”En dag i morgon”

Verklighetens logga föreställer en neddragen persienn. Vad vi möts av när vi kliver in i Anneli Furmarks verklighet är inga neddragna persienner. Mitt första intryck är att det är en massa fönster. Titthål in i andras verkligheter. Inga fördragna men heller inga öppna inbjudande. Många svarta, några upplysta. Annelis egen blick utgör ännu ett fönster. Mot naturen och hennes omgivningar. In i hennes bildvärld och seende. Där finns en lugn närvaro och ett betraktande som jag känner igen. Det där betraktandet som kanske utgör själva essensen av vad det är att vara konstnär. Att verkligen se. Ta in i lugn och ro. Förlänga tiden och fånga den i stilla ögonblick. Anneli fotograferar med ögonen. Tar in det hon ser, processar och transformerar intrycken där handen och kritan eller penseln utgör en förlängning av hennes kropp. Hon låter tolkningarna ta sig uttryck i, vad jag tror är, torrpastellkritor och akvarell.

Uttrycket är väl genomarbetat, skickligt och delvis naivistiskt. Stundom snabbt stundom långsamt. Alltid välbalanserat. Anneli är som modern impressionist en mästare av ljus och färg. Jag tror hon har lyckats fånga alla dagens olika ljus- och färgspel. Det sprakar, glittrar, och glimmar och skildrar allt annat än en grå vardag. Där det är grått är jag nästan säker på att alla fjorton kontrastrika nyanser finns med, såsom sig bör i svartvitt fotografi om jag minns rätt. 

Anneli Furmark, verk från utställningen ”En dag i morgon” på Verkligheten. 
©Anneli Furmark/Bildupphovsrätt 2021.

Vad jag ser är en kärlek till naturen, till allt som är. Ett infinnande och en acceptans. En vördnad. Ett upphöjande av ljus, skuggor och en färgkavalkad utan dess like. En kärlek till materialet. Jag skulle kunna svänga mig med referenser som Lars Lerin, Claude Monet och kanske allra närmast och mest påtaglig känns Henri Matisses "Maroccan Landscape" (1913) – speciellt i posterbilden – men så har Anneli något alldeles särskilt. Jag tror att hon har lyckats med bedriften att, som Picasso önskade sig, kunna måla lite som ett barn. Det finns en svårfångad, välbevarad, lekfull frihet som jag tror att vi alla, mer eller mindre medvetet och lite förbjudet, längtar tillbaka till. Anneli får oss att minnas lyckan i att bara vara, sakta ned, betrakta. Hon påminner oss om att det är i det lilla det händer, i de små detaljerna.

Jag är där med en nyfunnen vän som berättar att Anneli önskat sig att få se personer bland hennes bilder så vi tar samtidigt en varsin bild av varandra. Vi blir som upprymda barn i Annelis bildvärld och jag tror vi minns. Kritleken och vattenfärgsleken. Som om Annelis bilder är mina egna barndomsminnen. Plötsligt minns jag ett eget mästerverk från det att jag var barn. Jag hade glömt den. En färgsprakande, mestadels knall-lila, fågel som sveper guldljus över himlen med sina vingar. Sånt guldljus som Anneli själv skildrar. Jag berörs av vad Annelis pockande påminnelser har framkallat. Lusten att se. Att skildra. Rita och måla. Annelis lust påminner mig om min egen. Jag har fått syn på vad det är jag inte ser. 

Anneli Furmark, verk från utställningen ”En dag i morgon” på Verkligheten. 
©Anneli Furmark/Bildupphovsrätt 2021.

Text och foto: Jessika Björhn

Volym 2021-10-22

Länk till artikel

 

Jessika Björhn, yrkesverksam konstnär bosatt i Umeå. Masterexamen i Fri Konst från Umeå konsthögskola och kandidatexamen i Fri Konst från Konstfack, inklusive textkurserna 'Samtal om text' med Mara Lee, 'Uppdragsskrivande' & 'Kreativt skrivande' för Power Ekroth, 'Konst, makt och gullighet för Magnus Bärtås, 'Om samtidskonst och kritik' för Håkan Nilsson samt 'Den generella skriften' för Tom Sandqvist. Har själv undervisat i iscensatt fotografi och vänsterhänt kroki på Umeå konstskola samt kuraterat två avgångsutställningar. Medverkade sensommaren 2020 med en text i Volyms essäserie "Konstnär i dialog med ett verk".
Se vidare på Jessika Björhns webbsida.