Gunilla Samberg, Louise and me. Detalj. ©Gunilla Samberg/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Krister Hägglund.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-05-26 10:40

Gunilla Samberg: Louise and me

En avi kom med posten den dagen, i slutet av februari 2007. Ett paket från New York. Sekunder av mitt liv, där i köket på Nygatan.
Mitt i ett språng var jag. Arbetade med utställningen ”Efter vandring”. Kände mig fri, djärv, oslagbar. Tänkte utställningen som en gestaltning av vår existens på jorden. Jag som en del av en flock. Livet som en gemensam vandring. Långsam förflyttning mot döden. Ett 50-tal personer från mina kretsar hade fått inbjudan att delta med ett par uttjänta skor; familjen, vännerna, kollegorna. Skorna skulle målas vita. Besås med gräs som symbol för livet vi bär med oss. Besläktat med livet i allt annat som lever. Underkastade samma livsöde; födas, växa, vissna, dö. Tänkte, vilka medvandrare ger mental näring? Några författare och konstnärer! De som öppnat upp, visat världen på ett nytt sätt. Så skriver jag inbjudan till två poeter och till Louise Bourgeois. Ber om ett par avlagda skor.

Louise Bourgeois hade visat mig, vad en modig kvinna kan göra i konsten. Under mina första trevande år som konstnär var det modernisterna som härskade. Män och män. Manliga sätt att betrakta, beskriva och gestalta världen. Kvinnor i konsten var objekt. Mest. Muser och modeller. Ismerna var domäner med manliga konstnärer som regenter. Några kvinnliga konstnärer kom med andra perspektiv: Eva Hesse, Yoko Ono - beskrev förtryck och förgängelse, sårbarhet och skam. Obändig stod hon där med sin konst och sitt liv, Louise Bourgeois. Familjen och relationerna i mjuka material och hårda; sitt hat, sitt förakt, sin förtvivlan, sin frihetslängtan. Och sin kraft. Tidigt sögs jag in i hennes värld, den var igenkännbar för mig som dotter, mamma, syster; för mig som kvinna. Hennes tilltal ingav tillit och mod. Jag har något att berätta. Jag kan göra det på mitt sätt.

Det var det som sköljde över mig och genom mig. Den där förmiddagen på Nygatan. Som sen processades in i mina tankesystem när jag öppnade paketet från Studio Bourgeois, paketet med nötta, gipsfläckade kängor. Hon hade förstått min intention. Jag kände mig sedd och förstådd.

Fyrtiofem par vitmålade i skiftande storlek och modell, uppställda på golvet i ateljén. Paret från New York såg sig förvånat om. Gjorde sig hemmastadda. Småprat. Lågmält samtal med paret Birkenstock, slitna, färgfläckade. Gemensamma erfarenheter av att bära en konstnär genom räckan av arbetsdagar. Lättheten med lusten och drömmarna. Tyngden av tvivlet och misslyckandena. I installationen Louise and me, gestaltade jag det samtalet. På en bädd av solrosfrön i en glaslåda står våra skor. På taket av lådan en bricka med groende solrosfrön som växer sig allt större för var dag i utställningen. Konstnärer väcker torra frön till liv, får dem att gro och växa.

Louise Bourgeois dog 98 år gammal. Skapade modiga och starka verk ända in i slutet. Den existentiella ensamheten som kan delas och generera ny kraft. Louise visade med sitt liv, ett sätt att möta åldrandet och döden. Behålla sig själv, sin humor, sin värdighet. In i slutet.

Flickors och kvinnors utsatthet och rätten till sin kropp, har jag gestaltat i utställningen ”SomKropp” som visats under året i konsthallarna i Umeå, Gävle och Luleå. Marie van Goethems livsöde står i centrum. Hon som var danselev och Edgar Degas favoritmodell kring 1880, sexuellt utnyttjad innan hon fyllde femton. Vi känner henne genom skulpturen Den lilla dansösen fjorton år. Forskning kring Maries liv visar en utpräglad patriarkal kultur, där Parisoperan var ett tillhåll för pedofiler/sexuella predatorer som idkade öppen handel med minderåriga flickor. ”SomKropp” länkar till metoo-revoltens budskap; att bryta tystnaden och lyfta skammen från offer till förövare.

Gunilla Samberg, dokumentation av performance ”KortKjol” framfördes vid invigningen av metoo-monumentet på Rådhustorget den 2 november 2019. ©Gunilla Samberg/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Gunilla Samberg.
Gunilla Samberg, dokumentation av performance KortKjol framfördes vid invigningen av metoo-monumentet på Rådhustorget den 2 november 2019.
©Gunilla Samberg/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Gunilla Samberg.


Tjejer på gymnasiet, en viktig målgrupp, bjöd jag in till workshop ”KortKjol” med temat ”att äga sin kropp” i Umeå och Gävle. Tillsammans utformade vi performance KortKjol byggd på egna erfarenheter. Vid en träff tog jag med Louises skor, visade, berättade. Lollo, en av deltagarna mailar mig senare: ”Det här, som du har drivit, har varit så otroligt betydelsefullt. Tack för att du gav oss en arena där vi blev sedda och lyssnade på. Det har verkligen inspirerat mig. Jag tänkte på när du pratade om skorna förra veckan och om förebilder. Du är min förebild.”

En länk i konstens kedja, i arbetet att flytta gränser för vad jag förstår och vad jag vågar, i tro och tvivel, växa i mitt vetande, dela och länka vidare.


Text: Gunilla Samberg
Foto: Gunilla Samberg och Krister Hägglund

Presentation:
Gunilla Samberg, född 1945. Bosatt och verksam i Umeå. Fil. kand. Umeå Universitet, naturvetenskapliga ämnen, konstvetenskap och estetik. Pågående utställning i Luleå konsthall. Pågående gestaltningsuppdrag ”UPP-såt” för Uppsala nya stadshus. En dokumentär, KortKjol, är under arbete av filmarna Sophia Josephsson och Marielle Mwuanda Riström som följer projekten ”SomKropp” och ”KortKjol”.
Se vidare www.gunillasamberg.com

Länk till artikel

Volym 2020-05-26


Tillbaka till toppen