Martin Arvidsson, Stolar och öar. Installation, blandteknik. Horisont, videoloop. Verket Diomedea, väv och båtcanvas, skymtar till vänster. © Martin Arvidsson/Bildupphovsrätt 2019.

Horisontlängtan

2019-11-19 12:35

Martin Arvidsson på Härke Konstcentrum

En historieberättare som använder teckning, video och skulptur för att beskriva livsöden och skeenden, så beskriver Martin Arvidsson sig själv. Och det är just berättelsen jag fastnar för i hans verk, eller kanske snarare fantasin om vad som ligger dolt bortom den horisont som, tillsammans med färgen blå, tematiskt håller ihop utställningen. Min känsla är en blandning av nyfikenhet och frustration över att ana men aldrig komma nära. Den blå färgen förstärker känslan av avstånd och distans, det ouppnåeliga. Den återfinns i tågvirke, presenningar, tecknade streck, blåkopior och i vävda trådrader. Jag funderar på betydelsen av just denna manganblå typiskt marina nyans, finns det någon metaforisk betydelse? Arvidsson tvekar, han känner egentligen ett motstånd till blått, men erkänner att den signalerar stabilitet och vetenskaplighet, samtidigt som det finns en koppling till himlen och det överjordiska: “Jag dras till dualiteter och har tidigare använt Janusansiktet i min konst”, säger Martin.

Guden Janus avbildas med ett ansikte som blickar bakåt och ett som ser in i framtiden. Dualiteten återfinns också i en annan inspirationskälla: den mäktiga albatrossen som enligt folktro bär på avlidna sjömäns själar. Titeln för utställningen “Diomedea”, är albatrossens latinska namn. Att se en albatross till havs sägs enligt myten bringa lycka, dödandet av densamma ger olycka. I det romantiska diktverketBalladen om den gamle sjömannen (Samuel Taylor Coleridge, 1798) begår Sjömannen en meningslös illgärning, genom att med sitt armborst skjuta en albatross. Till följd av detta drabbas han av naturens vedergällning och får därefter se sin besättning duka under, en efter en:

”Vatten, vatten överallt, / och borden börjar spricka. / Vatten, vatten överallt, / Men ingenting att dricka.”

Ensam kvar tar han sig slutligen iland, men måste för alltid återberätta sin historia. Att bege sig ut på en resa i skapande kan kännas som att vara mitt ute på havet utan vatten. Det finns en längtan i Arvidssons verk, ouppfyllda drömmar som hägrar, att ana eller inbilla sig att det finns fast mark bortom horisonten, men inte veta om man kommer nå hela vägen fram.

Den som sätter foten i klaveret och bryter en helig kodex, likt den gamle sjömannen, kan ha bränt sina broar. Historien påminner oss om människans brister och att naturen är större än oss, vi kämpar för att hålla emot elementen men tiden gör obönhörligen att allt sakta bryts ner.

I videoverket Horisont ligger de vintervilande båtarna uppställda under sina blå presenningar, till hälften dolda, i väntan på våren och nya seglatser. Presenningarna återkommer i verket Stolar och öar, stolarna ska symbolisera det vardagliga och ovanpå ligger presenningarna som arkipelager och flyter, deras botten bildar en tydlig horisontlinje, vad som finns under kan vi inte se: en påbörjad novell, konstnärsdrömmen eller sommarstugerenoveringen som pockar på? En båt som ligger och väntar på att göras sjöduglig? Hur många av oss har inte ett sånt projekt? Kanske ligger drömmarna där och faller i glömska, förfaller bortom räddning som några av båtarna i Arvidssons video? Eller så kommer det en ljusare och vackrare vårdag där kraften finns att förverkliga drömmen. Några tar kortare seglatser i ankdammen, en och annan når förbi horisonten och vidare in i oändligheten.

Text och foto: Jenny Persson

Volym 2019-11-19

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format