14 fotografer medverkar i ”Periferi: Norra Sverige”
2024-03-11 15:48
Fotofanzines utgivna av Centrum för Fotografi
Att utnämna en plats eller en företeelse som periferi innebär att man samtidigt definierar sin egen position. Kanske det inte nödvändigtvis innebär att man själv befinner sig i centrum, men det markerar definitivt ett avstånd som kräver reflektion över ens egna position som avsändare.
Centrum för fotografi, med medlemmar spridda över hela landet, startade 2021 projektet ”Periferi”. Vid tre tillfällen har man erbjudit fotografer och konstnärer verksamma inom det fotografiska fältet att delta. Hittills har ett sextiotal fotografer, i Västra Götaland, Skåne och nu 2023 i Norra Sverige, presenterat sitt arbete i egna ”fotozines”– små trycksaker i A5-format på omkring 20 sidor vardera. Till den senaste utgåvan ”Norra Sverige” har en jury valt ut 14 fotografer från Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Tio kvinnor och fyra män och en majoritet från Västerbotten.
Hur förhåller sig de medverkande till temat Periferi? Eller gör de det? Frågan om vad som är periferi respektive centrum är givetvis inte självklar och har de senaste decennierna problematiserats i såväl konstsammanhang som samhällsdebatt, särskilt när det kommer till urban teori, industrialisering och migration. Skåne och Västra Götaland ses vanligtvis inte som perifera områden, medan norra Sverige traditionellt sett oftare räknas till utkanten, både ur befolknings- och maktaspekter. Temat ger uppenbart en ganska stor rörelsefrihet, men det går även att argumentera för att det är lite för enkelt och oreflekterat för CFF att använda detta som kriterium. Har de medverkande tolkat begreppet bokstavligt eller symboliskt?
Ett starkt gemensamt drag i flera av dessa 14 fotozines är naturen och relationen till platserna samt de människor som bebor dem. Det är en del träd och skogar, men också många bilder av det slags mellanrum som är varken eller, och kanske erbjuder ett läge där man kan ställa sig vid sidan av och begrunda. Flytten av Kiruna är förstås närvarande. Två av häftena, skapade av Anders Alm och Hilda Flygare, ägnas helt åt detta ämne med dokumentära fotografier i en lätt nostalgisk ton. Här finns fotografier av till hälften rivna byggnader, övergivna bostäder och platser som särskiljer just Kiruna. Fotoalbum som representerar minnen och något som är på väg att försvinna.
Några av fotograferna har jobbat mer ingående med avbildning av den egna verkligheten – bilder av obäddade sängar, krusade vattenytor, porträtt och människor. Erica von Essen arbetar med en hålkamera och skapar foton av vardagen. De är både för privata och för allmänna för att sticka ut. I Sofia Runarsdotters fanzine visas relationer knutna till uppväxtplatsen och familjemedlemmar genom ett ömsint berättande.
Eija Mäkivuotis arbete handlar om det område längst upp i Bottenviken, där gränsen mellan Sverige och Finland går. Bilder av broar och vatten samsas med barndomsfoton. Som smakprov på ett större projekt kan det väcka intresse, men som enskilt verk blir det för kortfattat och fragmentariskt. Margareta Klingbergs fanzine kan även det ses som en introduktion till ett omfattande projekt där hon, med en antropologisk ansats, undersöker nutida migration. Här berättar hon om några av de ukrainska flyktingar som kommit till området kring Junsele efter Rysslands angrepp. Fotografierna är välkomponerade och fanzinen innehåller ett noga utvalt bildmaterial.
Nu fastnar jag mest för de fanzines som tar ut svängarna i ett friare konstnärligt arbete. Mia Rogersdotter Gran har gjort en rolig och lite knasig bok om sin fyraåriga dotter som, helt viljestyrt, kan koppla på sitt mörkerseende. Vad det betyder är oklart men mamman, fotografen Mia, funderar på om dottern kanske ser in i ett parallellt universum. På fotografierna ser vi en flicka med blont rufsigt hår, lite smutsig i ansiktet, som blundar och fotograferas på olika platser i en park. Sedan finns närbilder på en grusig snödriva, ett hål i marken, en lekskulptur av trä. Verket sätter myror i huvudet på ett kul sätt och fungerar med det anspråkslösa formatet.
I Sandra Mozards färgstarka trycksak i skarpt rosa och grönt syns förvridna gestalter och naturformationer i både mikro- och makroperspektiv. Enligt texten består bilderna bland annat av manipulerade stillbilder från performances och andra konsthändelser. Färgerna förför och det finns en slags snygg obegriplighet i bilderna som suger in betraktaren, på ett liknande sätt som foton inifrån kroppens håligheter kan göra. Här och var syns träd och mark. Visst kan det vara enkelt att använda olika Photoshopfilter, vilket kanske är gjort här, men ibland funkar det.
Hilda Lindströms svartvita naturbilder är mycket vackra, med grafiska bearbetningar av fotografierna. Texterna kring verken mystifierar på ett oklart sätt och lämnar mig med frågetecken. Jessica Franzéns Herbarium består av bearbetningar av digitala foton av torkade växter. Fotona är sedan ytterligare bearbetade och jag tolkar det som att Franzén har försökt framhäva varje växts mest karaktäristiska gestalt. Resultatet bildar mönster över boksidorna. Det fungerar bra och är fint färgsatt.
När det gäller formgivningen av fanzinen och själva upplevelsen av det man håller i sin hand är formen enhetlig. Typsnittet för samtliga texter är detsamma och layouten är i stort sett identisk. Pappret är neutralt och stadigt, färgerna är liknande och trycket gör ett något blackt intryck – det finns en övergripande grå ton som tyvärr blir ganska dominerande när jag ser alla samlade.
Slutsats – både ris och ros, kanske exakt vad man kan förvänta sig.
Text och foto: Maria Backman
Volym 2024-03-11