Vid vägkanten reser dig en träkonstruktion ur gräset, bortom vägen syns en sjö och fjällens linjer.

”Nåejtien Njalla” – tankar efter en invigning

2022-03-14 09:55

Offentliga verk av Carola Grahn i Tärnaby

I Tärnaby invigdes i sensommaren Carola Grahns offentliga verk ”Nåejtien Njalla”.
Plats: Vid E12 mellan macken och kyrkan i Tärnaby, en inte helt vanlig sommardag.

Carola läser en diktsvit och alla håller andan, och hennes lätta, lekfulla röst kontrasterar mot klumpen i halsen som uppstår hos många av oss som dykt upp till invigningen:

Där ligger jag och guppar
Lugnt och stilla som innan åskan

Nästan inga knott eller svidos
Gruppen av vajor samlas och jag letar mig in under hennes mage

(utdrag ur diktläsning av Carola Grahn, med reservation för att vind och långtradare förvanskat något ord)

Kan man se på kroppar när de gråter, att de är tagna. Det ligger en nyfikenhet och en slags öppen, ärlig närvaro i folkskaran när Grahn läser och berättar. Ansikten vittnar om fokus, som ord kan skapa när de berör.
Vi står i en skara på kanske femtio personer bredvid Tärnabys nya gestaltning, mellan den rätt stora Björnstenen och E12:ans platta asfalt, och bortom vägen: oändlig sjö och fjällens linjer. Verket ”Nåejtien Njalla” reser sig ur gräset, nära den (björn)sten som sägs vara en av Tärnabys första sovplatser, får bortskavd bark bära en konstruktion och skapa en slags dysfunktionell arkitektur, iallafall ur människans fysiska behov sett.

Här ser vi nåjdens förvaringsplats. I den ursprungliga njallan kunde mat förvaras bortom björnen, skogsmössens klor. Men det här är ett golvlöst bygge, utan tak. Nåjden behöver inte vår typ av mat. Vinden drar igenom konstruktionen.

I verkets varande och läsning leds vi in i en värld bortom samtida tvister. In i tidlöshetens olika rytmer, det smältande och växande, senornas avlösande, sedernas och markernas rytm.
Ingen av oss kan avkräva konsten att till fullo läka sår, men vi står vid ett verk som visar närvaro av samisk kultur, i en by som annars mest lyft fram skidåkare som åkt ovanligt snabbt. Det är något vackert i det, den hälsar förbipasserande: Hej! Installationen önskar att husera drömmar, hålla historier och guida tanken, berättar Grahn. Hon fortsätter: Byabilden ändras, nya hus tar över. Grahn poängterar att sedvänjan att röra sig genom landskapet utan att lämna spår, har visat sig att folk kan glömma.

”Det är viktigt att komma till betraktaren, och här säger gestaltningen: vi samer är här och vår historia är här, idag, imorgon”, säger Grahn. ”Vi är här, i grå dis, i somrigaste sen-juni och i högkonjunkturen för sommarstugor.”
Verket har sin styrka i sin tydliga form och Grahn har sökt sig till betraktaren, när du passerar Dearna, håll utkik.

Mintgrön fyller jag himlavalvet, i turkost, lysande lila
Kolen ruvar grå i eldstaden

(utdrag ur diktläsning av Carola Grahn)

I några sekunder dränkes rösten av långtradare på landsvägen och jag känner att jag missat något. Närvaro, i rummet, i örat, i längtan att få ta del av något vackert.

En golv- och taklös träkonstruktion av kala grenar och älghorn, dokumenterad underifrån mot en grå himmel.

Carola Grahn, tillsammans med Göte Grahn och Tore Grahn, ”Nåejtien Njalla”, offentlig gestaltning Tärnaby. Invigd 20 augusti 2021. Detalj.

Det är också invigning av Aejlies.

Det sprakar i människor, det syns i stunsen i stegen. Sara Ajnnaks toner får oss att samlas under en klippa.

Aejlies tar det offentliga rummet i bruk, där det samiska varit relativt dolt. Platsen pekar in i framtiden och bjuder in i en samisk gemenskap. I namnet bor det immateriella som inte kan tas ifrån en eller platsen. Aejlies betyder en frisk, kraftfull eller helig plats.

Vikten att känna igen sig, känna gemenskap och hitta ingångar till ny och gammal kunskap är ovärderlig. Tärnaby är en by där tvång, skambeläggningar, förlöjligande av en samisk kultur, vattenregleringar etc. ännu kastar skuggor över bygden, på ett helt annat sätt än solen gör. Platsen Aejlies ser i framtiden, för barnen, för de åldrande. Samerna finns och vi vill också verka, mötas.

Det är genomgående hög kvalité på duodjin och konsten. Det vimlar i lokalen, människorna är finklädda med sjalar, skoband, koltar. Samtalen är energiska, det är efterlängtade möten, inte bara i relation till pandemin, men också: Tärnaby har länge saknat en samisk mötesplats. Det är underbart att se vad visioner och kontinuerlig närvaro på en plats kan skapa.

Oskar Njajta är verksamhetsledare och han berättar inlevelsefullt om ursprunget till idén för gemensamma samiska rum och att synliggöra platsens traditioner. Allt känns sprakande, brinnande och efterlängtat.

Jag går runt bland montrar, måleri, fotografi och fångas av ett bälte gjort av Lena Njaita. Bältet, spaagkoe beelhte, är prytt med gjutna knappar i tenn. Jag har aldrig sett något liknande och det får mej att fascineras av tillvaron. Så mycket vi inte vet och så mycket vi kan få reda på genom att mötas. Om inte i person så genom verken, texterna och bilderna. Jag har sett på sociala medier att en kurs har getts just i detta hantverk, gjutande av knappar. Redan har platsen Aejlies möjliggjort det den strävar efter, att vara en multidisciplinär plats för konst och kultur.

Tittar genom glaset på en kåsa, guksie som är subtilt infärgad med flätmönster, slöjdaren Anders Östgren Njajta berättar om funktionalitet, om hur viktigt det är att guksien känns rätt i handen. Björkvrilen har fått en snurrad skinnsnodd fäst i sig, så den lätt ska kunna följa med i bältet. Tanken på rörelse bor i slöjdtraditionen.

Det är något med det återkommande glaset som sätter en distans för ögat. Blicken fråntas något taktilt. Det är något med blänket och hårdheten i glaset som distanserar duodjin och konsten från dess verkliga varande. Det finns perspektiv, som säkerhet. Men när jag ser en kåsa i ett hem, väntandes på nån krok, eller i handen, det är då tinget verkligen får andas. Det är när blicken kommer riktigt nära som fantasin tar fart.

Två armband av björkrot ligger på en glasskiva.

Hjördis Löfgren, armband av björkrot.

Bredvid ett suggestivt, lugnt fotografi av Nina Andersson föreställande vidder, väder och en lávvu står glasverket av Tomas Colbengtson döpt till "Aajla - Sydsamisk hjärna". Inuti en form som för mig ser ut som ett hjärta (innan jag läste titeln) vilar några renar, och den sydsamiska kolten bärs av personer som ser ut att blivit porträtterade för någon generation sedan. Språkets fläta är bruten, berättar Colbengtson, händelser generationer bak kan förklara. Glaset får sin form i hetta, samma typ av hetta kan bränna till i hjärnan när sorgen över ett förlorat språk slår en.

Ett levande uttryck i färgsättningen har Bert Nilsson arbetat med i sin skulptur Björnfamiljen. Ihåliga utrymmen, infärgning och rispor skapar intresse. En vacker titel "Samförstånd i Sápmi" av Sune och Astrid Enoksson ser vi gestalter, de som är vuxna nu, och två som snart kommer växa upp. De blickar mot sjön, mot fjället. Jag tänker på hur mycket kraft som nu går åt för att bevara naturen, i politiska debatter, aktivism, juridik etc... Målningen i olja och akryl får mig att påminnas om hur urfolk har en djup förståelse av markens egna, heliga värde.

Vita bällinghandskar, kantade med hemgarvat renskinn ser ut som en krispkall vinterdröm i nysnö, sydda av Annilinn Fjällström. Öglorna att hänga upp dem för tork, är liksom ljuvligt att se, då bruket, livet bor i allt jag ser. En smakfullt, enkelt utsmyckad Gáfeseahkka har Marja-Kari Omma slöjdat med tanke på att lätt kunna laga och byta ut delar. Behovet styr över vad som sys hemma hos mej, konstaterar hon. Britta-Karin Winka Svakko beskriver sitt slöjdande på liknande sätt, som husbehovsslöjdare, och hon visar en Voesse, en ryggsäck med spännande stänganordning. Slöjdlinjen i Jokkmokk ger oss många duktiga händer. Caj Cederlund har skapat en Saejhtie-klaahka – en spjutstav som får mig att tänka på närkamp mellan människa och djur, formen är vacker, helgjuten. Jag vill veta mer om vad man gör med en sådan, eller gjorde.

När jag tittar tillbaka är det på en dag så fylld till bredden av intryck som jag inte kunde få nog av. Läsningarna med Carola Grahn var som andetaget efter den oväntade gråten. Så efterlängtad. Jag önskar att alla hennes ord ska skölja över verket för alla som besöker skulpturen.


Text och foto: Sandra Wasara-Hammare

Volym 2022-03-14

Länk till artikel

Mer läsning om "Nåejtien njalla" och Björnstenen

Presentation av skribent: Sandra Wasara-Hammare, verksam i Kiruna och Umeå, född 1986. Intresserar sig för samhället och konsten i symbios, men också konstens autonoma varande. Hon är utbildad inom sociologi och har studerat Fri Konst vid Umeå Konsthögskola.


Tillbaka till toppen