristin Källström, Landskap Sverige III, storbildsgrafik, djuptryck, glasfiber, carborundum, lack på aluminium (2 x 1 meter) 2018. Bilden är beskuren. ©Ann-Kristin Källström /Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-08-06 16:07

Anselm Kiefer och jag

På tå, med armarna utsträckta som i teckningen Den vitruvianske mannen av Leonardo da Vinci där han utforskade den moderna människans proportioner, försökte jag ta in proportionerna på de verk jag stod framför i utställningen. Målningar av sådana gigantiska format kräver mätning med den egna kroppen som referensmaterial. Hamburger Bahnhof i Berlin 2010 och det var första gången jag såg konstnärens verk i en utställning. På samma sätt som det knytnävslag i mellangärdet som pojkarna i fjärdeklass en dag bestämde sig för att överraska mig med när vi möttes i skolkorridoren, lika plötsligt och hårt träffade mig Anselm Kiefers konst när jag nu såg den i verkligheten. Först det stora formatet med den väldiga tyngden av allt material på dukarna och som nästan transformerat om målningarna till skulptur. Och sedan naturligtvis motiven, allt kändes rätt in i benmärgen. Det här var en konstupplevelse jag inte haft tidigare och som jag insåg jag omedvetet saknat. Det kändes ärligt, det var stort, grovt, skitigt och oerhört vackert.

I närmare 15 år ägnade jag mig nästan maniskt åt oljemåleri och försökte förstå färg. Motiven var inte väsentliga. Till slut kände jag mig en aning vilsen. När jag av olika anledningar började arbeta med grafik under senare delen av 90-talet och la penslarna på hyllan fick jag ett helt annat språk att uttrycka mig med och svart blev den mest betydelsefulla färgen. Riktigt vad det var jag ville säga med mitt nya språk blev inte klart för mig förrän jag hade sett en andra utställning av Kiefer, den stora retrospektiva utställningen på Louisiana utanför Köpenhamn 2011. Den gav samma svindlande känsla som i Berlin. Dessutom fick jag ytterligare en stor upplevelse, den närmare två timmar långa film som visades, Over your cities grass will grow av Sophie Fiennes där hon dokumenterat Anselm Kiefers arbete med det konstnärliga byggprojektet i Barjac, Frankrike. Allt så brutalt svidande vackert. Omtumlad åkte jag hem för att bearbeta och försöka förstå det jag sett, vad jag sett, och sätta det i relation till det jag försökte göra med min grafik. Det tog ett tag, år mer bestämt. Sakteliga blev det tydligt.

Ann-Kristin Källström, Landskap Sverige III, storbildsgrafik, djuptryck, glasfiber, carborundum, lack på aluminium (2 x 1 meter) 2018. ©Ann-Kristin Källström/Bildupphovsrätt 2020.
Ann-Kristin Källström, Landskap Sverige III, storbildsgrafik, djuptryck, glasfiber, carborundum, lack på aluminium (2 x 1 meter) 2018.
©Ann-Kristin Källström/Bildupphovsrätt 2020.


Det skulle ta nästan 15 år med grafiken innan jag kände mig redo och fick möjlighet att gå upp i format. En kurs i storbildsgrafik ändrade en hel del på mitt förhållningssätt till själva bilden, motivet. Ärligt talat ändrade den på det mesta. Med minsta formatet 1 x 2 meter var det bara att kasta allt vad gällde planering, noggrannhet, detaljer och kontroll. Sådant som är lite karakteristiskt för grafik. Det var oerhört plågsamt i början, framförallt att inte ha kontroll över vad som hände på plåten, ingen överblick över huvud taget. Det var bara att ha en aning om en idé i huvudet och sen koppla på intuitionen och köra. Men vilken upplevelse när jag väl kunde släppa allt och bara gå på känslan som satte sig i hela kroppen i och med de här arbetsformaten. Hela jag var involverad i processen. Det var magiskt. Det påminde också om måleri och behovet att använda andra färger än svart återvände lite oväntat.

Det största jag dragit genom en tryckpress innan var 70 x 100 cm, och det kändes som jag dittills endast hade gjort frimärken. När jag hade tryckt min första 1 x 2 meter stora bild, lyft upp det stora papperet, satt upp det och såg vad som blivit, snuddade något inuti mig med en rysning vid minnet av det hisnande inför Anselm Kiefers målningar.

Det var inte bara det storslagna med hans verk som satt sina spår. Det var också, det som kom att bli det allra viktigaste för mig, tveklösheten. Den icke kompromissbara, okuvliga, brutala tveklöshet som jag fann där i Kiefers arbeten blev något mycket betydelsefullt för mitt sätt att förhålla mig till mitt eget arbete i fortsättningen. Det var så här jag ville att mina bilder, mina verk skulle vara, skulle kännas. Jag förstod varför jag inte hade den minsta lust att göra några fina snälla bilder och framför allt, jag insåg att jag inte behövde göra dem, det fanns ingen anledning. Att mitt konstnärskap var en batalj, en uppgörelse mellan det som finns i mig satt i relation till övriga världen, och vad jag ville var att det på ett eller annat sätt skulle kännas i mina bilder, den insikten blev en sann befrielse.

Ann-Kristin Källström, Blooming I, collografi (72x52 cm) 2012. ©Ann-Kristin Källström/Bildupphovsrätt 2020.
Ann-Kristin Källström, Blooming I, collografi (72 x 52 cm) 2012.
©Ann-Kristin Källström/Bildupphovsrätt 2020.


Jag har varit av den bestämda åsikten att ingen vettig seriöst arbetande konstnär med självbevarelsedrift ger sig i kast med att gestalta solrosor efter att ha sett Anselm Kiefers versioner. Naturligtvis var jag tvungen att göra det. 2012 gjorde jag mina solrosor, Blooming I-II, och den så bestämda åsikten fick vika ner sig en aning. Andra bilder med blommor har blivit till både tidigare och efter de här. Inga vackra fina ljuvliga blommor, utan i avsaknad av skönhet och åt det mer otäcka hållet. För det handlar inte om dekoration, det är för mig ointressant, utan om rädsla och om mod att våga se det. Vilket stått klart för mig under mina resonemang med Anselm. Han har blivit mina tankars ledstjärna. När jag behöver undanröja tveksamheter och annat tvivel. När jag fastnar i fegheten, tvekan inför att gå vidare i processen med risk att förstöra det redan uppnådda, inför frestelsen att gå den enkla vägen att stanna och avsluta. Då modet sviker, beslutsamheten vacklar. Då ställer jag mig frågan: Ok, vad skulle Anselm Kiefer ha gjort i det här läget? Svaret är alltid givet.


Text och foto: Ann-Kristin Källström

Presentation:
Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Arbetar i huvudsak med grafik och ställer för tillfället i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand. Utställningar i Sverige och utomlands. Aktuellt nu: inbjuden att representera Sverige i en grafikbiennal i Livno, Bosnien-Hercegovina och deltar som inbjuden konstnär och kommissionär i Sverige för en grafikbiennal i Portugal. Arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden.
Se vidare: http://ak-art.se/

Volym 2020-08-06

Länk till artikel