”En stad pågår” – Åsa Polfjärd

”I staden är detaljerna, rostar sönder i den gråmulna luften
På motorvägen och inte, saktar stålnätet i vacker repetition
Ser inte vattnet, bara det gjorde som vackert vittrar”

Texten är tryckt på växtfiberbaserat papper, inkilad i en stål- och betongskulptur formad till en behållare för just dessa rader. Konstruktionen bär titeln ”Liv” vilket kan referera till stadens vibrerande liv av människor men också till den ständiga förändring som staden står under. Den pågår. Växer, förnyas och förändras. Åsa Pofjärd har fångat urbanitetens förgänglighet i form av text, grafik, måleri och skulpturala installationer. Verken berättar om ett mänskligt fjärmande från naturens faktiska befintlighet. Vi spränger bergen för att göra betongfundament av krossen. Vi fäller träden för att konstruera en park med ett mer förutsagt rörelsemönster. Ett bestämt användningsområde. På den fastgjutna bänken ska en sitta och betrakta den anlagda rabatten. Kanske under ett träd med ett lövverk som smälter in eller bryter mot de kringliggande fasadernas färger.

Från golv till tak sträcker sig ett frottage av en bergvägg i sin senaste kostym. Verket ”Avtryck” visar de välbekanta linjerna från dynamitstavarna och bergväggens oregelbundna yta, märken som blir kvar, spår av bygget med förbifart Stockholm. Bakom den stora duken ligger stenkross, som en brutal rest av ett pågående arbete med att tämja ytorna för människans behov. Detta negativa kretslopp ter sig för mig som ett onödigt arbete, som om behovet av att skapa nytt är större än att anpassa sig efter det befintliga, stadiga berget. Det är dubbla känslor kring stadens förvandling. Det är ju ändå något som drar oss till stadens liv, dess oljud och puls. En känsla av delaktighet.

Åsa Polfjärd, ”Avtryck”.

Som av en händelse kom Michael Heizers monumentala jordkonstverk ”City” att göra sig påmind några dagar innan mitt besök på Galleri Lokomotiv. Heizer har under 50 år arbetat på det verk som återskapar bilden av en stad i Nevadas ökenlandskap. Bilden av en förhistorisk stad är uppbringad av sand, cement och andra ökenmaterial. Ett konstverk som på ett vis gör intrång i ett ”öde” landskap och förändrar en enorm yta av landskapet, men som är otillgängligt för de flesta. Platsen är till viss del hemlig och ett fåtal dyra turer arrangeras av en stiftelse för att kunna uppleva konstverket. Ur ett annat perspektiv är ”City” en kommentar till stadens framfart. Heizer själv ser arbetet med denna ökenstad som besläktat med byggbranschens stadsprojekt. Jag tänker att det svårtillgängliga verket placerar staden i en position, överordnad det naturliga orörda landskapet. En slags värdering av två motpoler där det urbana är vinnaren. Så som det också är i konstruktionen av staden, som idé och som realitet.

Staden är inte fullgod utan sina människor. I serien ”Asfaltskroppar” har Polfjärd låtit asfaltspulver blandat med rödsprit etsa fram siluetterna av en potentiell befolkning. Hur påverkar staden oss? Hur påverkar vi staden? I en slags symbios bildar komponenterna – byggnation och människa – en atmosfär som många av oss älskar. Den är verklig, sunkig, påverkad. Tillrättalagd men levd, genomlevd och pågående. Asfaltskropparna bär egennamn som Bortom, Beredd och Nära. De representerar en närvaro av individer som tillsammans utgör stadens puls. Dessa individer är stilla i frusna (eller brända) ögonblick. Statiska men med en enorm karaktär. Polfjärd nästan låter oss lära känna dem. Det är det lite vilsna i verket ”Bortom”, det självklara i ”Inuti II”, ”Beredd” är just det – beredd, ”Nära” är lika närvarande som ”Närmare” och ”Stenbiten II”. Alla är de älskvärda och lämnar mycket att fantisera kring.

Åsa Polfjärd, ”Asfaltskroppar (Beredd)”.

Åsa Polfjärd, 2021 års grafikstipendiat på ÖKKV, tar generöst emot mig en timme innan vernissagen för ett samtal om utställningen, förhållandet till staden och de tvetydiga känslor som materialen och processen av att skapa en högre, nyare och effektivare (?) stadsbild ger. Det är – jag citerar – ”en berättelse om människans oläkta brott […] grottmålningar av moderna maskiner”. Konstverket som bär samma titel som utställningen, ”En stad pågår”, är poesi om kärleken till det urbana. En stilla betraktelse av det mindre charmiga, det skeva, det som inger dubbla känslor. Ölburkarna, neon på innergården, regnet på asfalten, helt sonika det staden erbjuder.

Jag kan inte låta bli att tänka på Italo Calvinos roman ”Invisible Cities” från 1972, där fiktiva städer beskrivs till sitt egenvärde och personlighet. Staden ”Clarice” vars kretslopp består i att fullkomligt fallera för att sedan byggas upp av samma material, samma betongbitar, samma panel som tidigare – men där staden intar en helt ny form baserat på invånarnas kreativitet och längtan efter att återfå en hel stad.

Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren

Volym 2022-10-11

Länk till artikel

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.