En utställning som speglar det ovanliga i det vanliga

Att som konstnär arbeta i den geografiska periferin kan försvåra en karriär inom konst. Än mer alienerad blir de som dessutom väljer att hålla sig utanför branschens normer - som att inte gå konsthögskola, inte följa kutym för exempelvis måleri eller utebli från kulturella mingel. Jag har en fäbless för dessa underdogs, samma gäller för musiker jag gillar. Att medvetet eller omedvetet vända ryggen till etablissemanget och ändå fortsätta skapa och göra intryck hos åskådaren. Men alla som skapar är inte intresserade av en karriär. En del behöver bara skapandet för sig själv.

Mats Wikström som curerat “Själens spegling – det ovanliga i det vanliga“ på Norrbottens museum verkar dela min vurm och har satt samman en utställning med tre konstnärer. Deras formspråk och material är väldigt olika men till viss del skiner det otrendiga och självlärda igenom. Curatorn beskriver sin syn på deltagande konstnärer så här, ”Att stå vid sidan om. Att inte vara påverkad. Att gå sin egen väg. Går det att se resultat av en sådan hållning i en människas konst? Inte nödvändigtvis men jag tror att det underlättar att komma närmare sin verklighet, sin själ, sin ande, och att även manifestera den verkligheten i sin konst. Att kunna se det ovanliga i det vanliga.”

Elisabet Sundelin gör textila verk som för tankarna till Louise Bourgeois. Det är ofta vardagliga ting som vävs, virkas eller knyts till abstraherade former. Att Elisabet trivs när hon gör sina verk är tydligt. Det är inget mörkt som lurar bakom hörnen utan det görs med humor och som en hyllning till traditionellt kvinnligt hantverk. Ett verk heter “Kroppsstrumpa” och det är precis vad det ser ut som, en cirka 30 centimeter lång virkad figur i vitt. Det som sticker ut, i dubbel bemärkelse, är att brösten är långa och sneda.

Elisabet Sundelin, “Kroppsstrumpa”, virkad figur.

Kent Von Almassy visar främst tvådimensionella verk. Det är till stor del naturmotiv blandat med ikontavlor, det mesta påminner om naivism. Han blandar målningstekniker och gör det på olika val av dukar och underlag. Färgerna känns oblandade och det är ingen röd tråd heller där. En ikontavla har en neongrön färg som bakgrund. De mänskliga figurerna blir oftast anatomiskt förvridna och det tillsammans med helheten skapar ett tilltalande och fint mottagande. Han verkar vilja använda sina tavlor som känslomässiga foton, hållpunkter i livet.

Kent Von Almassy, ikontavla.

Yessiqa Lövbrand är en konstnär som jag följt sedan 2009. Jag kände främst igen henne då som en uttrycksfull performancekonstnär. Men sedan jag såg hennes tavlor några år senare har hon ytterligare höjts i mina ögon. Tavlorna är lika dramatiska som hennes performance. De är färgstarka och påminner om fauvism blandat med expressionism. Färgerna är starka och lämnar tjocka klumpar efter sig. Hon placerar sig själv och sitt mående i sina verk. Yessiqa är från början dansare och det är mycket rörelse i tavlorna, likt virvelvindar. Drömmar och verklighet kastas runt varandra. Ett verk som nästan är helt abstrakt går i blå och röda toner. De olika formerna bildar något som jag väljer att uppfatta som en stadsvy betraktat från ett berg i fjärran. Ovanför är det en gul och röd himmel som gråter röda trådar eller blixtar ner över staden. Tittar man extra noga ser man en fågel som verkar ha blivit elektrifierad. Hennes verk saknar titlar så det blir än mer upp till betraktaren att läsa ut budskapen. Men det är tydligt att Yessiqa blickar inåt i sina verk.

Yessiqa Lövbrand, utan titel.

Utställningen ska visa oss en själens spegel. Och det gör den genom att visa tre olika känslomänniskor och deras vitt skilda tillstånd och aspekter. Jag hoppas att kulturvärlden fortsätter ha utrymme för den något oerkända konstnärens reflektioner.

Text och foto: Julia Åker

Volym 2023-05-12

Länk till denna artikel

Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.