En inre längtan att återta och återskapa, återerövra och ofarliggöra
2023-12-21 15:26
Ola Stinnerbom på Gaaltije, Östersund
Det är inte vardagsmat att nyproducerade samiska trummor ställs ut, så det är med en viss tveksamhet och bävan som jag går till utställningen ”Hatet mot de heliga”. Risken för profanering är stor. Men det som möter mig när jag kommer in i utställningslokalen på Gaaltije lugnar mig. Det jag ser är fyra höga kåtaliknande ställningar av stockar och tre glasmontrar. Bilder på väggar. En stor bildskärm. Texter som ger kontext.
Två trummor är placerade på varje ställning, en nedtill som är fäst med fiskelina så att den ligger vertikalt och ser ut som om den svävar. Som det går att trumma på. Överst en mindre placerad horisontalt. Under stativen en enfärgad matta som till färgen för tanken till den samiska flaggan. Alla är enkla ramtrummor gjorda av renskinn uppspänt på ramar av trä. Skinnet har spänts genom att trådar fästs i kanten och dragits in mot baksidans mitt där de fästs i en bit ben eller något annat som också ska fungera som handtag när trumman används. Alla trummorna har piktogramaktiga figurer i mitten. Dessa figurer återkommer i tavlorna som är målade med jordfärger och äggtempera på papper eller näver. Titlarna för tanken till samisk kosmologi (”Raiden Pardne, Urmoderns son”; ”Nåejtie, Nåjden”). Stinnerbom är inspirerad av hällristningar i norra Sverige; figurerna ger också associationer till Hopifolkets förfäder (Anasazi), speciellt till Kokopelli, den flöjtspelande puckelryggiga trickstern.
Och så är det de andra trummorna, de som visas i utställningens tre glasmontrar. De som är som vackra juveler, konstfullt snidade objekt tillverkade med sakkunskap, skicklighet och vördnad. Formen är oval, till skillnad från de runda ramtrummorna. Utställningens titel, ”Hatet mot de heliga”, syftar på de samiska nåjdtrummorna, de som betraktades som redskap för ondska och satanism av kyrkan och svenska myndigheter. Under 1600- och 1700-talet pågick arbetet med att radera ut den samiska andligheten och att kristna befolkningen. Som ett led i detta förstördes de heliga platserna med sina stenar och träfigurer. Nåjderna fängslades och ibland avrättades, och deras trummor konfiskerades för att förstöras och brännas. Några nåjdtrummor såldes dock vidare till kungliga hov i Europa, trummor som nu återbördas till det samiska samhället. I utställningen finns kopior av två sådana, en från Norge och en från Sverige. Stinnerboms trummor hämtar inspiration från äldre nåjdtrummor och är personliga, inte för utlåning, knappt nog till försäljning.
För tillverkningen av trummorna i montrarna krävs hantverksskicklighet inom flera områden. Också i dessa har Stinnerbom använt skinn från ren, men här är ramarna konstfullt snidade trästycken, olika för varje trumma. Skinnen har sytts fast i ramarna och de är fyllda med symboler, alla meningsbärande inom den samiska kosmologin. I montrarna finns också trumpinnar tillverkade av ben eller trä. På både trummorna och trumpinnarna är trådar av skinn eller garn fastsatta, vilka avslutas med en ring av ben eller metall. Utöver att vara dekorativa har dessa till syfte att skapa egna ljud som blandas med trumslagen och trummans övertoner. Gammalt tillbaka laddade varje nåjd sin trumma med sina kraftsymboler, på liknande vis har Stinnerbom laddat sina.
Stinnerbom är utbildad dansare och har jobbat med det i närmare trettio år. Hans strävan är att återinföra trumman i den samiska kulturen som ett instrument för rörelse och dans. Trumman har av omvärlden enbart setts som nåjdens redskap för att ta kontakt med andevärlden. Stinnerbom menar att det i den samiska kulturen naturligtvis har dansats, men dokumentation är knapphändig. Han vill revitalisera den samiska dansen, fylla hålen på ett trovärdigt sätt och i boken ”Jakten på den försvunna samiska dansen” redovisar han detta arbete. Han har också utvecklat en egen dansteknik baserad på forskningsmaterial och samespecifika rörelser. På en bildskärm visas flera videor där man kan ta del av Stinnerboms dans. Och hans jojk; i ett par jojkar han tillsammans dottern Ida Stinnerbom. Den senast producerade videon ”Native in the city”, utspelar sig i New York, där bilder av staden remixats med bilder av Stinnerbom som rappar och jojkar (med en trumma på ryggen). Det är en suggestiv video där Stinnerboms smidiga kropp och rappdans är fint integrerad med jojken och bilder av staden.
Det är en imponerande målsättning att vilja återta och återskapa dansen, likaså arbetet med att återerövra och ofarliggöra trumman. Stinnerbom gör ett ovärderligt jobb. Men skammen och rädslan sitter djupt speciellt i den äldre samiska befolkningen; det är ett långsiktigt arbete. Över Stinnerboms utställning vilar trots de goda intensionerna en slags stumhet, en brist på liv. Trummor utställda som konstföremål är ett anatema; det finns nästan inget sorgligare. Det absolut viktigaste med en trumma är att den fungerar som det arbetsinstrument den är tänkt att vara; till dans, för att uppnå transtillstånd, att spå med. Trummor görs inte för att vara vackra utan för att vara funktionella.
Text och foto: Eirin Marie Solheim Pedersen
Volym 2023-12-21
Eirin Marie Solheim Pedersen är norsk bildkonstnär bosatt i Sverige sedan 2007. Har en PhD i konstnärlig forskning från Arkitekt- och designhögskolan i Oslo (2004). Arbetar med teckning, foto, installationer, ljud- och textverk och performance.