Anne Hagström, Stranden, akryl, 2017. Hasan Aslan, Sår, sten och betong, 2019.

Gott och blandat på Y-salongen

2019-06-26 17:34

Västernorrlands Museum

Y-salongen 2019 på Västernorrlands museum i Härnösand innehåller en häftig blandning av konst. Stilar och uttryck kolliderar och de utvalda verken spretar åt alla håll. Det är roligt även om vissa verk kan ha valts ut snarare för att de sticker ut, än på grund av sin höga konstnärliga kvalitet.

Temat för salongen är Gränslandskap. Det kan tolkas på olika sätt – geografiskt, filosofiskt, eller som de landskap världens 70 miljoner flyktingar är tvungna att passera för att rädda sig. En annan tolkning är att själva den utställda konsten befinner sig i ett gränsland. Mellan högt och lågt, mellan att vara slagkraftig eller finstilt, djup eller ytlig. Bland de medverkande konstnärerna finns amatörer och proffs, de som skapar av hjärtats lust för att de bara måste och de som har ett mer intellektuellt förhållningssätt till sitt skapande. Några är konsekrerade av konstetablissemanget, andra är oetablerade. Det ger upphov till spänningar i utställningslokalen.

Vem som helst med anknytning till Västernorrland kan skicka in sitt verk till salongen, vare sig hen är självlärd eller formellt utbildad. ”Att bli utvald till en jurybedömd salong kan vara ett sätt att etablera sig som bildkonstnär” skriver museichefen Jenny Samuelsson och Region Västernorrlands kulturchef Maria Oldenmark i programbladet.

Flera av de representerade konstnärerna är kända från det lokala konstlivet, men här bjuds också på nya överraskande bekantskaper. För det mesta visas ett enda verk av respektive konstnär, eller i några fall en serie bilder, men i princip ges inga möjligheter till fördjupning i konstnärskapen. Så vad ska vi med en salong till? Köpa kul konst? Se hur eller om konsten speglar tidsandan? Ge de utvalda konstnärerna någonting att sätta på meritlistan? Ta tempen på konstlivet i regionen? Ta reda på hur olika konstnärer tolkar ett givet tema? Men flera av verken ser ut att vara skapade innan inbjudan till salongen ens gått ut. Ett tema blir lätt någonting påklistrat så varför överhuvudtaget ha något? Varför inte låta konstnärerna själva styra innehållet i sina verk?

Några har tolkat temat Gränslandskap bokstavligt. Margareta Klingberg har åkt till gränsen mellan Grekland och Makedonien och fotograferat glädjestrålande flyktingar och de föremål de lämnat efter sig på vägen. Verket, med titeln Gergelija, gränsen mellan Grekland och Makedonien (2015–2019), består av foton utskrivna med bläckstråleskrivare. Också Kicki Jeschke går rakt på sak i Stängd gränsövergång (2018). Hennes textila applikation visar bland annat en grind stängd med hänglås.
I Christer Carlstedts och Maria Lagerborgs installation Masonitliv (2019) vandrar böjda burkaförsedda kvinnor oupphörligt genom en snårig skog. Verket är en intrikat teknisk skapelse där figurerna snurrar åt ett håll, skogen åt det motsatta hållet, samtidigt som konturerna projiceras mot en fond.

I ett helt annat gränsland, nämligen det mellan liv och död, befinner sig Alveola Ämtings ljudinstallation Här slutar allting. Inifrån en koja byggd av täcken och stolar talar en mjuk kvinnoröst om hur det är att vara död, hur all kamp och all rädsla då upphör och den totala vilan infinner sig. Deprimerande eller renande, vilket som.
Alla verk är till salu, men frågan är hur kommersiellt gångbart allting är och om det ens behöver vara det. Flera verk är prydliga och dekorativa grejor som fyller sin plats i vardagsrummet men kanske blir Alveola Ämtings ljudinstallation alltför deprimerande att ha i hemmet eller i en offentlig miljö. Hur skulle det vara med en begravningsbyrå? Tungt blir det också att bära hem Emil Österholms löst sammanfogade, 2,5 meter höga keramikskulpturVi kan aldrig börja för tidigt, bara för sent (2014–2019) . Den visades nyligen i Matfors konsthall och är som en parodi på allt metallskrot mänskligheten lämnar efter sig. Konstnären har fått det keramiska materialet att se ut som metall. En blir lurad. Tänker på hur det skulle kännas att vara en annan livsform från en annan tid med andra livsbetingelser och hitta lämningar från vår tid.

Rött, kärlekens, kampens och revolutionens färg är återkommande i utställningen. Hasan Aslans Sår består av en rullsten som fått ett avgränsande rött betongband längs mittlinjen. Birgitta Nenzéns Röd å (2018) visar en kartbild av ett samhälle som genomkorsas av en röd å. Också i Kirstie Ekelunds Territorium (2018) markeras en gräns med rött. Här har hon lämnat de mörka medelpadska bergen och rör sig i ett ljusare landskap, ett gränslandskap med plats för hopp och övergång till något nytt. Det är i ett sådant landskap Maria Erikssons färgglada skulptur Hoppet (2018), i målat stengods, oförväget kastar sig ut. Det är också här Kerstin Lindströms stora nätskulptur Welt av virkad metalltråd och sisal sträcker sig mot himlen med en sky av rött över axlarna.

Andra låter sina verk bada i rött, som om de fått nog och inte orkar med något annat. Se Jan Leif Nilssons intensiva målning Kvällssol, (2019), Lisbeth Malms drömska monotypi Bakom regnbågen (2018) och Olof Ahlströms Decay (2018), en stor akrylmålning där förfallet breder ut sig.

Max Magnus Norman, Tre skallar, måleri på pannå, 2019.
Max Magnus Norman, Tre skallar, måleri på pannå, 2019.


Annat iögonenfallande är Staffan Westerlunds oljemålning ”The settee” Hommage till Edward Hopper och Sarkis Mura dayan (2019). Här står en flicka klädd i gulrött framför en soffa uppställd ute i ett buskage. I bakgrunden skymtar en stad. För att inte tala om Max Magnus Normans målning Tre skallar (2019). Vid första anblicken syns där två vita dödskallar, blommor och blad, men enligt konstnären är målningen stereoskopisk. Om man tittar i kors ska de två vita skallarna flyta ihop i mitten av tavlan och då ska bilden bli tredimensionell och visa tre dödskallar. Om experimentet misslyckas kan en alltid associera till den mexikansk dödskulturens orgier i dödskallar och de varma färgerna i mexikansk konst, Frida Kahlo, Diego Riviera och allt det andra. Och längta dit en stund.

Annat intressant är Björn Ola Linds videoinstallation Utan titel (2018), skapad i samarbete med butohdansaren KAI-EN. Verket består av en film projicerad i speglar där butohdansarens ansikte och kropp omväxlande flyter ihop och delar sig, i butohns långsamma tempo.
Av Maria Mäki visas fem bilder ur fotoprojektet Arctic Harvest: Herd, Arska, 800 g, Feed och Fell (2018). De tunga, mättade bilderna skildrar renskötsel i nordöstra Finland.
Tania Freds målning Harens år (2017) är en vällustig fantasi där harar, fåglar och fiskar deltar i bilden. En hare tittar upp ur en trollerihatt, en annan springer omkring i skor, en tredje har ätit upp en fisk. En fågel har fångat en annan fisk.
Riktigt otäck är Ann Hagströms akrylmålning Stranden (2017). Ett blått hav svallar in mot en rundad vik, i bakgrunden skog och mörka berg. En svart gestalt går med bestämda steg mot två små figurer, barn kanske. Mörka påklädda gestalter i skogskanten väntar på att någonting ska hända. En vill ropa: Gå därifrån!

Text och foto: Karin Kämsby

Volym 2019-06-26

Fakta:
Y-salongen är en jurybedömd konstutställning för alla fyllda 18 år bosatta i eller med anknytning till Västernorrland. Årets tema är Gränslandskap. En jury bestående av Anders Jansson, museiintendent vid Bildmuseet Umeå och Lena Ylipää, bildkonstnär i Norrbotten har valt ut 63 verk av 41 konstnärer. Det kom in 113 ansökningar. Utställningen innehåller måleri, skulptur, grafik, teckning, performance, collage, installation, video, textil, fotografi samt verk där olika tekniker blandas.

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format