Konstnärsporträtt: Ida Isak Westerberg

Kan en myr i skogen vara queer? Ja det kan den enligt textilkonstnären Ida Isak Westerberg i Älvsbyn. Queer-tematiken är återkommande i Westerbergs konst som dessutom utmanar konventionerna inom hantverkstraditionen.

Westerberg är aktuell i utställningen ”När myren talar” på Galleri Syster i Luleå, tillsammans med konstnären och fotografen Anna Classon. Utforskandet av myren i ”Våtmark” är ett av flera idébaserade konstprojekt som hen har igång.

Ida Isak tar emot mig i ateljén som är inrymd i en före detta livsmedelsbutik och hunden Sniff följer nyfiket med. Där står en rad vävstolar och väntar på att tas i bruk men för tillfället renoveras det och dammar för mycket. Själv bor hen på övervåningen i fastigheten.

Westerberg har utbildat sig i vävning och konstsömnad på Handarbetets Vänner i Stockholm och har sedan hen blev klar med utbildningen 2018 varit yrkesverksam konstnär. Hantverksintresset kom naturligt under uppväxtåren i Luleå och med mormor i Övertorneå som lärde hen att sticka och virka.

– För mormors generation var hantverket och att återbruka materialen en självklarhet. Det är något jag bär med mig. Mamma sydde ofta dräkter till dansuppvisningar jag var med i och ganska snart började jag också sy på symaskin.

På HV började Ida Isak för första gången utforska begreppet queera rum.

– Det var händelser som masskjutningen 2016 på en nattklubb i Orlando i USA som fick mig att vilja lyfta temat. Som queer är du alltid medveten om att samhället runtomkring ser dig som något annat än normen. Hbtq-personer vill känna sig trygga och slippa svara på frågor om könsidentitet. Klubben i Orlando var just ett sådant tryggt rum.

Ida Isak Westerberg ställde frågan i sociala medier ”Vad är ett queert rum för dig?” och fick trettiotal svar. Varje svar blev ett verk.

– En hade svarat ”En flykt från en vardag jag inte alltid är sams med”. Jag tänkte vidare på de orden och min tolkning blev: ”Paradiset på jorden”. 

Ida Isak Westerberg, detalj av verket ”Paradiset på jorden”.

Det blev början till ett verk som kanske kommer ta ett helt liv att färdigställa. Ett ljust landskap sytt av gamla linnedukar utgör fonden som, lite i sänder, ska fyllas med innehåll i broderi och applikation. Ett omslingrat sagoväsen-par, en människa som badar bastu och en björn är några av de saker som kommit på plats.

– Det ska få växa fram och motivvalen ska präglas av vart jag är i livet just då och vad som händer i samhället. När jag är sjuttio kanske jag ser andra symboler för paradiset. En sak jag tänkt på med det här verket är hur queer-estetik, med sina starka färger som i prideflaggan till exempel, hur de faktiskt liknar Jehovas vittnes estetik. Jag menar, deras skrifter med bilder av paradiset är ofta liksom artificiella och med uppskruvade färger. Paradoxen är att de är homofobiska.

Att som konstnär göra så lite klimatavtryck som möjligt är också viktigt för Westerberg.

– Vi är ju mitt i en klimatkris och jag vill inte förvärra läget. Därför försöker jag utmana mig själv att inte göra saker i onödan, inte skapa nytt i ett samhälle som inte behöver något mer. Jag vill att det ska finnas ett syfte med det jag gör och inte bara vara något ”fint” som en privatperson kan pryda sitt hem med. Därför jobbar jag gärna projektvis och lyfter olika teman. Jag älskar att jag har min hantverksutbildning som grund men är noga med att inte fastna i ”är det här fint nog?”

Innan HV utbildade sig Ida Isak till slöjd- och bildlärare och arbetade under några år i förskolan innan hen kände sig nära att bli utbränd.

– Hela samhället behöver bli långsammare och värna människan, inte som nu: tillväxt till varje pris. Att väva är tidskrävande och kräver uthållighet. Det är fint att det får ta tid. Det är också därför jag valde att flytta tillbaks till Norrbotten. Här hinner jag med mig själv.

Huset i Älvsbyn ger lugn och arbetsro. Men Ida Isak Westerberg ingår gärna i konstnärliga samarbeten. Ett sådant är ”Våtmark” där hen samarbetar med konstnären och fotografen Anna Classon i Stockholm. Det ingår i Galleri Systers projekt SamArtBete.

– Vi ville utgå från platsen. Myrmarken är svårtillgänglig, farlig och mytomspunnen. Det är en miljö som gör motstånd, som inte gör sig till för oss. Det går till exempel inte att odla skog på en myrmark. Samtidigt gör den mirakel för klimatet. Den binder koldioxid i marken och kan reglera vattenmängden som en tvättsvamp ungefär.

– Jag drar paralleller till oss normbrytande personer. För inte längesedan försökte man göra om homosexuella med olika omvändningsprogram, ja till och med lobotomering. Vi skulle till varje pris bort. Men vi finns kvar och kommer alltid att finnas kvar, precis som myrarna.

I utforskandet av våtmarker inspirerades Ida Isak Westerberg till en början av Bockstensmannen-fyndet. Tygprover och garner grävdes ner i en våtmark i Norrbotten för att studera effekten. Och under arbetets gång har hen tagit sig an temat på många sätt, avbildat myren i väv, växtfärgning, experimenterat med att extrahera örternas dofter samt lärt sig om myter och berättelser från förr i tiden. Kollegan Anna Classon har bland annat grävt ner fotonegativ i ”sin” myr i Stockholmsområdet och sedan framkallat bilderna.

– Myren har varit min samarbetspartner under en lång tid nu, så det blir nog svårt att sluta. Skogen har blivit min kompis, där vill jag vara och jobba mer.

Utställningen ”När Myren talar” pågår på Galleri Syster till och med den 13 mars.

Text och foto: Susanne Holmberg

Volym 2021-03-02

Länk till denna artikel 

 

Presentation av skribent:
Susanne Holmberg, frilansjournalist, radioreporter och kulturrecensent med uppdrag åt bland andra Lira Musikmagasin och Norrländska Socialdemokraten. Hon är både journalistutbildad och konstutbildad och har i många år varit yrkesverksam konstnär med stenskulptur som sitt specialområde. Som konstnär har hon varit konsult, konstnärlig ledare samt deltagit och medarbetat i flertalet internationella symposier och biennaler. Sitt eget konstnärskap har hon för närvarande vilande till förmån för jobb inom media.