Tre skulpturer står på en utskjutning av väggen. Det är bleka, ljusa, lena monsterliknande djur med långa halsar, inga tydliga ben och kan tolkas som ormar, hermeliner eller vesslor.

”Det som stannar”

2021-10-15 16:04

Snöfrid Caldeborg på Galleri Lokomotiv

På Galleri Lokomotiv, i Örnsköldsvik, visar Snöfrid Caldeborg ”Det som stannar”, skulpturer och broderier som hon har arbetat med under de senaste åren. Här i det vita kalkade underjordiska utrymmet, möts man av väsen och kreatur. Myter och legender, fabler och sagor. Känslan av att ha hamnat i magen på Melvilles Moby Dick.

”Det som stannar, det som växer sakta. Hungrar och längtar. Ut och bort och mer.”

Snöfrid Caldeborg, utbildad vid Umeå Konstskola och Akademi Valand (kandidat fri konst 2016), har genom åren arbetat med olika material, tekniker och uttryck, oftast i serier. Hennes utställning består av två serier. En serie med broderier på linneduk, inramade, som går under namnet ”Svärtan” och en serie av skulpturer i blandade material, som konstnären kallar för ”Monster”.

Den uppskjutna kanten längs väggarna är en perfekt piedestal för skulpturer. En perfekt plats för Caldeborgs monster. Jag sätter mig på den lilla vita trappan och glider in i hennes värld. Man blir fascinerad av dessa märkliga väsen, uppslukad av denna egendomliga värld full av monster, dessa lena, långsträckta, utdragna, slipade skulpturer som känns både främmande och mycket bekanta.

Åskådaren förs tillbaka till en gången tid, till myter och sagor där monster och kreatur ofta avbildades i konst. Caldeborgs monster påminner om gargoyles, de vakande skyddsandar som prydde Medeltidens kyrktorn och takknutar, om benlösa kreatur som ormen som lurade Adam och Eva och straffades genom att alltid tvingas att kräla på buken, om Nidhögg som virat sig runt och gnagde på Yggdrasils rötter, som ondskan i världsalltet som ständigt gnager på livsträdet.

”Mina monster har inga huggtänder eller klor, men monster behöver inte sådana. Ett monster kan också vara klumpen som sätter sej och blockerar luften, blodet, viljan. Det är dom inre monstren som jag har funderat kring, dom som kan växa sej alldeles för stora och nästan ta fysisk form inuti en. Ibland kan man känna osäkerhetens lena kompakta klump röra på sej i magen, maktlöshetens lealösa trötta hals stödja sej mot revbenen.”

Allegorier, monster och symboler, myter som uttryck och budskap för människans inre psykologiska konflikter. Myter talar om mänskligt öde. Varje myt är ett sammanfattat mänskligt drama. Kanske är det därför myter tilltalar oss än idag och fungerar som symbol för en aktuell dramatisk situation. 

Ett inramat broderi som representerar sammanhållna händer med öppna handflator, en tatuering med en upp och nervänd uggla pryder höger armen, ett rött svart armband sitter på vänstra handleden, hudfärgat garn, samt svart yvigt garn som sprider sig mellan händerna och ner på armarna.
Snöfrid Caldeborg, ”Svärtan III”, punch needle och nål-filtning, moulinégarn, ull på linneduk. 


Under det senaste året har Caldeborg också arbetat med broderi. Hon nämner att omständigheterna kring pandemin tvingat henne att hitta nya material, att förändringar i omständigheterna fått henne att anpassa sig. Hon fann svart ull. Och ur det kom ett broderiprojekt som fått arbetsnamnet ”Svärtan”.

Först blir man tagen av hantverket och tekniken, den realistiska och detaljrika skildringen av olika motiv, en snäcka, händer och ansikte, krukväxter. Hemmets vardag. Caldeborgs krukväxter känns som tagna ur Carl Larssons bilder från Sundborn, på 1900-talets början när många vildvuxna växter stod i fönstren, alla i terrakottakrukor med enkla kaffefat under.

Sedan 1600-talet har stilleben varit populära inom bildkonsten, som en symbol för naturens rikedom men också livets förgänglighet. Blommorna vissnade och förgick som i Caldeborgs broderier, likt livet själv.

På Caldeborgs broderier sprider sig det svarta yviga garnet som en pandemi. Den estetiska och dekorativa aspekten lämnar plats till den obekväma känslan att någonting växer, skaver, murknar. Broderierna berättar om människans ursprung, uppgång och fall, skildrar den mänskliga sårbarheten, osäkerheten och maktlösheten, den inre svärtan som gnager, ett fatalistiskt öde. ”Svarta hål, svärtan som breder ut sej, nafsar i kanter och sväljer det den vill ha”. 

En gråblå skulptur, stående på ett podium, ensam i mitten av rummet, som representerar ett djur, ett monster, en sorts fågel, kanske en svan med en mycket lång och snirklig hals och ett huvud som ligger vid dess fötter. 
Snöfrid Caldeborg, ”Den som längtar”, blandade material. 


Till sist fastnar jag framför monstret ”Den som längtar”, en märklig fågel med en lång och snirklig hals, som för mina tankar till den mytologiska berättelsen om Leda och svanen, som greken Homeros först skildrat och som senare tagits upp av romarnas största skald Ovidius i ”Metamorfoserna”. Leda var drottning och gift med kungen i Sparta. Guden Zeus upptäckte Leda och uppfylldes av erotiska begär. Han förvandlade sig till en vacker svan, jagad av en örn (Afrodite) och sökte skydd hos Leda som badade naken i en flod.

Monstret som längtar, momenten före angreppet? Svaret ligger kanske i Caldeborgs tidigare verk ”Det som huden aldrig glömmer III”, en linocut print från 2016, som representerar en svan, med en hand, som i Dalis surrealistiska Leda Atomica.

Genom tiden har människan behövt leva genom berättelser och dramatisera sin historia för att göra den till ett öde. Caldeborg hämtar sin inspiration i myter och sagor, refererar till symboler och texter, som hon tar till sig för att skapa egna historier och monster ”i ett lite vidare monsterbegrepp”. Följ Snöfrid Caldeborg på hennes resa, den kan ge oss en ledtråd till att förstå vår värld och varandra. En ambitiös och perfektionistisk konstnär, en dirigent. Ett konceptuellt arbete utfört med teknisk virtuositet, ett komplext hantverk där ingenting har lämnats åt slumpen.


Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2021-10-15

Länk till artikel


Presentation av skribent: Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996–1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000–2005). Arbetar med måleri, pigment som hon bearbetar direkt på underlaget. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards webbsida.