Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap

Jag hör en radiointervju med en dramatiker. Hon pratar om att sätta fötter på sin längtan. Som om längtan handlar om konkret rörelse. Det är oklart om det handlar om inre eller yttre längtan, eller till/från och mellan platser, iakttagelser, sinnestillstånd och upplevelser. Oavsett gör hon mig påmind om hur fysiska och psykiska parametrar driver oss, längtandes.

I skrivande stund är jag i Trondheim. Vinter har blivit vår och det som var kallt är nu varmt. Det som var vitt är nu gråbrunt. Den is som låg är nu vatten och vågor och fjällen på andra sidan tycks för var dag mindre vita. En klocka föll lagom till sommartidsskiftet i golvet. Vi skämtade om att tiden vilar. Och medan en tickande tid i köket vilar, berättar den geologiska tiden om skillnader som följer våra årstider och mina rörelser mellan platser. Förändringar som jag inte kan styra men mycket tydligt påverkas av.

Som alltid har jag med mig Inger Christensens diktsamling ”DET”. Jag omläser med särskild förtjusning kapitlet Scenen, som får mig att tänka på scenen som en användbar symbol för platsens betydelse för konstnärskapet. Scenen, denna teaterns enkla överenskommelse som så lätt går att förändra med både dekor, ljus, ljud och karaktärer som kommer och går och kan stå väntandes bakom byxan – som gardinerna vid sidan av scenen så fint heter – innan de kliver fram och blir synliga, meningsfulla.

Scen/plats kan alltså ses som en konkret utgångspunkt för konstnärskapet, och i likhet med skådespelaren eller idrottaren som åker på turné respektive träningsläger har jag växlat plats och scen ett antal gånger de senaste åren. Blivit van att ta saker på lyra, släppa folk nära inpå ganska direkt och förstå att ha tillit till de som väntar bakom byxan och det jag finner med min spotlight. Både personligt och konstnärligt. Och när jag tänker på platsbyten som scenbyten kan jag acceptera den oroande ovissheten. Rent av kalla den rampfeber … helt naturlig inför ny scen. Och när jag går mina turer och iakttar min aktuella plats inser jag hur vältränad min blick och mina sinnen blivit. Hur aktiv registreringsförmågan är och hur alla dessa platsbyten fungerat och fungerar som konstnärliga träningsläger.

Ibland är det just det som detta rörligt längtansfulla och energiska sätt att arbeta och bestiga världen gett och fortsatt ger mig, nämligen tron på att det finns meningsfullhet i allt, överallt. Detaljer värda att notera, formulera, komponera och inspireras av. Det hjälper mig likaså att förena liv och konst mera sömlöst, just för att jag om och om igen tvingas återuppfinna mina rutiner och ambitioner och aldrig tycks ha en autopilot att förlita mig på.

Och ja, ibland räcker det med ett överraskande dammigt piano,
för plötsligt står jag där i köket där tiden vilar, med fingrarna i ett vattenglas och tecknar fram blanka linjer i linje med de svarta pianotangenterna. Det blir en video. En kort tagning. För det går inte att göra om när dammet är borta. Det går bara där och då, just så.

Så vad har jag egentligen att säga om platser, mer än att de är specifika, alltid detaljrika, känslomässigt mycket tillfälliga och helt avgörande i sin samtidiga utbytbarhet. Precis som konsten och poesin: man kan säga allt och inget med små skillnader som blir avgörande och någonstans måste man börja och fortsätta och vara redo att ta bort nästan allt.

Liksom människorna som följer med platserna. De må stå utanför i bild, men de kan vara helt avgörande för det som blir. Som ett slags hjälp till kalibrering in i en fin livs- och arbetsfrekvens.

När jag avslutningsvis återgår till Inger Christensens diktsamling inser jag att kapitlet Scenen följs av Handlingen och slutligen Texten. Jag ler över ordningen och symboliken, att platsen/scenen är starten för handlingen och det slutliga resultatet. Liksom konsten är en lång rad av platsspecifika försök, utmaningar och insikter.

"DET" avslutas med raderna:

…
Det är ingen tillfällighet
Det är inte världen
Det är en tillfällighet
Det är världen
Det är det hela i en massa olika människor
Det är det hela i en massa olikt
Det är det hela i en massa
Det är det hela
Det är det
Det

Text och foto: Cecilia Cissi Hultman

Länk till nämnd video: Pianolinjer_Cecilia Cissi Hultman

Cecilia Cissi Hultman / ateljén + teckning.
@Cecilia Cissi Hultman/Bildupphovsrätt 2021.

Cecilia Cissi Hultman (född 1985 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Sundsvall, Stockholm och varhelst konsten tar henne ... just nu Trondheim. Utbildad på Konstfack (2008–2011 & 2011–2014). Arbetar med teckning, installation och text. 2018 gav hon ut sin första artist book HOLD på Spriten Forlag/NO och 2020 producerade hon tillsammans med österrikiska konstnären Maria Hanl boken Exchanging Lines. 

Volym 2021-05-07 

Länk till artikel