Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap

Det är en tidig oktobermorgon i Coronans år 2020. Vinterkylan har kommit och elementen i det stora huset har inte hunnit med. Det är kallt både ute och inne. Jag sätter mig framför det enorma fönstret och väntar. Ser det mäktiga Marsfjällsmassivet på andra sidan Kultsjön. Den första snön har lagt sig på fjällsidorna under natten. Allt är gryning, gråskala och alldeles tyst. Så en liten förskjutning. Mycket långsamt förändras ljuset och fjälltopparna får en försiktig färg. Under en halvtimme, en överjordiskt vacker soluppgång. Allt är så enkelt och så stort.

När redaktör Ida Rödén skriver och frågar om jag vill skiva en essä i Volym om platsens betydelse för ett konstnärskap tänker jag först att det går ju inte. Det finns för många platser att välja mellan. Udden i Tavelsjön en sommarnatt med gamla taxen och förvirrade tonårstankar. En karg strand på Fårö i septemberhetta med en nyfödd baby i famnen. Högbondens fyr en tidig majmorgon med bästa kollegorna eller inklämd i en liten bil på den slingriga kustvägen mellan Akureiry och Skagafjörður på norra Island. Kanske den galet gröna ängen en julikväll i Gjogv på Färöarna efter att ha genomfört ett projekt som jag inte visste om jag skulle klara av. Alla viktiga platser för mitt konstnärskap. Ändå har de platserna något gemensamt. Jag kunde vila blicken i en oändlig rymd medan tankarna snurrade på. 

Kerstin Lindström, ”Reflektion”.
Virkad mixed media, 143 x 40 centimeter, 2020. 
©Kerstin Lindström/Bildupphovsrätt 2021.

Folke Ricklund visste vad han gjorde när han byggde sin ateljé på den höga kullen intill Kultsjön i Saxnäs. Allt var noga uträknat och perfekt anpassat. Ett rymligt arbetsrum med stora fönster mot norr. Men fönstren är placerade högt upp. För att titta ut måste du klättra upp till den lilla balkongen som byggts inne i ateljén, avlägsna dig lite från det pågående arbetet. Väl där kan du lugnt och skyddat sitta timme efter timme och bara betrakta. Låta tankarna vila eller vindla fritt.

Min egen ateljé ligger i en källare under ett hyreshus. Lokalen erbjuder verkligen inte någon rymd men det är ändå min plats där konsten styr tankar och handlingar. Ostörd kan jag arbeta vidare med en påbörjad process som jag sällan vet vart den leder. Plocka med materialen, lägga till, reducera och fatta beslut. Där finns inga förutsättningar för ett äkta Ricklund-bygge. Lågt i tak och ingen utsikt. Lösningen måste bli att konstruera en egen inåtvänd balkong. Ett ställe för mina sparade rymder dit jag kan vända blicken var jag än befinner mig och få kontakt med ett utgångsläge utan hinder och begränsningar. En plats där allt är stort och enkelt.

Text och foto: Kerstin Lindström

Volym 2021-06-29 

Kerstin Lindström, född 1958 i Umeå är bildkonstnär verksam i Härnösand. Arbetar med objekt, installationer och performance, ofta med inslag av fiber eller textila tekniker. Har ställt ut på olika platser i Sverige och internationellt. Vistelser på olika residens har varit betydelsefulla erfarenheter i arbetet. Planerar just nu för en residensvistelse på Hämeenlinna University i Finland i augusti 2021 med utställning på Forssa Museum. Vistelsen genomförs med stöd från Nordic Culture Point och IASPIS. Medlem i bland annat Fiber Art Sweden och konstnärsgruppen Norra Orienten. Se även Kerstin Lindströms webbsida.

Not. Konstnären Folke Ricklund träffade gästgivardottern Emma Johansson i fjällbyn Saxnäs på 1930-talet. De gifte sig och byggde tillsammans upp Ricklundgården. En smått osannolik medelhavsinspirerad villa på en hög kulle intill Kultsjöns södra strand. Ett vackert hem och en fantastisk ateljé med stora fönster vända mot norr och de mäktiga Marsfjällen. Platsen har haft betydelse för många konstnärskap. 
För mer information om Ricklundgåden och residenvistelser, se Ricklundgårdens webbsida.