Linda Svedberg, Specimen, porslin och glas, 2019. ©Linda Svedberg. Foto: Jenny Persson.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-05-22 15:47

Linda Svedberg: Tänk inte på en rosa elefant, om kraften i vår föreställningsförmåga

Flå två tusen ballonger. Låt dem flyga i luften. (Flygstycke, ur Grapefruit, Yoko Ono, 1970.)

Att vakna och minnas den där drömmen…, utan förbehåll har vi upplevt världar och händelser helt befriade från all logik och naturens lagar. I drömmen var det på riktigt. Barn uppmuntras i sina fantasilekar, större delen av världens befolkning tror på existensen av en osynlig gud, medan andra häcklar dem för att tro på sagor. Pengar är ett gemensamt påhitt, en massillusion så stark att den avgör hela folks öden, börsen nedtecknar världens inre förnimmelser. Stadsplanerare och modeskapare realiserar sina inre syner. Psykos är ett sjukligt tillstånd som ska botas. Och så finns det konstnärer.

Vid en visning av Helene Schjerfbecks självporträtt på Millesgården säger guiden ”se på hennes ögon, det ena är riktat utåt mot den yttre världen, det andra är riktat inåt mot den inre världen”. Jag skulle beskriva konst som ett språk för det som det inte finns språk för, ett medium för att hantera glappet mellan det vi ser och det vi upplever.

Under gymnasietiden blev jag inlurad i en kvällskurs i keramik. Efter två uppgifter uppmuntrade läraren mig till egna uppslag. Några veckor senare kom det som en uppenbarelse att jag ju kan göra vad som helst! Efter tjugo år består den hisnande känslan – med leran kan alla mina drömmar gå i uppfyllelse. Idéerna ansätter mig och leran svarar JA! Svårt att förklara, men jag formar bevisen för min illusion.

Linda Svedberg, Co-motion, stengods, 2020. ©Linda Svedberg. Foto: Jenny Persson.
Linda Svedberg, Co-motion, stengods, 2020.
©Linda Svedberg. Foto: Jenny Persson.


När jag gick på konstskola gick vi ofta på utställningar. När verket, eller hela utställningen inte ansatte mig med sin absoluta nödvändighet tänkte jag mest på all den möda som gått till spillo – år på konstskolor, lån, månader i ateljén – och nu denna massa materia som efter två veckor ska förvaras i den redan för trånga ateljén.

Upplevelsen, det handlar om upplevelsen. I en kombination av lathet och fascination för effektivitet började jag fantisera om imaginär konst, en röst som beskriver konstverket, där publiken själv får skapa konstverket i sina huvuden. Miljövänligt, enkelt, och minst lika bra. Verken blir i och för sig svåra att sälja, men vad finns det för ekonomi i konsten i vilket fall?

Jag började göra tejpkonst på skolans väggar, efter utställningstiden tar det bara två minuter att riva ner och kvar blir inte mer än två nävar brännbart. Min parafras på Duchamps pissoar var att jag signerade ett berg invid skolan. Upprymd av megalomani gick jag runt och såg på allt som konst, vägar, fågelsträck, människor… min konst, allas konst.

Rita en linje med dig själv. Fortsätt rita tills du försvinner. (Linjestycke III, ur Grapefruit, Yoko Ono, 1970.)

Om jag minns rätt var det i samma veva jag började läsa i Yoko Onos bok Grapefruit. För 50 år sedan skapade denna kvinna det mest fulländade mästerverk i imaginär konst. Hennes konstverk blir till i läsarens huvud. Något mer subversivt och revolutionerande kan jag inte komma på. Boken består av korta instruktioner för att skapa vidunderliga konstverk som bryter över både fysikens och tidens lagar, hon tänjer så långt på min hjärna att jag får existentiell svindel och liksom måste värja mig för att inte tappa fotfästet totalt. Trots de korta enkla styckena måste jag ofta lägga ifrån mig boken och kippa efter andan. Luften blir för stor för mina lungor och jag dras med i den extas av inspiration som hon måste ha ridits av medan hon nedtecknade sina gränslösa uppenbarelser. Yoko Ono borde betraktas som geni och hennes Grapefruit som en av konsthistoriens mest betydande milstolpar. Den är konstnärlig, existentiell och politisk på en och samma gång, den visar vad människan är i stånd till om hon bara kan föreställa sig. (Att hennes man sedan skrev en låt om denna förmåga, och själv fick åtnjuta all världens berömmelse, är bara ännu ett exempel på vår kulturs orättvisa).

En dröm som man drömmer ensam kan vara en dröm, men en dröm som två drömmer tillsammans är en verklighet (ur Grapefruit, Yoko Ono, 1970.)

Text: Linda Svedberg
Foto: Jenny Persson

Presentation:
Linda Svedberg, född 1981. Bosatt och verksam i Östersund. Konstskolan BASIS 2018. Senaste utställning ”Terra Incognita” på Järpens Kulturhus 2019. Under sommaren kommer hon turnera i Jämtland och Härjedalen med projekt Hägring.
Se vidare: www.lindasvedberg.se

 

Volym 2020-05-22

Länk till artikel


Tillbaka till toppen