Anastasia Savinova, Genius Loci, DK Cph (detalj). ©Anastasia Savinova.

Genius Loci in multum

2019-02-06 17:22

Anastasia Savinova, Sundsvalls museum

Var och en av oss känner till platser i världen eller i hemmaregionen som utstrålar en särskild karaktär, något som är svårt att definiera men som känns i luften. Det kan handla om platsens särskilda utseende, dess märkliga historia, eller något man själv tidigare upplevt som kastar ljus på platsen. Kort och gott platsens själ, motsvarande begreppet Genius Loci – ett ställes skyddsande. Den ryskfödda och Umeåbaserade konstnären Anastasia Savinova har rest omkring i Europa och Norden, besökt en mängd både kända och okända orter, fotograferat miljöer och byggnader, samlande en uppsjö bilder om varje plats särskilda uttryck. För sin utställning på Sundsvalls museum väljer hon dock inte att rada upp vykort utan hon går ett radikalt steg längre och försöker istället gestalta en plats sammanlagda essens, det hemliga kitt som skapar dess specifika karaktär. Det gör hon genom att plocka bitar och fragment av olika byggnader, sedan pussla ihop dem likt lapptäcken till nya konstruktioner som ser ut som hus men som i praktiken blir hybrider, arkitektoniska sammansmältningar. De påminner också om så kallade omöjliga figurer, där blicken vandrar och förirrar sig i geometriska labyrinter.

Norrland, Fårö, Berlin, Paris, you name it, varje geografiskt märke har sin egen kultur- och byggnadshistoriska prägel, och Savinova, som har bakgrund inom arkitektur festar loss ordentligt i detta sammelsurium av traditioner, mönster och färger. Här kan man också säga att hon dragit den postmoderna idén till sin spets i varje fall som bild, att plocka från alla diametrala håll för att ge den mest drastiska sammanfattningen av en plats byggnadshistoria.

Två ytterligare delar i hennes projekt har undertitlarna Roadless Encounters (Väglösa möten) och Sideways Encounters (Möten vid sidan av), där hon möter bortglömda ruiner och skogshyddor, skjul och lador som lämnats kvar för vinden. Här dyker plötsligt olika djur upp som fåglar och getter, likt nya fastighetsägare. I den stora entrébilden som besökarna möter ses en häst stå på taket ”någonstans i Island, med ständigt behov att se havet”.

Anastasia Savinova, Genius Loci, Sideways Encounters, somewhere in NO#3 (bilden beskuren). ©Anastasia Savinova. Anastasia Savinova, Genius Loci, Sideways Encounters,
somewhere in NO#3 (bilden beskuren). ©Anastasia Savinova.


Resultatet i utställningen blir en slags korsbefruktning mellan dokumentation och fiktion, men knappast på det numera allt populärare sätt vi ibland stöter på i samtidskulturen där det senare vill ge sken av det förra. Anastasia Savinova tycks inte bry sig så mycket om att få sina konstruktioner att smälta in i omgivningen och se ”verkliga” ut. Snarare framhäver hon motsatsen, att de bokstavligen rör sig om ett fantasifullt fotocollage och ett minutiöst hantverk av klippande och klistrande. Istället för att blanda ihop konst med verklighet skulle man kunna säga att hon placerar konsten framför verkligheten, som en definitionsfråga. Ibland frilägger Savinova sina egensinniga hybrider helt och hållet, omstöper dem till futuristiska visioner där husen helt enkelt står på huvudet utan förankring i någon miljö. Konsten löper amok.

Frågan är om inte grundtanken kring utställningen, alltså genius loci, som vi relativt snabbt tar till oss med ett leende på läpparna, snart överspeglas av det kanske mera fascinerande i Anastasia Savinovas arbetsmetod. Hur hon så extremt och med till synes oavbruten barnslig förtjusning just leker med fotografiet som bildmedium. Ett vanligt foto som i sitt medium är tvådimensionellt uppfattar vi ändå som en tredimensionell utsaga, vi är vana vid att verkligheten ser ut så. Anastasia Savinovas husobjekt saknar helt djupverkan, det vi ser är en ridå eller en kuliss. Likväl är det ett foto, om än omstöpt. Tillsammans med det direkt välbekanta i omgivning och landskap uppstår en dubbel tvådimensionalitet, som kaka på kaka men ändå olika kakor. Jag tror att det är den här motstridigheten i känslan av bild på bild som skapar det egendomliga svävande uttrycket i hennes verk.

Det kanske är att gå för långt i en sådan perceptuell diskussion, men på något sätt förstärker Savinova fotografiets dilemma som paradoxalt är dess förtjänst, nämligen ytan. Varför skulle hon annars placera in en verklig fysisk dörr i utställningen plus de två långa stegar som hänger i luftrummet? Fotot lurar oss, och husmontagen lurar oss ännu mera. För att komma genom illusionerna återstår att rent fysiskt öppna dörren och klättra uppför stegarna. Det framstår dock i konstens praktik som en omöjlighet, mer än som tanke. Så blir det nog till slut tankens och idéns praktik som Anastasia Savinovas dubbelverkande fotografiska montage iscensätter. Framförallt får vi låta oss glädjas inför hennes oändligt tålmodiga arbete att klippa och klistra, det kanske enda sättet att tränga in bakom fotografiets yta.


Text och foto: Jan K Persson

Volym 2019-02-06

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format