I en glasmonter ligger målningen “Deep water horizon”, där en häst tycks sjunka ner genom markytan.

“Ditch Dance”

2021-09-23 16:02

Sara-Vide Ericson på Sara Kulturhus

Salt, blod och jord. 
Läder, trä, tyg och fransar.
Kroppen rör sig i samma hastighet som tanken och den dansar i ett dike.

Men dansen går tungt. Som bly.
Långt ifrån yrt och virvlande.
Mer som en finsk tango med tusen år mellan stegen.

När jag för första gången går in i de nya rummen på Sara Kulturhus som Skellefteå konsthall inviger med soloutställningen Ditch Dance av konstnären Sara-Vide Ericson översvämmas jag av en fråga som av ett stort och obevekligt vatten;
– får jag börja brinna av en berättelse som inte är min?

För jag känner igen mig.

I de gamla rummen.
I närheten till hästarna och jakten och i den äkta, oinsmickrande naturen där det kan vara mulet och kallt men också plötsligt och tröstande varmt, när solen anar fram en stund där jag står med fötterna genomsura i dy och alla de snåriga känslorna.

Under sommaren 2020 bjöd Skellefteå konsthall in Sara-Vide Ericson att förbehållslöst bo och verka under tre veckor på Sara Lidmans hemgård i Missenträsk. Under vistelsen anordnades möten med litterära sällskap och besök till platser förknippade med lokala författare. Dessa möten och det med det Västerbottniska landskapet blir till en startpunkt för ett års arbete med de nya verk som ska resultera i utställningen Ditch Dance.

Måleriet är självsäkert och dynamiskt.
I detaljerna en rasande symfoni av färger, kontraster och olika påläggningstekniker.
Lite på avstånd är det nästan flirtigt relaterbart.

Raka och breda svep lämnar tunna och flödiga ytor av färg. Ovanpå ligger den ibland tjock och pastös. Många av detaljerna är omsorgsfullt återgivna medan andra är liksom skissartat anade. 

En målning i lila toner där en ravin kantar ett vattendrag.
Sara-Vide Ericson, “Deep Cut”.
©Sara-Vide Ericson/Bildupphovsrätt 2021.


“The ochre files” ser ut att vara fernissad i många lager så att ytan blir len och mjuk precis som ett allmogeskåp som nötts av tid och många generationers trevande händer. Pärmarna med klarröd rygg lyser med en påminnelse om samtid mitt i en altartavla av historia och verket känns monumentalt trots sin relativt ringa storlek.

Genomgående i hela utställningen är just de vitt skilda formaten. Vissa av målningarna är större än en kropp medan andra är famnstora, eller små så att de passar bäst i en näve. Men när jag tänker tillbaka på verken, minns jag ibland de stora som små och de små som stora. Det är förvillande och förstärker min upplevelse av att ha gått runt i en dröm. Eller i en skog.

Vid några av de mindre målningarna associerar jag till Luc Tuymans penselteckningar. 
“A Mother”, “There will be Harvest” och “A drifters banner” påminner om svartvita fotografier där en ledtråd kan skönjas. Nycklar till en gåta som gömt sig i det förflutna.

I en av glasmontrarna som står mitt i rummen ligger verket “Waterway”. En liten målning på papper som ser ut att ligga på en bit kartong som fått fläckar av färg och olja. Målningen i mitten är rå och oinsmickrande och i sin helhet läser jag verket som en extra påminnelse om hantverkets och materialets centrala roll i Ericsons konstnärskap.

“The final form” liknar ett fruset post mortem fotografi i glödande färger. En trana, en strandskata, tre storspovar och två gräsänder porträtteras med skarpa skuggor mot en kuliss av natur.

En annan av målningarna som ligger i monter, “Deep water horizon” , liknar en illustration ur någon av tidningarna Min Häst eller Wendy från banankartongen på vinden med gamla nummer från sjuttio- och åttiotalen. Samma mörka berättelse där hästen är den självklara protagonisten.
Där den bryter sig fram ur minnets camouflage.

Platsen är Hälsingland, Västerbotten eller Amerika.
Den är glöden i vattnet och såret i marken.

Och

Där finns en dikt för stor för ord. 
Där vägs helig tystnad mot jordiga ord. 
– Omskrivet och lånat ur Sara Lidmans Hjortronlandet.


Text och foto: Sara Forsström

Volym 2021-09-23 

Länk till artikel

Presentation av skribent: Sara Forsström, Skellefteå. Född 1988. Verksam som konstnär. Har studerat på Stenebyskolan, Gerlesborgsskolan Bohuslän, Nordiska Konstskolan och en sväng på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam. Drev under några år ett Artist in residence i byn Bygdeträsk. Jobbar sedan ett antal år tillbaka med den egna konsten på heltid. Har skrivit ett par recensioner och essäer för Volym samt ett tal som senare blev inledningen till Museum Anna Nordlanders publikation Srkif om vad du målar. Se vidare på Instagram: @sforsstroem