Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap

Jorden är på en evig resa i sin omloppsbana.
Den färdas i en hastighet av 108 000 kilometer i timmen
och följer troget sin upptrampade stig runt solen.
Nyfiket ser den sig omkring, snurrar runt och lutar sig än hit,
än dit, som om den letar efter något. 365 dagar tar resan.

Och så börjar den om på ännu en resa.

Jorden snurrar runt sin axel i 1667 kilometer i timmen.
Dagar blir till nätter, nätter blir dagar.
Vinter går över till vår, våren avlöses av sommaren,
sommar blir höst, och så blir det vinter igen.
Detta pågår just nu och jag står still på en plats.

Jag inser att jordens rörelse berättas för mig där jag befinner mig.

Om jag är uppmärksam ser jag var minuts förändring,
jag hör nya ljud, registrerar nya dofter och jag känner växlingarna i luften.
Likt jorden och de vilda djuren har jag mina stigar som jag vandrar på.
Kanske jag går lika långt på ett år som jorden snurrar runt sin axel på en timme.

Totalt sett, har jag gått mer än ett varv runt jordklotet.

Jag bor på en ö, på en udde.
Omgiven av det generösaste vatten ni kan tänka er.
Jag tänker på det varje dag.
Eller rättare sagt, flera gånger om dagen.
För varje gång jag går ut på min farstubro,

så ser jag något nytt som händer.

Vinden byter riktning, det kommer byar med kastvindar,
ett moln skymmer solen en stund.
Längre bort ser jag ett regn som passerar.
Ett stråk av mörkare nyans på vattenytan uppenbarar sig.
Temperaturskillnaden bildar dimma och

öarna utanför mig löses upp för en stund, som om de aldrig funnits.

I trettio år har jag rest i dygnens alla skepnader
utan att jag har förflyttat mig.
Jag har tagit del av Vattudalens andning, levt i dess rytm,
och blivit omfamnad av den. Tusentals gånger har jag mött skogens,
ängarnas, ladornas, strändernas blickar.

Tusentals gånger har det känts som första gången.

Jordens yta består av 70% av vatten.
Vattnet passerar igenom allt liv.
Där lagras oändliga historier i hemlighet.
När vågorna slår mot stranden tycker jag mig höra
berättelser från det förflutna. Vad berättas för mig?

Vad säger isarna som sjunger om vintrarna?

Jorden är klok. Om jag lyssnar på den, följer den,
så kan jag stå kvar. Om jag har tålamod,
om jag är uppmärksam, om jag är lyhörd,
om jag är trogen en plats, kommer allt bli bra.
Det vet jag redan.

En känsla av förnöjsamhet infinner sig.

 

Text: Camilla Wolgers
Foto: Camilla Wolgers, Maria Ahlström

Volym 2021-08-18 

Länk till artikel

Presentation av konstnären: Camilla Wolgers, född 1965 på Lidingö men bor och verkar sedan 1991 i norra Jämtland, på Öhn i Ströms Vattudal. Är i grunden utbildad till djurvårdare och drömde om att bli etolog och hon har större delen av sitt liv arbetat utifrån en gård som bonde. Gick senare på Gerlesborgskolan, Åredalens folkhögskola och på Linnéuniversitetet, men hon tycker att yrkeslivet och tidigare livserfarenheter är det som är grunden till hennes konstnärliga verksamhet. Hon uttrycker sig främst inom bildkonsten, fotografi och med textbaserade installationer. Camilla arbetar även som scenograf, skådespelare, poesiuppläsare, curator och lärare. Hon intresserar sig för kretslopp och cykler och det andrum som uppstår mellan vila och aktivitet i naturen. Hon lever i dagens händelser, i sin närhet, på största allvar.