Karin Hesse, Blå dimma, akryl. ©Karin Hesse/Bildupphovsrätt 2019.

Formens och färgens sammanflätningar

2019-05-15 20:38

Karin Hesse på Härnösands konsthall

Ett märkvärdigt drag med måleri är att det i en handvändning kan övergå till en filosofisk reflektion. Visst, det ser ut som att en målning stannar vid ramens kant. I själva verket har den inget slut, den strävar att röra sig vidare ut i betraktarens eget perspektiv som är större än målningens format i centimeter. Därför kan vi reflektera och prata om konst även när den inte finns framför våra ögon. Också när jag tittar på en målning märker jag hur den liksom vill suga åt sig väggen omkring. Ju mera luft som den kan andas och vistas i desto klarare framstår dess berättelse, med sina anspelningar ut mot livet och världen. Varje målning är sitt eget universum och sitt eget språk, och ju mera tid och rum som verket ges desto större chans har vi att möta det på dess egna villkor. Inte så konstigt då att jag ibland tänker mig en utställning med bara en bild, på samma sätt som det är mera fruktbart att samtala ostört med en person i enskilt rum än att flyktigt och fragmentariskt prata med alla på en stökig vernissage.

Detta slår mig inför Karin Hesses tätt hängda utställning på Härnösands konsthall, men kanske ännu mer därför hennes påtagliga färgmåleri i sig röjer så täta och komplexa innehåll. Å ena sidan kan jag inte undgå att beundra den oavbrutna kontinuiteten, formens och färgens sammanflätningar med kanske kärlekens och den mänskliga gemenskapens behov och villkor som genomgående tema. Å andra sidan gör det stora anslaget på en begränsad yta att det blir svårt att orientera sig och hitta en lugn plats att samtala med hennes måleri. Som kritiker, och betraktare, måste jag värja mig och skärma av mångfalden för att istället leta efter ett par, tre verk som på något sätt sammanfattar egenheten i Karin Hesses måleri.

I en text i Volym från hennes utställning i Örnsköldsvik 2005 skriver jag: ”Mest komprimerade är åtta små bilder målade med pastellkrita, där form och färg blir integrerade på ett bildplan. De är monumentala trots sitt lilla format, som vore de skisser till något större. Bakom den färgstarka och på sitt sätt dekorativa ytan laddas bilderna med kollisioner och kast som ett slags ledtrådar till mera omfångsrika berättelser.” Om det då handlade om fragment som antydde större sammanhang, så kanske den här utställningen just försöker öppna upp dessa dörrar.

 

Karin Hesse, Fritagning, akryl. ©Karin Hesse/Bildupphovsrätt 2019.
Karin Hesse, Fritagning, akryl.
©Karin Hesse/Bildupphovsrätt 2019.


Ett utmärkande drag i Hesses bildvärld är de ovalt svällande formerna. Ibland är de fysionomiskt betingat likt ryggar, huvuden, hjärtan eller lungor, ibland framträder de som abstrakta utfyllnader av rumsligheter och luft. Målningarna byggs upp av dessa öppna former, i plana ytor och jämställda utan prioritering, som spel eller öppna skisser. Grundtonen är abstrakt, men inslag av mänskliga konturer och silhuetter bryter upp och dramatiserar scenerierna. I Kvinnans åldrar ses tre gestalter omgivna av organiskt abstrakta former likt blomblad, naturfragment, kanske minnesbubblor. Målningen hålls samman av en svart figur i mitten vars underdel löper ut i en röd fiskliknande form. Känslan av dröm eller rekognoscering av livets underströmmar återges tydligast i målningen Fritagning, där en blå mansfigur omfamnar en kvinna i röd dräkt, där andra figurer i ett diffust rosa töcken pekar mot andra historier, andra bevekelsegrunder. Löften, svek, förhoppningar, livets romantik och dramatik rinner förbi men stannar kvar och lämnar spår hos konstnären via färgen, teckningens rörelser, de svävande ljusa ytorna mot mera hårda bitar i blått, rött och svart. Ibland står människan kvar bara som ett litet undrande fragment inför livets parader och tecken, som i Röd figur fylld av kroppar, hus, kanske djur. Men det finns några få utbrytare i utställningen som vänder tillbaks till förenklingen och stramheten tidigare. Målningen Blå dimma är en svalt nedtonad vision av kompakta stenformer, luftig och svävande men samtidigt tät och påtaglig.

Karin Hesses verk framträder som passerande drömbilder och diffusa livsskeenden, men fastnaglade i ett energiskt målarflöde där inget verkar uteslutas. Även om jag uppfattar kärlek och erotik som den röda tråden, kanske det bara handlar om en förevändning för måleri. På ett sätt blir det en redovisning av måleriets processer, inte bara i målningar utan även i små teckningar, om det fysiska arbetet, om motstånd, om de omtagningar och redigeringar som uppstår. Varje målning blir ett förslag med flera ingångar, samtidigt både en skiss och färdigt verk. Komplexiteten kräver tid och tålamod att ta till sig. En möjlig ingång (eller utväg) är att försöka välja bort distans och reflektion, och istället låta känslorna få fritt spelrum. Det starka färganslaget i utställningen vädjar direkt till det. Som att jag till sist inte behöver säga mera än tre små men likväl stora ord. Blått, gult, rött.


Text och foto: Jan K Persson

Volym 2019-05-15

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format