Essä: Konstnärens röst i samtiden

Lyckan att få befinna sig i konsten. Att under dagarna arbeta i den egna praktiken, eller med andras. Att få äta den till lunch, lätta ankar till middagsvilan och därefter låta något nytt hända. För att i nästa stund vända upp och ner på allt samman igen och prova en annan vinkel, göra kväll och hålla kvar tanken i handen, somna. Sedan gry tillsammans med morgonen och fortsätta, precis där medvetandet kanske lämnade kvällen innan.

Det är en ynnest att få befinna sig i en sådan tankemässig helhet. Och jag ser det som min uppgift som konstnär, att hela tiden skapa förutsättningar för den expanderande tanken.

Mitt livsval är konsten. Utöver mitt eget kreativa rum, ingår där också kollektiva skeenden och samarbeten med nära kollegor och vänner. Relationer med djup tillit, töjbara i tid och rum. Där bär vi tillsammans processer, frågeställningar och situationer som går att uppehålla sig vid. Tankebanor som sträcker sig över 10 år, över 20. Som inte kräver någon punkt

I dessa möten skapas det kunskaper. Tillsammans förflyttar vi konstens fokus över ett varierat landskap. De yttre ramarna är inga och allt kan hända där det inte finns några självklara mål eller centrum. Vi håller oss i rörelse, för den fria konsten vill inte stå still. Den vill befinna sig i händelsen och följa med i samtidens skeenden – eller röra sig i en helt annan riktning.

Vi som lever i dessa öar av konst, vi arbetar inte direkt för att tjäna pengar, snarare arbetar vi för att få arbeta. Det finns oftast ingen ekonomisk förutsägbarhet. Att få betalt för ett uppdrag eller arvode i ett projekt ger möjlighet att fortsätta vidare. Tid att få söka sig till det prövande tillståndet, den mentala platsen där konsten sker.

Missförstå mig inte, vi behöver all ekonomi vi kan få; vi behöver avtal och försäkringar, vi behöver arvoden. Vi behöver pensionsspara och få vara sjuka med ersättning. Konstnärer önskar trygghet som alla andra. Men målet med arbetet är ett inte lönen, det är arbetet i sig.

Vi förflyttar oss mellan egna praktiker och kollektiva processer. Mellan skapandet i den egna ateljén och större objektbaserade produktioner. Vi brödjobbar på olika sätt, och många av oss arbetar även med andras konst på konsthallar och i gallerier. Vi skapar konstnärsdrivna projekt och driver platser där konst kan ske; visas, prövas, tänkas. Vi undervisar eller skriver om konst. Vi organiserar oss och arbetar konstpolitiskt.

Balansen är svår att hålla, det finns så mycket som måste göras. Av intresse och av lust och av höga ambitioner om att bidra till en god konstnärlig miljö.

Att ibland arbeta med offentliga gestaltningar är som att få ett ekonomiskt stödben rakt in i den egna ateljén. Ett sådant uppdrag ger behövlig ekonomi, och därmed en fantastisk tid i själva skapandet. Ett märkvärdigt lugn blandar sig med oron över projektbudget, materialhållfasthet och tidslinjer som ska hållas. Den största oron är konstverket i sig, kommer det att bli bra och fungera i sin omgivning? Allting är för första gången, för sådan är konsten. Det finns ingenting annat att luta sig mot än den egna och andras blandade erfarenheter. Men just den här gestaltningen, den har aldrig någonsin skapats förut.

Alla dessa djupa vatten. Här simmar vi ganska själva, med och utan kallsupar. Ansvaret är konstnärens och uppdragen är inte fria. De omgärdas oftast av tävlingsförfaranden där konsten ska svara mot beställarens intressen och uppfylla särskilda krav. I den logiken finns utrymme för en växande klåfingrighet, där vi förväntas släta över skavanker i samhället. Ofta med uppgifter om att höja platsers attraktivitet, att vara identitetsskapande, att göra någon förutbestämd nytta. Pålagor som för mig inte alls har med konst att göra, smyger sig in.

Nu är tiderna andra och marknaden har fått en röst som når hela vägen in i ateljéerna.
Självklart påverkar det oss konstnärer, och självklart påverkar det konsten.

Det är oroliga tider, i stort och i smått. Den fria konsten villkor är inte längre självklara.
Nu nedmonteras konstens välfärdssystem, bit för bit. Institutioner krymper och tappar sin auktoritet när de som styr vill minska handlingsutrymmet för konstnärer. Det har nog alltid funnits de som tvekat om konstens stora potential, som velat få ordning och reda, och gärna hejdat vissa yttringar av förfulning och dumhet.

Den politiska tilltron till konsten och dess oändliga möjligheter, har förut varit tongivande.
Det har funnits god kunskap om konstens behov och villkor. Konstens anspråk om frihet har skyddats. När alla får rätt förutsättningar för att utöva sina yrken, då växer vi människor.

Om konstens orubbliga frihet naggas på, så tappar den sitt största värde.

För många av oss, innebär livsvalet konsten, att vi står lite bredvid. När vi inte söker vinstmaximering får vi möjlighet att verka i andra mentala rum, än där de ekonomiska motorerna i samhället arbetar. Det är frihet. Vi cirklar runt de platser där vi behövs, slår rot i problemformuleringar och stannar där.

I dessa rum pågår det en särskild sorts samtal mellan konstverk och mellan konstnärer. Och samtalen sipprar ut till andra; deltagare och betraktare, i utställningar, relationella verk, gestaltningar och andra projekt. Det är tillåtande cirklar av kunskapsbyggande som når hela vägen in i våra kroppar. Inte på samma sätt för alla – utan på olika. Där är samhällsnyttan.

Text och foto: Anja Örn

Volym 2026-05-05

Länk till denna essä

---

Anja Örn (f. 1972) bor och verkar i Luleå. Hennes arbeten utgår ofta från naturen, ibland i relation till hennes egen existens. I senare verk undersöks skärningspunkter där natur och industri möts med frågor om konsekvenserna av människans stora projekt i landskapet.

Utöver sin egen praktik, samarbetar hon med Tomas Örn i vissa projekt. De båda ingår Norrakollektivet tillsammans med Fanny Carinasdotter med arbeten kring produktionens och utvinningens former i de norra landskapen.

Anja är en av del av Galleri Syster i Luleå.