Essä: Konstnär i dialog med ett verk
2020-05-18 15:44
Kerstin Hedström i möte med den egna sorgen ackompanjerad av Anders F Rönnblom
Det verk, som fram tills nyligen legat mig allra varmast om hjärtat, är Svart Regnbåge.
Över 300 trästavar med påmonterade glasrör bildar en tolv meter lång skulptural installation. Glasen har ett förflutet i stålindustrin och fordrar specialutformad ljussättning i ett mörklagt rum, för att komma till liv.
Det ligger fler än tjugo år, mellan dess tillblivelse, och nu.
Skulpturen är sprungen ur en djup sorg. Men mitt i allt det mörka glimmar den av ljus och energi.
Jag kan hänföras stort av andra konstnärers verk, men tycker för den sakens skull inte att jag inspireras av dem i mitt eget skapande. Bara i några få av mina verk kan jag skönja en sådan källa. Och då har det tagit lång tid, många år, innan jag blivit varse denna påverkan.
Vanligtvis är jag helt enkelt inspirerad av mig själv, av det jag har omkring mig, och det jag upplever känslomässigt. Även av min egen konst.
Den svarta regnbågen steg upp för mig ur den smärtsamma period jag hamnade i efter ett havererat förhållande. Jag hade blivit övergiven och såg allt i svart. Sorgen var bottenlös. Det såg ut att bli ett evighetslångt tillstånd. Och åren gick.
Men så plötsligt, en ljusning vid horisonten. Jag såg en svagt bågformad strimma i fjärran.
I vårt hem lyssnade vi ofta på Anders F Rönnbloms Svart Regnbåge. ”Varje gång du ser en svart regnbåge, tänk på mig, täänk på mig…” Texten hade något drömskt och ödesmättat över sig. Låten blev nästan som ett soundtrack över vårt liv tillsammans. Och titeln blev vår devis.
Som ingivelse till min skulptur är Rönnbloms inspelning tydlig. Senare har det slagit mig att det finns ytterligare en källa. Den kom från ett besök på Sollentuna konstmässa.
Tvärs genom entréhallen hängde en lång skulptural installation av metallstänger. De bildade en enkel och stilren form och jag fastnade som hypnotiserad. Skulpturen hade en magisk påverkan på mig och jag kom inte vidare i utställningen på en lång stund. Varv på varv gled jag längs dess sidor. Gång på gång ställde jag mig en bit ifrån, lutade mig mot en vägg, och njöt av den stämning den försatte mig i. Det fanns en nästan hörbar ton i den. Det var fascinerande. Det var vackert. Och på något diffust sätt gav det mej hopp om framtiden.
Kerstin Hedström, Allt det som vi lämnade efter oss.
©Kerstin Hedström/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Simon Eliasson.
Efter alla dessa år har nu mitt senaste verk lyckats knuffa ner Svart Regnbåge från första platsens piedestal.
Allt det som vi lämnade efter oss, som den heter, har för mig, tydliga drag av Svart Regnbåge. Former, färger, ljus och båglinjer återkommer.
Även innehållsmässigt har de samband. Om Svart Regnbåge var ljuset som varslade om änden av ett långt sorgearbete, har jag med Allt det som vi lämnade efter oss, lyckats kasta loss mer slutgiltigt. Det var inget jag planerat, det bara hände. När arbetet var över, var också mitt mentala trauma slut.
Text: Kerstin Hedström
Foto: Eivon Carlson och Simon Eliasson
Presentation:
Bosatt i Luleå med ateljé i Kulturakuten sen 30 år. Slow-art-artist som arbetar med skulptur och installation av återbruksmaterial. Senaste utställningar på Norrbottens museum samt i Kaipara Coast Sculpture Garden och Wharepuke Sculpture Park på Nya Zeeland. Kommande utställning på Kungsbacka konsthall i november.
Se vidare www.slow-art.se
Volym 2020-05-18