Volym 20 år

ett FestManifest

*

Låt oss börja från slutet, låt oss börja med en anakronism, för ur varje slut kommer något nytt och det nya är början på slutet. Så har människan andats i årtusenden, generation efter generation, liv genom liv.

En enda utställning består av ett helt livs arbete. En enda tanke innehåller idéer från tanketraditioner långt bortom horisonten. En form är lånad ur en forntida grav. Istidens bild, en hjort, är också vår hjort. Tjugo år är 200 år. Nuet är inte sekunder, det är årtusenden.

Tidsdjupet

Det har sagts om död ved, alltså döda träd, att de innehåller fler levande celler än ett friskt grönskande träd. Det döda är fullt av liv. Det levande livnär sig av det döda. Att nuet inte är sekunder utan årtusenden. Det är därför vi måste börja från slutet. 
Vi ska inte missta nuet för en samtid, för en sanning. Det vi tänker nu får inte bli för tjockt av attityder och utseenden, så att framtiden inte kan se tillbaka på oss. Siktdjupet får inte grumlas. Så det gäller att hitta död ved att leva av. Den egyptiska bronsverkstaden återskapad på museum Inselm. Påsköns stenstoder med sina seende stenögon. Eva Hesses levande entropi. Giacomettis livslånga misslyckade försök att fånga det han såg.
Geologerna tänker med årmiljoner, konstnären med att försöka en gång till. Ingen äger tiden. Fåglar är dinosaurier.

Hjulet

Människan uppfann hjulet. Det var ett sånt där hack i tiden, ett hopp framåt. Det syns i våra ansikten fortfarande, hjulet, framåtskridandet. Döden blev en pappfigur, en plansch, ett skal, men det vi jobbar för är hjulet, att lämna farten vidare in i framtiden. 
Huset är av svål och fett, det svajar i vinden. Arkitekterna uppfann ett vridet bordsben, dom hade studerat humlets växt runt en rak stång av furu, och uppfann ett bordsben, eller en oändlig kolonn.
Det finns också ett barrträd sammanfogat med ett löv, sammanfogat av den vind som kallas tänkande, ett blad på toppen av ett spröt som liknar ett metspö. Varför liknar vi saker med andra saker? Nuet är inte sekunder, det är årtusenden.
Det är förmodligen en älgkalv, eller har varit en älgkalv. Döden är likaren för allas våra räknesystem. En trehjulig leksak med skaft och handtag att styra och tävla med, en okänd sport bara gäddor känner till.
Bulvanen, vad är det för beskrivning? Orrarna köper det och det är ändå en dåligt utförd lockfågel av stoppat tyg med några vita ditmålade fläckar och en röd på huvudet och så läderknorren baktill. Varför går dom på det och dör, blir skjutna. Dom går på signaltecknen, det gör vi också, det är ju det vi gör, vi är inte alls olika, vi dör, blir dödade. 
Fåglarna, stora fågelräkningen. Det blå, våra drömmars blå. Det är norra halvklotets fel, lång mörk bortavaro först, sedan återkomsten, längtans blå, som snart svartnar till grönt. 
Det gröna, vår sommars grönska. Talgoxen vet oändligt mer om grönt än Monet och Winston & Newton. Talgoxen har koll också på lövens baksida och barrskalorna av grönt. Här finns nu inget grönt, mest alla sorters grått och lite bränt svart, sånt kan man lita på. Vi är alltid utanför, också utanför oss själva, inlevelsen sitter till slut med en räv i knät, det vackra ansiktet och pälsen som stinker.
Fnösktickorna, ...tickorna, ...tickorna som har väntat någonstans sedan tidernas begynnelse, väntat på död ved.
Sänder de eller tar emot? Och vad är det för frekvens, språk, tystnad.
Det var vi som uppfann hjulet. Andra uppfann kolossalt många fötter eller ett slingrande mjukledssystem eller vingar och fenor.
Vi uppfann också stödhjulet, för säkerhets skull.
Sånt man ser och sånt man tänker.
En utsida som ropar till en insida och blir kvar där, en parad på stället marsch, mot alltings evighet.

Det annorlunda 

Finns det annorlunda någon annanstans, är det en plats på en hemlig karta. Eller gömmer sig det annorlunda bakom det vanliga. Står det vid sidan om och tjuvlyssnar på allt tal och tankarna som liknar det som redan sagts och tänkts och känner sig övergiven och arg. 
Det finns en större värld och den har alltid funnits, men nästan ingen pratar om den. Alla pratar med varandra om sig själva på människors typiska vis.
Vi definierar en enögd världsbild, en egenkär världsbild. En bild men utan värld, en diktatur av bekräftelse och avgränsning, i värsta fall en självbild.
Kanske är uppdraget inte att tänka nytt, men att se åt ett annat håll, och det är nog så svårt. Och värre är att hitta en utsiktspunkt där vi inte skymmer sikten med oss själva.
Det är utmaningen. 

Händerna

Händerna måste hållas på bra humör. Händerna och händernas verktyg. Det betyder inte fingergymnastik, snarare rim, ramsor och filosofi. Pincettgreppet och alla verktyg som händerna så vackert slipat och polerat, till den form som passar just sitt verktygsskaft, glänsande och mjukt av alla tankar som händerna tänkt.
Det går att tänka med händerna. 

Misslyckande

Det viktigaste i konstnärens ateljé är misslyckandet. Det betyder att ett osökt arbete pågår där inne, kanske är det på lek, kanske är det någon som vill få tag på sitt obegripliga, eller bara tjatar om samma sak, år efter år, på nytt, varje dag, men att det ges ett nytt försök. Ett nytt kanske, efter det förra försökets nästan. Kanske och nästan är bra ord, käppar att stödja sig på när vi går genom världen. 
Och misslyckandet är konstens främsta egenskap och konstens bästa argument, det kallas också nyfikenhet, ilska, ensamhet, utmaning, revolt. 
Vänd inte på alla stenar, låt skalbaggarna och maskarna vara i fred.
Var aldrig trygg med någon enda av tankarna.
Ta aldrig mått på höjden.
Säkerställ inget, vad är förresten säkert.
Ingen samlad bedömning, finns en sådan utsikt.
Skala upp, tillväxt, framsteg, som om Giotto aldrig funnits eller Gullesons bildhuggarverkstad.
Hållbar, är passerkort till fel värld.
Hållbart, vi ska alla dö.
(ingen mask stoppar huvudet i sanden, försök tänk tillsammans med en kungsfågel).

Det fula

Det vackra är konstens alibi, men det är ett dåligt uppdrag. Det vackra och fula handlar om smak och vem vill gräva efter mening där. Försköna är också att dölja. Att utsmycka berättar mer om all torftighet. Konst handlar om etik. Att vi aldrig skulle kunna döda, men någonstans förstår vi att det skulle kunna hända. Det komplexa inre våldsamma lugnet. Låt oss ta en lerklump och bara krama den i handen. Vackrare kan det inte bli. 

Onyttan

Obegripligheten är den bästa utmaningen, där säger politikens tankesmedjor stopp, fy och belägg. Det finns förstås ingen obegriplighet, det är ovetskap och ovilja att förstå som är stoppet och belägget. Nyttans idé handlar om plikt, strategisk översyn och tillväxt. Som en företagare sa efter att ha funderat en tid: – Så konstnärerna gör prototyper hela tiden utan att sätta dem i produktion! 
Tankarna finns i den onyttans skog där idéerna susar av vind, idéer som ännu inte tagit mark, ännu är utan kapital, politik och algoritmer. Idéer som seglar som korparna leker i den sista hårda sommarvinden som blåser från havet.
En avundsvärd begåvning detta att ständigt gå vilse, osäkerheten är värd all tillit, ta aldrig förnuftet till fånga, låt dörrarna stå och slå i vinden. Onyttan har stulit alla nycklar och hängt upp dem till vinden i det stora trädet som ett klockspel.

Undantaget

Människan uppfann bilden, inte spegelbilden, den fanns redan i ett vatten. I ena handen sot, järnoxid och spott, som den andra handen rörde runt med en pinne. Den handen tecknade sedan ett djur på grottväggen. Det var avbilden. Sedan tryckte den första handen sin hand mot bergväggen. Det blev bilden. Den handen, den vänstra, eller den högra om den är vänsterhänt är nu det undantag där ingen är representant, har uppdrag, vinner eller förlorar pengar, den bilden äger ingen. Den platsen där detta händer är ett gömsle, genomskinligt bara från insidan. Det är inifrån som det möjliga kommer. Därifrån går det att säga att kejsaren är naken, att konst kan göras för maskar, att en vit kvadrat kan målas på en vit botten.
Undantaget är den enda plats dit grantopparna når. Karlavagnen balanserar ikväll på ett plåttak till en ateljé. Årtusenden rusar genom höstkvällen. Det går att ta ut en stol och sitta vid ett stearinljus och lågan brinner milt och lugnt, ingen hjärtinfarkt idag.

*

Nu är vi vid slutet, där allt börjar ännu en gång. Framtidens anlopp på samtidens oförmåga. Framtidens 20 år har redan påbörjats i skissboken, i tusentals skissböcker, skissboken med tvåtusen sidor. 

Detalj från verket ”Sånt man ser och sånt man tänker” av Mats Caldeborg.

Text: Mats Caldeborg