Gråskalan, det kolsvarta och kritvita hos en konstsamling

Svart, åh svart. Denna underbara ickefärg. Ingen färg är så magisk som svart, ingen så fullkomlig. Många tycker kanske bättre om vit och de symboliska betydelser som den vita ytan bär. Vitt associeras oftare till positiva egenskaper som fredlig, oskuldsfull och laglig medan svart kopplas till död och olika laster. Det svarta och det vita ställs ofta upp som motpoler, det onda svarta mot det goda vita. Men sådant slipper vi tack och lov se i utställningen ”SV/V” på Örnsköldsviks museum och konsthall. Här samsas det svarta och vita med det grå i utställningssalen som i sig är väldigt vacker. Den har rejäla trägolv, nötta av många fötter. Här och där har svart färg för länge sedan spillts ut till små konstverk att trampa på eller runt. Rummet är fullt av mestadels mindre tavlor. Vissa av de många verken ger mig samma trygga, lugna känsla som en mulen dag kan ge, andra fyller mig med oväntad vördnad.

Det är museets intendent Nina Tenskog som har curerat utställningen. Hon har skickligt lekt med beröringspunkter, till exempel placerat ut en svart fågel, en vit fågel och en svartvit fågel på olika platser i rummet. Andra verk är i nära dialog med varandra, som två dimmiga blyertsteckningar av Christer Carlstedt och Gunnar Erkner. Carlstedts är ett drömskt landskap utan titel och ”Vi flytt’ int’” av Erkner föreställer en rad knöckliga brevlådor omgivna av mjukt grått. Till sällskap har de en strålande grankotte på gulnat papper av Atti Johansson. De tre teckningarna blir tillsammans ett vackert manifest för hemtrakten.

Utställningens omedelbara blickfång och mittpunkt är en träskulptur utan titel av Kjell Landfors. Ur träet är en märklig varelse snidad. Det är en spänstig och smäcker människokvinna men samtidigt är hon flera olika djur. På huvudet har hon både en hares öra och ett horn som hos ett rådjur eller en hjort. En av hennes armar är mänsklig men den andra är en stor vinge som hon stödjer sig på. Något med hur hon står, halvt hukad mot marken till attack eller försvar, gör att jag tänker att hon är en beskyddare. När jag själv sätter mig ner framför henne för att ta en bild så känns det nästan som jag satt mig för att be.

Ett annat iögonfallande verk är Arne Olssons stora bildsvit ”Ett dagsled”. De sju målningarna är vita med varsitt vertikalt svart fält i. På nära håll förundras jag över de vackert patinerade ramarna och hur risporna här och där i dukarna skvallrar om lång tid i offentligheten. Men för att se hela sviten krävs nästan att man går och ställer sig åtminstone i mitten av salen. Jag läser sviten från vänster till höger och ser något som närmar sig för att sedan försvinna ut ur bild. Det svarta kan representera en horisont eller ett vattendrag kanske som betraktaren passerar. Att se på målningarna länge blir som en resa in i en schematisk värld.

Kjell Landfors träsnidade skulptur utan titel.
I bakgrunden delar av Arne Olssons ”Ett dagsled”.

Idag strömmar solen in genom de två fönstren i utställningssalen och det är i och för sig härligt, men lite störande då så många av verken är glasade och nu lite svåra att nå fram till bakom alla reflexer. Den snälla personalen på museet ställer upp och håller upp sina jackor som solskydd för att jag ska kunna få så bra foton som möjligt. Det visar sig då att Tina Ottosson som jobbar här är lyckosam nog att till vardags ha Kjell Landfors träflamma på sitt arbetsrum. Tina har valt henne själv på grund av skulpturens energi och kaxighet. Det är tomt på kontoret utan henne nu, säger Tina. Just så ska det ju vara, att den som tillfälligt rår om ett kommunalt konstverk utvecklar en stark relation till det.

Det slår mig efter ett tag att de övriga skulpturerna i rummet har sina blickar riktade mot Landfors trägudinna. Så stark dragningskraft har hon. Eller så smart har curatorn gett det starkaste konstverket en verkligt central roll. Skulpturen är, får jag höra, en skiss till en större bronsskulptur vid namn ”Sunds flamma” som står utanför Domsjö vårdcentral.

Det finns många andra fina verk här, mycket svärta att gotta sig i och jag ser faktiskt inget som jag tycker är direkt dåligt eller tråkigt. Dock så tror jag att utställningen hade tjänat på att några av de mindre tavlorna valts bort för att ge lite mer luft längs väggarna och i fönstren. Jag förstår viljan att visa upp många av de skatter som kommunen har i sin ägo men tyvärr tycker jag att flera av de mindre tavlorna drunknar i varandra lite, men det är också min enda invändning.

Efter att museet stängt tar jag bilen och åker för att titta på bronsskulpturen vars skiss jag blev så betagen av. Lite besviken konstaterar jag att samma känsla inte infinner sig igen. Kanske var det bara stunden, kanske var det utställningen som ramade in träskulpturen så väl att den lyfte.

Text och foto: Elme Ämting-Selja

Volym 2022-10-26

Länk till artikel

Elme Ämting-Selja, född 1984. Bosatt och verksam i Kramfors. Magister i konstvetenskap och har bland annat studerat ljudkonst på Hola folkhögskola och Konstfack. Arbetar just nu mest med skulptur.