Foto, närbild. På en lina sitter vita pappersark uppsatta med clips. På arken är det texter och bilder i akvarell.

Gaskelante – en utställning om platsens minnen

2022-12-22 14:07

Blicken och landskapet

Det var först när jag kom hem från besöket på Gaaltije, som jag såg en mening i museivärdinnans ovilja att ge mig några kopior av informationsmaterialet. Vanan att ta allt för givet, att det bara är att slinka in, plocka för sig och sedan vända tillbaka till den plats man kom från och väl där hemma i sin egen trygghet begagna det man roffat åt sig – känns det bekant?

2018 fick konstnären Malin Ståhl (som också ingår i IntraGalactic arts collective) ett vistelsestipendium, organiserat av Hushållningssällskapet Jämtland, på Medstugans egendom som ligger i västra Jämtland. Middagsfjället som är en del av egendomens marker, är beläget i det samiska området Gaskelante, som kan översättas till ”mellanlandet”. Gaskelante är också namnet på Malin Ståhls pågående konstprojekt, som nu visas på Gaaltije.

Genom det låglänta fjällandskapet går länsväg 322, även kallad Skalstugevägen, som fortsätter ända fram till norska gränsen. På flera platser ståtar imponerande jaktslott i trä, som byggdes i slutet av 1800-talet. Ett av dem är Medstugan som Carl Fredric Liljevalch lät uppföra. Än idag finns en jaktverksamhet kopplad till Medstugan. Så här beskrivs verksamheten: ”Medstugan har under åren attraherat såväl kungligheter som utländska storviltjägare. Från detta fantastiska kulturminne utgår vi på morgonen efter frukost till fots eller med helikopter.”

Det är lätt att förföras av dessa jaktslott, som oväntat dyker upp likt hägringar i fjällandskapet. Konstprojektet Gaskelante tar oss bortom förförelsen för att få oss att se det andra, det som ligger fördolt under mossan, bland fjällbjörkarna, stenarna.
Malin Ståhl har gått systematiskt till väga när hon studerat arkivmaterial, inventerat, dokumenterat, lyssnat och intervjuat för att komma närmare platsens minnen och berättelser. Under två dagar gjorde Malin Ståhl en inventering på Middagsfjället tillsammans med arkeologen Ewa Ljungdal och Jan Persson från Njarka sameby. Fynden de hittade registrerades i fornminnesregistret, vilket innebär att de blivit en del av det svenska systemets skrivna arkiv. Det betyder också att den samiska närvaron blivit synliggjord i den svenska historieskrivningen.

Malin Ståhls arbetssätt liknar forskarens, men genom sitt inifrån-och-ut-perspektiv jobbar hon väsensskilt från forna tiders upptäcktsresande, som med sin etnocentriska blick besökte det ”okända” Lappland för att inhämta ny kunskap. Det som framför allt är Malin Ståhls metod är den konstnärliga praktiken där hon omsätter dokumentationen i en rad konstnärliga verk som uppvisar en mångfald i gestaltandet. Längst in i lokalen finns en video som visar inventeringsplatserna där man gjorde de arkeologiska fynden. Röster på sydsamiska beskriver fyndplatsen och anger GPS-koordinaterna. En annan del av videon består av stillbilder och texter på svenska som placerats över bilden, för att poängtera hur faktatext värderas högre än den fysiska upplevelsen när man samlar material som ska inordnas i ett system.

En akvarellmålning med vad som ser ut som mark sett uppifrån, mossa, lavar, kvistar etc.

Malin Ståhl, ”X 7046162 Y 1328036”. ©Malin Ståhl/Bildupphovsrätt 2022.

Tre stora akvareller gestaltar några av fyndplatserna och har titlar som anger X- och Y-koordinaterna. Med akvarellens levande och poetiska uttryck utgör de en stark kontrast till kartornas rationella formspråk. Konstnären vill med de här verken visa på relationen mellan landskapet och Lantmäteriets kartografi. Det blir uppenbart hur kartans system av symboler, kurvor och rutnät omvandlar naturen till något mätbart, kontrollerat och entydigt.

Verket ”vit universalitet I & II” består av ett vitt stort ark. Överst syns något som ser ut som en planritning och nedanför finns ett chifferliknande ord, allt utfört med sirlig akvarellpensel. Resten utgörs av en stor yta, där den som vågar ta sig an det vita tomrummet, kan göra sin röst hörd. Här kan alltså besökaren skriva förslag på hur det samiska perspektivet kan få större plats i arkiven. Än så länge är den vita ytan orörd. På en remsa sitter papperslappar med ord som vithet, blick, vi, makt. Verket står i förbindelse med ”Omförhandling”, som vill åskådliggöra hur arkiven och kolonialhistorien går hand i hand.

Avlånga vita papperslappar fastsatta tillsammans i en hängande klunga. På lapparna är ord skrivna i blå akvarellfärg. Bakgrunden är en vit vägg.

Malin Ståhl, ”vit universalitet I & II”. Detalj av verket. ©Malin Ståhl/Bildupphovsrätt 2022.

Ett inslag som till en början inte väcker någon större uppmärksamhet är en hög med staplade stenar. Man ser dem rätt ofta på fjället, dessa stenrösen som kantar lederna särskilt på högre höjder, som markeringar över små landvinningar. Konstnären ställer sig frågan om turisters omflyttande av stenar kan ses som koloniala handlingar. Det är ett oväntat perspektiv, som jag hittills inte tänkt på.

Vems kulturarv ska lyftas fram och vem bestämmer vilka kulturminnen som ska bevaras? Utifrån FN:s deklaration om urfolkens rättigheter har det samiska samhället rätt att ta hand om sitt eget kulturarv och bestämma över hur det ska visas och värderas. Hur det här efterlevs i praktiken är ett ämne som antikvarien Charina Knutson ska lägga fram i en doktorsavhandling om drygt ett år. Även om det går trögt med de politiska besluten som måste till för en verklig förändring, har ändå den samiska kulturen uppmärksammats alltmer på senare tid, inte minst inom konst, film och litteratur. En utställning som Gaskelante känns därför mer aktuell än någonsin.

Gaskelante ger oss andra glasögon än vad vi är vana vid, tack vare Malin Ståhls förmåga att vända blicken inifrån och ut. Hon har bokstavligt talat ritat om kartan, men också gett oss andra slags bilder som går bortom det synliga och tidigare sanningar. Att ta för givet, att tro att resurserna är oändliga, att ta sig rätten. Det koloniala tankegodset känns igen även i annat. På plats hemma är jag utan kopior på verkslistan och annan väsentlig information och försöker se dem på mobilen i stället. Att inte dela ut utskrifter till höger och vänster är en motståndshandling, om än i det lilla formatet.


Text och foto: Maria Ahlström

Volym 2022-12-22

Länk till denna artikel

Maria Ahlström är kulturvetare och konstnär, utbildad vid Umeå Universitet och Konstfack. Sedan hösten 2023 är hon verksamhetsledare på Härke Konstcentrum, Frösön. På övrig tid ägnar hon sig åt skrivande, framför allt lyrik. Senaste examen är en BFA i litterär gestaltning vid Linnéuniversitetet. Se vidare på Maria Ahlströms webbsida, Krumbukt.

 

 


Tillbaka till toppen