Essä: Konstnärens röst i samtiden

Vad utgör den konstnärliga friheten? Var ser jag den praktiseras? Praktiserar jag den? Vad hotar den? Det är frågor jag är ombedd att dela mina tankar kring. Dessa frågor genererar något i tanken, nästan som ett stort träd vars grenar breder ut sig på ett sätt som är svårt att omfamna och omsätta i ord. Här är iallafall ett försök att hoppa ett kort tag mellan några av dessa grenar:

Jag tänker på Rwanda. Backar sjutton år, till 2009. Det är april. En rad vackra, slumpartade händelser leder mig för första gången till ett hus i en av Kigalis stadsdelar. Grusvägen har röd jord, vägen är bred, ganska knölig och kantad med hus av olika storlekar. Grinden till ett av husen en bit ner på vägen står öppen. Metallskrot har formats på olika vis och dekorerar den så att grinden syns väl på avstånd. Innanför går en trappa till vänster vilken leder till huset längre ner i sluttningen. Det finns en lång vägg intill trappan som nästan är helt fylld av olika motiv och färger.

Man kan gå in i huset via två dörrar. En mer privat dörr på bakgården leder till ett kök och vidare till några rum. Huvudentrén leder in till ett stort rum där målningar hänger och hängs om när något nytt tillkommer. Bakgården har en vid utsikt över andra hus och gröna kullar. Där står ett antal stafflier under pergolans tak. Några män pratar med varandra, skrattar, tittar fokuserat, och målar många timmar varje dag.

Tre konstnärer bodde där tillsammans, men säkert det dubbla anslöt nästan varje dag till bakgården, till en utomhusateljé, ett galleri, en samlingsplats, ett kulturhus, en plats för ett löst format kollektiv som målade och utövade kultur i olika former, nästan varje dag. Dom åkte till Nairobi eller Kampala i buss några gånger om året och köpte det konstnärsmaterial som inte fanns i det egna landet då. Barn och ungdomar kom och dansade under pergolan på bakgården flera gånger i veckan. Var det många gick man till en plan en bit bort genom det vildvuxna gräset där alla rymdes.

Alla kändes välkomna, som om något återuppfanns. Vissa saker i huset var till salu, andra var mer en praktik, något som pågick. Det kändes som ett friskhetstecken att detta fanns och höll på att byggas upp. På ett personligt plan har det gått helt ofattbara sjutton år sedan dess. För Rwanda som samhälle i återuppbyggnad är skillnaden enorm mellan att ha folkmordet femton år tillbaka i tiden och att idag ha trettiotvå års avstånd till det. Hela platsen minns jag i ett gult, varmt ljus.

Under perioden 2009–2010 var detta en plats där jag spenderade mycket tid. Det jag erfor där, genom de konstnärer jag lärde känna, av att organisera och mobilisera liv var grunden för det mest kreativa sammanhang och dagliga praktik av konstnärskap jag sett. Ni representerade, byggde det ni ville bygga målmedvetet, anpassade det som gick att anpassa, vävde delar av konstnärlig praktik och samhällelig inkludering till en helhet.

När jag tänker på den fria konsten, inser jag att det här är den friaste konstscen jag varit del av. Det mest vitala, experimentella sammanhang i konsten jag upplevt dittills men nog också, hittills. Och då ska sägas att filmhögskoletiden i Göteborg också var fantastisk.

*

För mig är konstnärlig frihet att hålla produktionen liten, men stor nog att ge tid att ro saker iland utan att kompromissa med den tid tänkandet och kartläggande tar. Att skapa trygghet i rummet för att följa impulser. Ha en låg budget som ändå räcker för de viktigaste funktionerna. Få, men viktiga, lyhörda och ärliga människor nära. Att ha tid att tänka och formulera huvudfrågor. Att lyckas skapa ett tryggt rum. Konst är en lek, en nyfikenhet, men det är också så otroligt mycket på allvar i vissa stunder. Hjärnan befinner sig på platser där den nästan aldrig varit innan. Det krävs mod att tro på att till exempel en berättelse finns i de stunder där den är nästan ogripbar och att fortsätta jobba metodiskt. Det tar tid att utveckla konstnärliga metoder.

Jag jobbar just nu med en film som heter Allmänfarlig Ödeläggelse som ska finnas klar i höst. Jag tror att det språk som omgärdar processerna från start till slut spelar roll. Att ”producera” film till exempel, hur styr det ordet våra förväntningar på både processen och resultatet? Jag hade en gång en inramad affisch på väggen där det stod ”a film conceived by…” Jag visst inte vad det betydde så jag sökte upp den svenska betydelsen. Då insåg jag att det definitivt är närmare min egen erfarenhet. Det senaste årens huvudsakliga arbete beskrivs bättre som att förlösa en tankevärld och beskydda det förlossningsrum som uppstått i reaktion på något, och som genom stor personlig insats och omsorg omsatts till ett verk som snart ska möta världen. Det stämmer mycket bättre än att jag producerat.

*

Jag har skrivit på denna text i en månad, haft den i tanken hela maj och skrivit lite överallt. Men helt ärligt är jag nu så slut. Jag sitter på tåget mot upptakten av en efterlängtad fas av mindre klippning och mer ljudläggning av filmen. Sätter mig i sittvagnen i stället för liggvagnen jag bokat, öppnar en äldre version och klistrar in det jag skrev om pengar:

”Visst är det så att fler sammanhang med tiden ökar att svara an mot, inte sällan med en ekonomi. För egen del är jag inte bara filmkonstnär, utan också trebarnsmamma, medlånetagare till en gård, skattebetalare i ett gemensamt samhälle och någon med transportbehov dagligen. Och kanske är detta det största hotet mot friheten. För min upplevelse har alltid varit att ju mer jag, eller vi, rotar oss i pengar, desto mer ofri blir vi, och med oss även konsten. Jag tror att det största hotet mot konsten är misstaget att börja uppgå i det som gör att många människor i detta moderna välfärdssamhälle upplever sig ofria. Att börja anpassa språk och tanke till en marknad. Det är så mycket som ligger i mina och våra egna händer. Det är vad jag vill utforska kommande år. Hur kan jag leva närmare kameran, mer som i Rwanda. Klippa varje vecka, mer ett pågående skapande, mindre som långdragna ansökningsprocesser där konsten och konstnären blir diffusa, kanske mest av allt inför sig själva.”

*

Det låg en bok av Hartmut Rosa på köksbordet. Jag åt frukost och läste högt i förordet av Carl Göran Heidegren och Johan Wittock om det sociologiska tänkandet:

”Sociologiskt tänkande har enligt Rosa sin upprinnelse i en kritisk impuls. Det tar sin början med en känsla av att något inte är som det ska, att något kunde och borde vara på ett annat sätt, eller att något är i farozonen och riskerar att gå förlorat.”

Kanske är det ibland sociologiskt tänkande som driver mig i filmkonsten? Vad hotar det sociologiska tänkandet, dess plattformarna och dess yrkeskår?

*

Jag har gått en keramikkurs under hösten och våren på en folkhögskola. Det är helt ny mark för mig. Jag har bara, undantaget en permakulturkurs, gått på kurser på universitet innan. Att omsätta skapande via händerna, att tänka form och funktion, har slukat mig och varit bland det mer meditativa jag upplevt.

En förmiddag var jag ensam i slöjdsalen och höll på med mitt under några timmar när jag hörde en stråkensemble genom väggarna öva inför vårkonserten. Det var otroligt vackert. Alltså, det var himmelskt att höra dom spela tillsammans, hur de tog om samma stycken. Det resonerade i hela kroppen, som ett starkt sammanhang, ett helt hänförande liv som smög sig in genom väggarna och kroppen. Klart att platser som denna är hotade, tänkte jag. Detta är humanismens essens. Det är hotat för att det i sig hotar ett motstående perspektiv som vill göra gällande en helt annan världsbild, andra lojaliteter och prioriteringar.

Det finns så otroligt mycket som är vackert. Hela tiden. Grönskan som far förbi utanför tågfönstret i skymningen. Rwanda. Ungdomar som sitter i kvällarna och övar på folkhögskolan i små rum som lyser upp och ljuder ut mot natten, som tv-apparater på folkhögskolans fasad. Mötet nyss med en redaktör på SVT som varit så viktig för filmen, som trott på den och tagit strid för den, ett möte som jag bävade inför men som blev fyllt av god energi.

*

Jag tror att det som i grunden hotar den konstnärliga friheten är detsamma som hotar existensen. Att inte förmå öppna oss för det mänskliga i andra och oss själva, det mirakulösa sambanden och den häpnadsväckande kontinuitet och livskraft som hela tiden finns runt oss och i oss. Att vi, och våra efterföljare, i så hög grad passiviseras och fogar in oss i orimligt mycket tid som huvudsakligen slöa konsumenter av allt färre och allt större giganters tvivelaktiga visioner av oss och vår gemensamma framtid. Och som jag tänker idag är det kanske så enkelt att, i sig själv och i sin konst – oavsett vilken form den tar – försöka gestalta formen av något annat.

Clara Bodén 

Volym 2026-06-04

Länk till essän

---

Clara Bodén (1983) är filmskapare och driver sedan 2011 den konstnärliga plattformen Vapen och Dramatik. Hon är aktuell med bland annat kortfilmerna Först här och Stamnätet vilka finns representerade på Moderna Museet liksom går att se genom SVT Play. År 2021 fick hon VK:s kulturpris för ”ett poetiskt och unikt bildspråk och berättande vilket utmärker ett ovärderligt konstnärskap inom den svenska samtida filmkonsten.”