”Carpe Lucem – Kvinnorna som fångade ljuset”

I utställningen Carpe Lucem presenteras 16 kvinnliga fotografer verksamma i Sundsvall/Medelpad under olika perioder mellan 1860 och 1950. Utställningen är en riktig Ojdå-upplevelse. Vem hade ens trott att de fanns kvinnliga fotografer i Sundsvall på 1800-talet, att de var så många och i flera fall så framgångsrika?

En skylt på väggen i den något texttunga utställningen – många skyltar blir det – förklarar pedagogiskt att fotografyrket under 1800-talets andra hälft ansågs vara lämpligt för kvinnor ur medelklassen. Det var ett nytt yrke utan de regler och traditioner som i vanliga fall stoppade kvinnor från att etablera sig. Kvinnor kunde verka som ateljéägare, fotografer, biträden, retuschörer eller elever.

Från 1858 kunde en ogift kvinna över 25 år bli myndig enligt svensk lag. Och var hon myndig kunde hon bli egenföretagare. 1884 sänktes myndighetsgränsen till 21 år, men gifte kvinnan sig blev hon omyndig igen och fick maken som målsman, vilket ledde till att ett par generationer kvinnliga fotografer ofta valde att inte gifta sig.

Vi får möta både fotografer med ateljéer i Sundsvall och bygdefotografer verksamma på landsbygden i Medelpad. Deras motiv kunde vara porträtt, landskap, stadsvyer, arbetsplatser, konfirmation, dop, bröllop, begravningar, skolelever, festligheter och särskilda händelser.

En av de mest framträdande fotograferna var Maria Kihlbaum (1874–1962). Hon var 23 år när hon kom till Sundsvall och redan utbildad fotograf. Hennes ateljé har byggts upp i utställningen. I verkligheten låg den på Storgatan men flyttades senare till Köpmangatan. Maria Kihlbaum gav sig ofta ut för att dokumentera livet i staden eller för att utföra beställningsfotografering. Ett bildspel med hennes bilder visas i utställningen. 
Hennes assistent Ester Näslund (1905–1997) från Ljustorp blev hennes partner men också en skicklig porträttfotograf. 

Fotograf Maria Kihlbaum med reportagekamera och assistent.
Foto: Sundsvalls museums samling. 

De tidiga fotograferna använde handskurna glasplåtar och de blandade kemikalier och preparerade fotopapper själva. Framkallning med hjälp av dagsljus krävde ateljéer med många och stora fönster. Ateljéerna byggdes i stil med glasade växthus eller inreddes med stora fönster på översta våningen i vanliga hus. Ljusinsläppet orienterades mot norr för att undvika infallande solljus och reglerades med gardiner och skärmar. I ateljén fanns målade fonder, kläder och annan rekvisita för porträttfotografering. Ofta bodde fotografen med familj i anslutning till ateljén. Det är lätt att föreställa sig hur kallt och dragigt det kan ha varit.

Den allra första kända kvinnliga fotografen i Sundsvall var Josephina Maria Riego (1843–1904). Hon började som lindanserska i föräldrarnas turnerande familjecirkus. När de skulle uppträda på en marknad i Sollefteå blev de utsatta för trakasserier och tvingades vända. Hästen som drog Josephinas vagn började skena. Hon hoppade av men fick ett ben krossat under ett vagnshjul, varpå underbenet amputerades. Familjen gav en recettföreställning i Sundsvall för att samla in pengar till hennes framtid och det räckte till en kamerautrustning och en fotoutbildning. Josephina Maria Riego var verksam som fotograf i Sundsvall under två år men 1865 flyttade hon med sin fästman Carl Franke till Skellefteå där de öppnade en fotoateljé. Två av deras döttrar, Emma och Thyra Franke, etablerade sig senare i Sundsvall med ateljén Peterzen & Franke.

Sämre gick det för Carolina Olsson (1851–1910). Hon utbildade sig hos fotograf Eric Nordlöw i Sundsvall i början av 1870-talet och övertog dennes ateljé, men gifte sig med en trävaruhandlare och blev därmed omyndig. Mannen fick titeln fotograf och stod som ägare till fotofirman. Det slutade med att han blev rånmördad på ett tåg när han var på väg till Finland i skogsaffärer. Han hade stora lån och dödsboet sattes i konkurs. Kamerautrustningen räknades som hans tillgång och såldes. Carolina Olsson fick sluta fotografera. I stället drev hon ett kafé på Sjögatan i Sundsvall.

Bland bygdefotograferna märks Alma Höglund (1885–1979) i Fanbyn, Stöde. Också hennes bilder, tagna mellan 1905–1925, visas i ett bildspel och i en monter ligger hennes kamera, en Hasselblad lådkamera för glasnegativ. I hörlurarna kan vi höra henne sjunga ”Ett litet bo jag sätta vill”. Efter avslutad fotokarriär ägnade hon sig i första han åt hem, familj och handarbete. 
Alma Höglund tog porträtt, familjebilder, bilder på någons nya cykel eller häst, kolare utanför en kolarkoja, med mera, men fick sällan ordentlig betalt för bilderna. Bland annat finns ett Post Mortem-porträtt av hennes egen syster. Post Mortem-fotografier visar någon som ligger död och ska begravas. Genren blomstrade kring sekelskiftet 1900. Spädbarnsdödligheten var hög och de döda barnen fotograferades med öppna ögon och halvsluten mun. En sådan bild finns i bildspelet med bilder av Maria Kihlbaum. 
En annan bygdefotograf var Armida Halén (1866–1923), verksam i Ånge och Fränsta. Hon började som elev hos Carolina Olsson i Sundsvall när hon var 14 år och etablerade en egen fotofirma när hon var 21 år och myndig. Hennes ateljéer låg i anslutning till järnvägsstationerna i Ånge och Fränsta.

De förbättrade kommunikationerna, järnvägens utbredning och industrialiseringen gick hand i hand med fotokonstens framväxt och utveckling. Fototekniska framsteg kom slag i slag, då liksom nu. Det äldsta bevarade fotografiet, ”Utsikt från ett fönster i Le Gras”, togs 1826 av Joseph Nicéphore. Han tog bilden med en camera obscura och kallade den för heliografi (solteckning/solskrift). Exponeringstiden var åtta timmar. 1837 lyckades hans samarbetspartner Louis Daguerre experimentera fram en fotografisk process, den så kallade Daguerrotypin. Silverbestrukna kopparplåtar framkallades i kvicksilverånga. Metoden användes 1839–1860. Den var dyr och gav bara ett exemplar av bilden, men nu började mindre städer få besök av kringresande porträttfotografer. De annonserade i tidningarna om när de skulle komma och folk kunde förbeställa porträtt.

Nästa tekniska innovation var våtplåten, ett glasnegativ som höll för kopiering av flera bilder. Tekniken kom till Sverige 1858 och under 1860-talet blev det lättare och billigare att låta sig fotograferas. Fotograferna satsade på Carte de visit, små visitkort som blev högsta mode. Familjer gav bort eller bytte visitkort med varandra. Korten samlades i specialgjorda porträttalbum.

Ett nytt tekniksprång inträffade när torrplåten introducerades i slutet av 1870-talet. Det torra glasnegativet var fabrikstillverkat, såldes över disk och kunde lagras. Allt fler kvinnor började driva fotoateljéer. De startade nya eller tog över existerande firmor. Andra kom in i yrket som elever i äldre ateljéer. De tog emot i sina ateljéer eller åkte ut i byarna för att fotografera.

Det sena 1800-talet präglades av den framväxande arbetarrörelsen och emigrationen. Nationalromantiken fick fotograferna att börja leverera bilder från fjällvärlden. Det rådde överetablering av fotografer i Sundsvall. Lydia Sjöström (1851–1917) lämnade den hårda konkurrensen i staden och tillbringade sommaren och hösten 1888 i Norrbotten. Där fotograferade hon gruvor i Malmberget och vyer från Gällivare. Året därpå emigrerade hon till Boston i USA. 
Också Adolfina Christina Axelsson (1844–1935) lämnade Sundsvall efter diverse motgångar. Hon hamnade så småningom på fattighuset i Värnamo där hon dog 91 år gammal. I kyrkoboken står det att hon var fotografänka trots att hon varit självständig fotograf under större delen av sitt liv.

Amatörfotografin gick framåt. Magnesiumblixten utvecklades på 1890-talet och användes fram till 1940-talet, då den elektroniska blixten introducerades. Vykortet slog igenom 1897 och sundsvallsfotografen Hildur Sofia Björklind (1860–1945) passade på att starta ett vykortsföretag. Snart skickade svenskarna 43 miljoner vykort om året, den tidens sociala medium. Mer om det i den kommande utställningen ”Vykort – sociala medier 100 år före Facebook” som öppnar 30 oktober på Sundsvalls museum.

De tre utställningarna Carpe Lucem, Vykort och en kommande utställning om Frida Stenhoff (öppnar 4 december) är tre delar av en satsning som Sundsvalls museum gör på lokal historia. 

Text: Karin Kämsby.
Foto: Karin Kämsby och Sundsvalls museums samling. 

Volym 2021-10-26

Fakta:
I anslutning till utställningen Carpe Lucem sker dramatiserade visningar 11 november och 25 november klockan 12–13 med Tina Johansson.
Den 16 november klockan 16:30–19.00 visas filmen ”Maria Larssons eviga ögonblick” av Jan Troell i Kulturmagasinets programsal. Filmen handlar om den unga arbetarkvinnan Maria som vinner en kamera på lotteri.
Den 18 november klockan 18.00 föreläser fotohistorikern, etnologen och författaren Eva Dahlman på temat ”Kvinnliga pionjärer osynliga i fotohistorien”.
Mer om fotografer i Medelpad finns att läsa i boken ”Silver & Salt – Fotografer i Medelpad 1846–1900” av Lars Forsstedt. 

Länk till artikel

Karin Kämsby, Gnarp, är frilansjournalist med inriktning på kultur, foto och grafisk form. Hon gick ut journalisthögskolan i Göteborg 1980 och tog en fil. kand. dramatik, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet 1995. Senare har hon läst kompletterande universitetskurser i att skriva om konst och att skriva kulturkritik. Hon har frilansat som journalist sedan 2002, bland annat för Danstidningen, Mittmedia och SvD och har medverkat i Volym sedan 2003. Numera bedriver hon även egna projekt som skribent och fotograf.