Essä: Konstnärens röst i samtiden
2026-04-13 13:29
Sara Forsström – sårbarhet, frihet och konstens nödvändighet
Jag låter mitt hjärta visa vägen. Jag bär det utanför min kropp, framsträckt i min hand håller jag det före mina steg, som en lykta. Det är helt oskyddat där ute. Sårbart. Man skulle kunna kalla mig för oförsiktig, men för mig är det det enda sättet att vara.
Jag är nyfiken på det som inte är uppenbart, men som ändå finns där.
Jag vill krypa nära, betrakta, känna och förstå utan att låsa fast det jag ser i alltför snäva eller falska definitioner. Min avsikt är enkel: att gestalta det jag hittar så sant jag bara kan. Om det jag gör också blir synligt och kännbart för någon annan, har jag lyckats med min uppgift.
Jag ser det som att konstnärens uppgift är att känna innerligt utan att bli för rädd. Att besöka de mest avlägsna av platser, i både ljuset och i skuggorna, och därifrån ta med sig sanningar för resten av oss att se. Det konsten kan ge oss är någonting bortom det bekväma. Bortom det självklara, grunda, enkla och bekräftande. Och det är viktigt! För att vara en del av denna värld är inte bara enkelt och trevligt; det är också svårt, komplext, smärtsamt och stundtals brännande vackert.
Konsten är till sin natur demokratisk, eftersom dess potential bor inom oss alla. Att ställa sig till förfogande för andra sätt att leva än de gängse, att prioritera det som annars lätt glöms bort, att ge det lilla sin uppmärksamhet och sin tid och att aldrig sluta sträva efter att förfina det hantverk som utgör ens gestaltande. Det är något som vi alla kan göra om vi önskar det. Eller så här: om det inte vore för vårt samhälles tillstånd av utbredda orättvisor och bristfälligheter, hade vi alla kunnat ägna oss åt det fria skapandet. Därför blir de som faktiskt verkar som konstnärer viktiga: de håller facklan brinnande. Så länge den förs vidare kan den påminna oss om att detta, på samma gång grundläggande och nästan magiska, finns till för oss alla.
Man skulle kunna bestrida det jag här påstår med att det krävs utbildning för att kunna kalla sig för konstnär. Jag är inte alls emot konstnärliga utbildningar. Tvärtom tycker jag definitivt att de har sina poänger. Det finns mycket att lära om historia, teori och metoder inom gestaltning och skapande processer. Själv har jag studerat konst i flera år, blivit antagen till Konstfack vid två tillfällen och påbörjat studier på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam, som jag senare valde att avbryta när jag inte längre kände mig fri. Däremot delar jag inte uppfattningen att en högskoleutbildning inom konst är ett villkor för att få räknas som konstnär. En utbildning som är utformad och genomförs inom hierarkiska strukturer riskerar obestridligen att utgöra en riktigt gynnsam grogrund för konformitet, något som står i direkt konflikt med den frihet som vi värnar så högt inom konsten.
I mitt fall skulle man nog kunna påstå att jag har varit på väg att bli en konstnär redan från början. När jag var ett barn hette det att jag hade en bra fantasi, ett rikt känsloliv, jag var duktig på att teckna och “hade många strängar på min lyra”. Jag såg älvor, varulvar och svarta hästar som bara skymtade i ögonvrån, som om de ville säga mig något viktigt. Då bestod min värld av jordbruksbyn Kusmark. Älven var liten som en större bäck under sommaren och hösten, och stor som en flod på våren. Jag levde mig in i att vara en älg på rasterna under skoldagarna och red på osynliga hästar hela kvällarna eller körde hundspann där jag sparkade under stjärnorna. På andra sidan gatan i vårt villakvarter bodde konstnären Gunnar. Han var annorlunda än alla andra vuxna. Han var snäll, verkade aldrig ha bråttom utan tog sig tid att prata med oss barn sådär lagom ofta. Han gjorde små fåglar i trä och just ovanför slänten i kanten av sin gård hade han sågat ut en tupp av en granstubbe som jag precis fick plats att sitta på mellan huvudet och stjärten. Ofta satt jag där och spanade ner på älven och bort över ängarna på andra sidan.
Sedan blev jag vuxen och byn blev till en plats för mina minnen. Men blicken, fascinationen och allvaret inför det svårförklarliga, har jag burit med mig. Platserna jag har landat på för en tid sedan dess, och platserna där emellan, har blivit många. Landsvägar av asfalt och grus. Byar och samhällen. Vyer, berg, skogar, hyggen och oändligt med snårig och slyig växtlighet, som väggar i en korridor på varsin sida om vägen. Ibland industrier, vindkraftsparker och vattenkraftsdammar. P-fickor, vändplaner i grus med timmerhögar, ändlöst med avfarter till skogsvägar eller gamla åkerlappar. Jag lever i den högst vanliga världen där jag är granne med högst “vanliga” människor som tycks acceptera mig i min blandning av märklig och vanlig. För det är jag tacksam. De utgör den famn som jag kan utgå från medan jag ägnar mig åt detta underliga liv.
Jag tänker att det finns ett värde i att även sådana som jag kan vara konstnärer. En som började som en liten flicka i en jordbruksby i norra Västerbotten. Jag önskar en konstvärld där människor med olika bakgrunder och omständigheter ryms. Jag tycker att det är i den riktningen vi behöver gå nu!
Jag önskar även ett samhälle där trösklarna till konstens rum sänkts, utan att kvaliteten för den sakens skull behöver offras och jag vill tro att det skulle kunna vara möjligt genom grundskolan och folkbildningen. För bilden av konsten som något elitistiskt är just det: en bild. Den är som vi gör den.
Text och bild: Sara Forsström
Volym 2026-04-13
Sara Forsström, Skellefteå. Född 1988. Verksam som konstnär. Har studerat på Stenebyskolan, Gerlesborgsskolan Bohuslän, Nordiska Konstskolan och en sväng på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam. Drev under några år ett Artist in residence i byn Bygdeträsk och jobbar sedan ett antal år tillbaka med den egna konsten på heltid. Har skrivit ett par recensioner och essäer för Volym samt ett tal som senare blev inledningen till Museum Anna Nordlanders publikation Skrif om vad du målar. Se vidare på Instagram: sara_forsstrom