Gemensam natursyn på Härke Konstcentrum
2023-11-22 16:24
Undersökande konstprojekt av Mari Vedin Laaksonen och Elisabeth Athle
Mari Vedin Laaksonen och Elisabeth Athle tar oss med bakom kulisserna till de separata projekten “Rödlistad” och “Granen” de jobbat med på varsitt håll de senaste tre åren. Det sammanbindande temat är förståelse och förstörelse av naturvärden, ett tema som omringas av bjärta band i rött, blått och grönt – som polisavspärrningar runt snölegorna och den 130-åriga granen. Ordleken med texten NATURVÅRD och HÄNSYN i skogsstyrelsens band syns på affischen och bildar titeln NATURSYN. Vi leds direkt in i vad det handlar om – människans syn på och förhållande till naturen. Fotografiet i sig är fascinerande – de mjuka banden liknar penseldrag i en abstrakt målning – och hade förtjänat en plats i utställningen.
Båda konstnärerna är passionerat engagerade i kampen för naturvärden som är på väg att gå förlorade och uttrycker det genom måleri, dikt, dokumentation, konstfoto, objekt och text. De har två helt olika tillvägagångssätt, grovt förenklat kan vi säga att Laaksonen vädjar till förnuftet och Athle till känslan. Konstnärerna ropar: Allt det här finns, bry dig!
Mari Vedin Laaksonens konkreta mission är att studera snölegors artrikedom och utbredning, med hjälp av vetenskapliga metoder: mäta, dokumentera, analysera. Hon har avgränsat sig till mossor och blommor och fotograferat dem med hjälp av lupp. Dessa fotografier är intressanta och vackra — de skulle tjäna på ett större format där vi kan studera dem närmare. Diptyken “Den långa snön” tar desto mer plats; den täcker hela den ena kortsidan av rummet och balanserar upp de andra föremålens blygsamma storlek. Snölegans vithet är målad i en glittrande färg som säger: jag skyddar det som är dyrbart!
Mari Vedin Laaksonen, “Bandkuberna”. Installation av de längder band som legat på fjället och utgjort installationen runt snölegan Fågeln.
©Mari Vedin Laaksonen / Bildupphovsrätt 2023.
Athles verk handlar om det besjälade i en helt vanlig gran och vår känslomässiga koppling till naturen. Vad innebär det att äga natur, att ha ansvar över en levande organism? Bland annat kan det innefatta att agera bödel åt en älskad vän. “Granen” föddes organiskt ur sorgprocessen av att ha signerat dödsdomen för gammelgranen som växte för nära Athles bostadshus. Alla delar av granen har Athle tagit hand om, från kottarnas frön till grenar och grantoppen. Hon har planterat granplantor på rituellt vis och sörjt de som inte växt upp; “De som dog” är ett gripande verk där några små, skrangliga döda granplantor föräras en glaslåda god nog att höra hemma i ett museum. Runt samma tid som granen fälldes gick Athles pappa bort, hon hade plötsligt blivit skogsägare som skulle besluta om gallring; skogen var för tätplanterad och mådde inte bra, kunde hon axla ansvaret, göra det rätta, bringa mer död för att ge plats för liv? Athle pekar på det sjuka i att ens kunna äga natur. Är människan verkligen mogen att förvalta vår planet?
Uppdelningen natur – människa är på det stora hela märklig; som om vi inte själva vore en del av och beroende av ett fungerande ekosystem.
Elisabeth Athle framför detalj ur “Kluven”. Målningar, pinnar, grenar och böcker som konstnären läst. ©Elisabeth Athle / Bildupphovsrätt 2023.
Ibland kan det vara nyttigt att mitt i en process slänga upp allt man har och titta på det, se vad som fastnar hos betraktaren, vad som är värt att jobba vidare på. Trots att båda konstnärerna är inne på tredje projektåret, anser de sig vara i uppstartsfasen. Det kan då kännas viktigt att visa bakgrundsmaterialet, men för mig som betraktare kan det tvärtom förstöra magin; idén kring ett samlat herbarium från barndomen eller känslan av att sitta under en gran kan aldrig återskapas genom ett skakigt fotografi eller torkade växter. På samma sätt som ett foto föreställande snötunga granar i solnedgång aldrig kommer nära upplevelsen av skidturen i en gnistrande tyst vinterskog. Men via en blick på “Bandkuberna” förstår jag att banden är laddade med symbolvärde och jag kan beundra den visuella effekten när de slingrar sig i sina plexilådor. Den lika delar makabra som ömsinta ”Supreme”, installationen med pappa grantopp med sina frön i docksäng, ger mig en känsla av den besjälade sidan av Athles projekt. Allt beror på sammanhanget och hur det presenteras. Jag hade önskat att alla delar av utställningen hade detta självförtroende i sin roll i att bidra till helheten, att varje objekt och varje fotografi var lika kraftfullt som konstverk.
Det är ingen liten uppgift att få folk att bry sig om den bruna frostmossans existen; då naturen står i vägen för profiten får ett gäng arter stryka på foten. I princip är allt vi kallar skog monokulturella granplanteringar. Konsekvenserna av detta är något som alltför få reflekterar över. Visuella och litterära grepp kan vara en väg in i människors medvetande. Den här utställningen lyckas med det i vissa delar; jag har nu börjat filosofera kring vad snölegorna gömmer och huruvida gammelgranar är besjälade. Gott så, jag ser fram emot fortsättningen!
Text och foto: Jenny Persson
Volym 2023-11-22
Jenny Persson, Frösön (född 1976) yrkesverksam konstnär utbildad på Middelsex University med en utbytestermin vid fotohöskolan FAMU i Prag. Startade 2005 den enskilda firman Konstfoto Jenny Persson som huvudsakligen har utfört uppdrag inom konst och fotografi. Är konstnärlig multiinstrumentalist som gillar att vända på perspektiv och använda oväntade materialkombinationer och tekniker, gärna i större skala och offentliga rum. Jobbar sen 2021 halvtid på Östersunds Kulturskola. Intresserad av samhällsfrågor och engagerar sig ideellt, bland annat i Svensk Form. Se vidare på Jenny Perssons webbsida.