Albert Sten – en utställning som gräver i det fotografiska materialet

Svartvita fotografier, minnen, dokumentation av något som är osäkert huruvida det är fiktion eller sanning, och vems sanning skulle det i så fall vara. I utställningen ”Excavation” på Härnösands konsthall visar Albert Sten sitt arbete med utgrävningar i det fotografiska materialet från arkiv och egna bilder, med olika frågeställningar rörande bland annat minnen, de egna, andras, samt gemensamma. Samtidigt handlar det om människans relation till naturen, skogens betydelse, för ägande, nyttjande, utnyttjande. Det känns lite spretigt, likt den risiga gran fotograferad och som givits titeln ”Entangled”. Det är svårt att sätta fingret på varför, det är inte verken och inte heller utställningen i helhet som spretar. Det kan vara känslan av många ingångar och frågeställningar på en och samma gång. Sammanhangen är inte självklara, tankegångarna trasslar lätt ihop sig. Det kan vara syftet, det är ingen enkel utgrävning som görs och det går att hitta många trådar som kan korstabuleras.

Under utgrävningen kommer den aktuella brännande frågan om skogen i dagern. Vems är den, egentligen. Det går inte att blunda för de vinstintressen som styr samt hur synen på skogen har förändrats radikalt. Nu är den inte längre en orörd natur för människan att ta del av och djur att leva i. När skogen administreras som en ren affärsverksamhet med fokus på profit kan vi inte med säkerhet räkna med att ströva omkring i en naturlig skog framöver. De oexploaterade urskogarnas mystik kan snart vara ett minne blott om vi inte tar deras naturliga återväxt i beaktning.

I en installation är bland annat verket ”Jag ärvde en skog dit jag sällan går”, placerat på ett bord. Här kan jag ana sammanhang, i den tecknade konturen som böljar upp och ner och följer åsens karaktäristiska grantoppar, som tillsammans med en sida ur ett exempel på skogsindustrins räkenskaper från slutet av 1800-talet tyder på ett intresse för sunt värdebevarande och hälsosam avkastning. En panoramabild, ”Strömnäs - ett bolags öde”, en dokumentation från flottningens tid, ligger utvikt på bordet. Fotografiet visar mängder av timmerstockar som täcker vattenytan, i bakgrunden en skogsås där det skymtar en avverkad yta. Konstnären har passat in en annan bild, som en pusselbit som nästan passar, lagt dit den så den täcker över ett stycke av det dokumentära fotot. En bild tagen där allt timmer är borta, det avverkade området på skogsåsen likaså, nu står där i stället skogen tät, himlen speglar sig i den lätt krusade vattenytan. Ett minne infogat till historien, eller en önskan att förändra den.

I verket ”Väsen” är tjugo fotografier av rotvältor sammansatta som ett lapptäcke, där rotvältorna mer liknar upprivna mörka sår i skogen än väsen, och blir en kompakt kommentar till resultat av omfattande gallring på skogsytor där träden inte längre har möjlighet att stöttas av varandra i hård vind.
Även om rotvältorna samtidigt påminner om mystiska väsen, känns det i stället som det första verk jag ser när jag kommer in i utställningen, ”Untitled”, symboliserar skogen som väsen. Skogen, en outgrundlig portal till myter och väsen där mystikens livgivande näring till sinnet kan gro. Vad händer med allt detta när skogen inte längre finns att tillgå. Bilden är uppdelad, den består av 16 delar, runt varje ark finns smala vita kanter vilka bildar ett rutnät. Det ger intrycket av att här är skogen redan inhägnad, uppmätt och stängd.

Albert Sten, ”Untitled”, 123 x 158,5 centimeter (2022). Bilden är beskuren.

”Död ved (I-XVIII)”, 18 papper med en mindre bild fastsatt på varje ark – hålat i vänstra kanten ser de ut att höra hemma i arkivpärmar. En minnenas installation där fragment dröjer sig kvar i de bleknande fotografierna. Titeln ger en stark känsla av att här handlar det också om materialet, massan, all den massa som skogen ger, all den information på papper sparade och förvarade i arkiv.
I de tre bilderna ”Excavation (I-III)” ser konstnären ut att försvinna i mängderna av material, endast ett öga är fortfarande synligt, och får själv grävas ut efter att ha blivit en del av arkivet, minnena.

Det är en spännande tematik men intrycket förblir spretigt, några av sammanhangen klarnar, några förblir diffusa. Minnen blandas med fakta, och i slutänden kan ingen säga vad som egentligen var det sanna, vilket i sig kanske inte är det viktiga. Frågan vem som äger minnena är intressant, men en mer angelägen frågeställning är vad minnena kan berätta för oss, och vad det i sin tur kan tillföra oss här och nu. Albert Stens narrativ ger oss en och annan hint om det.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2022-12-18

Länk till denna artikel

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida.