Ett måleri som en händelse där allt ägt rum

Solens reflekterande strålar strilar in genom galleriets skyltfönster. Galleristen Olle Salmonsson ger mig en god kopp kaffe. Konstnären Olof Ahlström och hunden Soya tar emot mig för ett fint samtal som jag delvis vill ge mig i kast i att återberätta i text.

Vi sätter oss ner på den låga fönsterbänken med god vy över galleriets två avdelningar. Soya börjar mjukna efter min stormiga entré och lägger avslappnat nosen mot husses knä. Ahlström inleder med att berätta om de känslor han bär inför det måleriska, över ytans beskaffenhet och när den modiga fasen möter rädslan i den fas där allt nästan fallit på plats. Rädslan att förstöra vad som är på gång att hända. För det är processen som är konsten. Det som händer under arbetets gång. En fin jämförelse görs med en urmakare som skapar tidens mätinstrument under ett fokuserat detaljarbete. Uret måste ju fungera utan anmärkning. När uret är klart, det går som det ska, vad finns då kvar förutom tomrum? Det intressanta är det som händer under arbetets gång. Ahlström beskriver det som en tyst dialog där duken i samspel med färgen svarar och ger upphov till en motkommentar. Det är här det skira kommer in. Konstnären måste svara ”rätt” för att inte döda sin käresta (målningen).

På håll upplevs måleriet mustigt med tjocka lager, men när jag kommer närmre uppträder en annan opacitet. Tunna fält är detaljstyrda med mindre verktyg, med närgången blick.
I Ahlströms bildvärld samsas detaljerna – det nära – med abstrakta vyer och en känsla av omgivande storslagenhet. I vad Ahlström kallar ”Dygnsserien” kommer tidens olika tillstånd på duk. Ett sätt att avläsa tid som i dagens effektiva samhälle gått förlorat. Dygnet är uppdelat i åtta faser där fyra består av dag och fyra av natt. Hur ottan känns kan i måleriet utrönas i förhållande till hur mörkning upplevs. I en serie av sex bilder återges den specifika tidens färg av natur och känsloupplevelse. Det är slående relaterbart, att det inte är timmarna, minuter och sekunder, som är av betydelse, utan fasen och upplevelsen av just denna fas. Jag tänker på hur morgonens tid är min absoluta favorit, när allt är i sin början, när solen går upp och allt ännu är stilla, när allt tar en ny början.

Olof Ahlström, ”Undarstid”.
©Olof Ahlström/Bildupphovsrätt 2023.

Vidare går samtalet mot den balansakt som utgörs mellan konstnär och material, till det samtal som skett mellan far och son i en konstnärs uppväxt. Pappa Lars Ahlström som tragiskt gick bort 2020 finns kvar i form av minnen som speglas i den konstnärliga processen. Minnen av de samtal som hörde till ytans struktur och måleriets process. Vi pratar om hur titlarna som satts inte innehar ordens egentliga betydelse, utan är valda utifrån vilken känsla själva ordet inger. ”Amok”, som är titeln till utställningen och ett av verken, innehar betydelsen av ett raseri som går överstyr. Men ordets känsla kan vara en annan. Som ljud är det vackert, det talar om en tydlighet. Jag tycker det låter som något absolut, kanske inger det en känsla av fasthet. För att inte hamna i efterkonstruktioner undviker Ahlström att skriva fixerade artist statements eller tala om konsten som innehavande av ett betydande innehåll som ska förstås eller tolkas. Det handlar snarare om den händelse där allt ägde rum, där färgen, penslarna, duken och konstnären tillsammans hittade ett slut – en dynamik som förnöjde. Innan dess en kamp mellan ordning och kaos, en nyfikenhet övergår i ångest och tillbaka igen. Som den kreativa processen är. Upp och ner. Men sen är det klart och kan lämnas vidare, likt urmakaren som säljer mekanik för mätandet av tid. Samtalet får mig förstås att tänka på konstkritikens varande, vad det innebär att ägna sig åt att se på konst, uppleva den, prata om den och sedan skriva och publicera.

I målningarna ”Märke” och ”Dån” frångår Ahlström den annars oönskade horisonten och ofrivilligt sker ett symetribrott. Det hände tidigt med ”Dån” att den upplevdes som klar, berättar Ahlström. Djupet framträdde i akrylens utspädda lager och detaljerna framhävdes med hjälp av blå, ockra och en ljus gulgrön ton. Lagren finns där likt en geologisk karta, något är nytt men ändå uråldrigt. Även om konstnären själv aldrig utgår ifrån en specifik tanke eller skiss så upplevs måleriet återkommande som jordlager eller abstrakta vyer över natur.

”Amok” är en av de sista utställningarna på Galleri OSs innan det stänger i juni. Sedan 1996 har galleriet (tidigare Lilla galleriet) ägnat sig åt inramningar, utställningar och försäljning och det är sorgligt när platser för konsten försvinner och blir färre. Allt har sin tid och allt är en process vidare in i annat, det vittnar i alla fall Olof Ahlströms måleri om.

Text och foto: Diana Berntsdotter Wallgren

Volym 2023-04-05

Länk till denna artikel

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.