Rola Hamza, del av verket About the simplicity of the life. ©Rola Hamza.

Fabriken; andra sommaren

2018-08-02 14:59

Nedlagda ”Fabriken” i Vännersta blir återigen konstgalleri

I vardera handen håller Björn Eriksson skaften av rostiga järnkupor. Han möter oss besökare, slår de svårdefinierbara föremål mot sina knän, för dem mot våra öron och låter den dova klangen ljuda. I bakgrunden står Fabriken, belagd bakom den gamla butiken i Vännersta, Nordingrå. Den nedgångna byggnaden står där, krökt i ryggen av tidens gång, men ändå stolt. Nu har ett antal föremål hämtats ut, föremål som vittnar om husets tidigare verksamheter och Björn Eriksson låter dem sjunga. Ljudet är stundom harmoniskt, stundom oroande. Sulstansar av olika storlekar intar centrum. Vissa hänger, en annan håller konstnären i sin hand. Ibland sänks den ned i ett vattenbad och åstadkommer ett svajande ihåligt ljud. Här möts husets exteriör, dess kvarlämnade föremål och spåren av tidigare verksamheter. Så som minnet av bröderna Carl Leon och Harry Åman som under andra hälften av 1900-talet tillverkade skor i Fabriken. Nu har deras sulstansar fått en annan funktion. Men just här och nu, i ljudet mellan det närvarande och det frånvarande, fragmentet och helheten, är kopplingen till de båda bröderna mer påtaglig än någonsin.

Väl inne i Fabriken stannar jag först till vid Rola Hamzas verk About the simplicity of the life. Verket är omfattande och inkluderar landskapsmåleri i starka färger och ett antal skulpturer uppbyggda av funnet material. Ljuset är viktigt, både i måleriet och som faktiska ljuskällor i form av lampor. På fönsterkarmen står utklippta kartongsiluetter föreställande människor. De får stöd av stjärnformade hållare för småljus. ”Simplicity”, ja det må finnas en enkelhet i återbruket av materialen, men där de står förankrade innanför fönstret, tänker jag på WG Sebalds bok The Rings of Saturn. I inledningen befinner sig berättaren på ett hospital efter någon form av nervöst sammanbrott. Återkommande måste han ta sig till fönstret, för att blicka ut och på så vis förvissa sig om att den verklighet han trodde försvunnit fortfarande existerar. WG Sebald gör en liknelse med Kafkas litterära karaktär Gregor Samsa som vaknar upp som en jättelik insekt och kravlar upp på fönsterkarmen. Varken Gregor Samsa eller berättaren i WG Sebalds bok känner längre igen den gata eller den kustremsa som ligger utanför. Ingen av dem kan minnas den frihet som utsikten från fönstret en gång ingivit dem. Men det är inte denna dystra liknelse Rola Hamza haft i åtanke – rädslan att det välbekanta ska slitas ifrån oss och ersättas med det okända, eller rädslan för glömskan. Här låter jag huset inta en aktiv roll i tolkningen, jag tillåter min egen fantasi tillföra mening. Kanske låter jag mig även färgas av Rola Hamzas ursprung, sedan 4 år tillbaka bor hon i Nordingrå men hennes härkomst är det krigsdrabbade Syrien. Samtidigt som jag fantiserar läser jag i informationsbladet och förstår att konstnären vill att jag ska blicka inåt och att jag enbart där har möjlighet att finna lyckan. På så vis spelar det ingen roll var vi befinner oss, vem vi lever med, vilket landskap vi blickar ut över. Tryggheten måste komma inifrån. Hon skriver ”A golden life. Think about the meaning of the gold as a colour of your own.” Gummorna och gubbarna i papp står i fönstret, förankrade och uppstötta av en stjärna i guld. Men det finns nog ingen sann lycka, inga definitiva ankare som stabiliserar, där inte även smärta och osäkerhet existerar.

I samma rum, det enda i Fabriken som omvandlats till ett mer traditionellt galleri, hänger verk av Mikael Arvidsson. I hans träsnitt och måleri är det inte husets inre som står i centrum. Vi ser den vy som så många innan honom måste ha sett då de vandrat på gårdsplanen. Han visar oss Vännerstasundet och Vågsfjärden. Genom att upprepa motivet, återge det under olika tider på dygnet och under olika årstider, vill han gestalta det beständiga i naturen – att karaktären i landskapet förblir densamma trots igenvuxna åkrar, skogar som skövlas, den långsamma landhöjningen eller boskapsdjur och husägare som bytts ut. Allt detta till trots är det samma vy han ser, den som bröderna Carl Leon och Harry Åman måste ha sett innan han själv såg den.

Längs den andra väggen finns en installation av Annikka Kronlid Arvidsson som griper mig. Kanske ligger dragningskraften i spänningen mellan den detaljerade beskrivningen av objekten, dess tillhörande brukssyften och det antydda men ogripbara inre narrativet i måleriet. På väggen hänger en oljemålning med mycket svärta och kraftiga rörelser. Den bär på en oro. Under tavlan har hon fäst en låda ur en äldre möbel. Den har fyllts av föremål hon funnit i huset. De bär samma färgskala som målningen men formerna skiljer sig. Där målningen böljar fram organiskt, likt livet under vattenytan, har bruksföremålen tydliga riktningar. Hon kallar verket Materia och gestaltar ett möte mellan huset och konstnären. Lådan blir en mötespunkt. Huset står för sitt kaos. Konstnärens inre, ett annat. I lådan läser jag en önskan att nysta i oredan, en längtan att förstå tiden, människor, idéers uppkomst och det inre temperamentet. Det kaos ur vilket idéer ofta uppstår beskrivs således från två olika infallsvinklar och mötet blir oväntat gripande.


Annikka Kronlid Arvidsson, Materia.
©Annikka Kronlid Arvidsson.


Den inre delen av Fabriken har inte iordningställts på samma sätt. Här får myllret av föremål vara kvar. Jag tar trappan till den övre våningen. Trädgrenar sticker upp genom golvet. På vissa grenar hänger lappar med enstaka ord; personnamn, historiska händelser och företeelser. Genom hålet i golvet strömmar gult ljus. Jag läser inte instruktionen på väggen utan går istället ner till den undre våningen för att se vart trädet tar vägen. I det nedre rummet växer trädet ur den nedrasade murstocken och fortsätter upp genom taket. Linor hänger tvärs över rummet och sidor ur gamla tidningar har spänts upp. Här hänger även lappar med handskrivna händelser, upptäckter och namn. Jag läser ”penicillin”, ”Hitler”, ”Ådalshändelserna”. Konstnären som arbetat här är Dag Wallin.

Ett hus som under en tid förfallit kan symbolisera slutet för det gamla eller början på något nytt. I mötet med huset reflekterar vi ofta kring dess historia, händelsernas natur, hur det som varit påverkar nuet. Huset väcker oss och fantasin ges full frihet. Dag Wallin gestaltar i sin installation livet som lever vidare, att något tar vid där något annat slutar. Han visar att vi alla lever i små kapslar, samtidigt som omvälvande och alldagliga händelser sker runt om i världen. Detta får sitt visuella uttryck i den runda skivan med träfötter som hänger på ena väggen. Det är träfötter som bröderna Åman använde vid sin skotillverkning. Skivan går att snurra och rör sig liksom en lotterisurra på ett nöjesfält. Fötterna börjar vandra. Detta är händelsernas natur, hur historien rör sig som en evig cirkel av framfart, apokalyps, nedgång, återuppbyggnad. Fabriken hade sitt aktiva liv mellan 1860–1990. Under den tiden skedde industrialismen i Sverige, järnvägen byggdes ut, kulsprutan uppfanns, första världskriget genomlevdes, rösträtten införskaffades, Ryska Revolutionen inträffade, sedan Börskraschen och vidare mot ett nytt världskrig. Genom att uppmuntra besökare till att skriva ned sina minnen mellan 1860–1990 vill Dag Wallin rikta uppmärksamheten mot levandets kretslopp. Det är dessa lappar som hänger i trädet och på linor. Fabrikens verksamhet har bytt form. En murstock har rasat, men tegelstenarna finns kvar. Nu får minnen läggas till minnen och historien byggs vidare.

Avslutningsvis tar jag stigen 50 meter ut i skogen. Där ser jag snart en skulptur i rött. Herman Lohes verk hänger fritt mellan träden. Jag vet inte om jag inbillar mig, men är inte fågelkvittret extra intensivt just här? En fågels kvitter heter ”tweet” på engelska. Där får ”Fabriken; andra sommaren” sin avslutande kommentar, som detta ”tweet”, en träskulptur i formen av en röd # (hashtag). Helt innehållslös. Just därför rymmer den allt.

Text och foto: Ida Rödén

Volym 2018-08-02

Ladda ner artikel i pdf-format

Länk till artikel

Information om Fabriken och kommande händelser:
2017 startade konstprojektet Fabriken som ett samarbete mellan Myller kultur & händelser och Nordingrå Konstnärsverkstad. Det resulterade i en första utställning och det nya Galleri Lokal 1. Byggnaden där galleriet ligger, kallas för Fabriken i folkmun och finns bakom den gamla butiken i Vännersta, Nordingrå.
Björn Eriksson framför ljudperformance även den 7 och 8 augusti.

Recension av förra årets upplaga, med utställningstiteln ”The Factory Xperience”