Hannas svartvita fotografi av ett markområde med växter och Mias pressade växter i brunrött har kombineras till ett digitalt tryck på textil. De pressade växterna ser ut att ligga ovanpå fotot.

”I tidens løp”

2023-06-14 14:35

Mia Rogersdotter Gran ställer ut på Umeå konsthall

I Umeå konsthall visas utställningen, ”I tidens løp”, av Mia Rogersdotter Gran. Titeln har lånats av den botaniska forskaren Hanna Resvoll Holmsen, (1873-1942) som också var poet och fotograf. Mia Rogersdotter Gran har fotografi som sitt huvudsakliga konstnärliga uttryck. Det finns en anteckning om en dröm från 2014, då hon var gäststudent vid konstakademin i Tromsö, vilken visade vägen till botanikern som arbetade med den arktiska och subarktiska floran. Intresset för Nordnorge och fotografi samt att vara yrkeskvinna och mamma till två barn var skärningspunkter som väckte Mias intresse.

Det finns en gemensam nämnare för vetenskap och konst; båda söker i det okända. Vetenskaparen söker med en tydlig målformulering medan konstnären söker bredare och med flera perspektiv. Ett verk i utställningen baseras på ett porträtt av Hanna från 1915, Resvoll-Holmsen står ved en trestamme en høst- eller vårdag. Det är 18 kopior i gråskala och sepiabrunt, från Nasjonalbibliotekets arkiv i Oslo, som Mia har bearbetat och sammanställt. Hanna utstrålar här ett starkt självförtroende, rakryggad i välskräddad dräkt, knytblus och hatt; ett skapande subjekt. Hon styr sitt liv och sin tid. Ett fotografi Urtemark ved bredden av Ordajävre från 1909 visar en arktisk sommaräng. Marginalanteckningar med Mias handskrift namnger: Rubus, Umbellifære, Poaceæ.

Centralt i utställningen finns ett podium med åtta vita arkivlådor, ”Varanger”, med uppfällda lock. Här finns Mias egna foton från resorna till Vardö. Det är bilder av klippor och stenar, havsnära bebyggelse, karga utmarker med vindpinad växtlighet och skriande måsflockar i hamnen. Här väcks mina egna minnen från resor i Nordnorge, landskapet får liv och doft. Man plockar upp buntar om tio–tjugo foton, bläddrar igenom dem, stannar upp, lägger dem tillbaka. Bilderna är väl komponerade, lite anonyma, som resefoton kan bli.

Foto. I en vit ram och på en svart bakgrund är det en liten bunt inplastade foton. De ser lite blekta ut. På det främsta är det ett landskapsmotiv. Utsikt över vatten och en hög klippig landmassa.

"I september 1909 är Hanna Resvoll Holmsen i Kongsfjorden på Varangerhalvön i Norge. Hon tar bland annat den här bilden."
Ur sviten "Anteckningar", 2023. 14 fotografier i ram och texter.

Foto. I en vit ram och med vit passepartout är ett foto, ett landskapsmotiv. I förgrunden en bit land och sen utsikt över vatten, längre bort syns siluetten av en hög klippig landmassa som går ut i vattnet.

"I juni 2019 passerar jag samma plats."
Ur sviten "Anteckningar", 2023. 14 fotografier i ram och texter.

På exakt samma plats där Mia vistades 2019 med sin familj fotograferade Hanna samma utblick; en brant klippvägg som stupar rätt ner i havet. Det är något märkvärdigt med just de bilderna som ingår i verket ”Anteckningar”: Du var här, jag var här 110 år senare. En kvinna som var som jag. Vi kommer inte närmare än så här. Det blir också ett sätt att förstå tid. Fotografiet fryser tid så att vi kan relatera till den och låta den ingå i vårt referensmaterial. Vi kan förstå något om oss själva och den tid som är vår.

Ett fysiskt möte äger rum på det textila materialet, ett dubbelfoto i digital utskrift med titel ”Växter I”. Hannas svartvita fotografi av ett markområde rikt på örter möter de pressade växter som Mia samlat – det ser ut att vara rosenrot och näva. Ett sekel ligger mellan de två fotona, Hannas och Mias. Det är inte växterna i sig som Mia är intresserad av, utan snarare fenomenet, att samla. I en text hänvisar Mia till ekofeministen Carolyn Merchant: ”när det gäller kvinnors aktiviteter, har samlandet stått i fokus.” Och vidare ”att samlandet i sig är värdeskapande”. Mia kommenterar: ”Jag tänker på det när jag senare ska hantera alla bilder och växter som jag samlat på mig under min Varangerresa. Men jag kommer inte på vad jag ska göra. Så jag låter det vara.” Samlandet eller samlingen? Det är lite synd tänker jag. Det egna materialet får begränsat egenvärde. Det blir snarare ett medel för konstnärens ärende.

Det är viktigt att lyfta fram kvinnors värv, de som osynliggjorts eller fått försumbar plats i historieskrivningen. Det handlar om identifikation för oss som är verksamma nu, men också att ge en rättvisande bild av konst och vetenskap. Förutom identifikation och identitet, är det filosofiska navet i utställningen, minne och tid. Tiden blir ett kontinuum, en rörelse med nya hållpunkter, där 2023 blir en nod. Det är svårt att inte tänka, att även Mias bilder nu ingår i en minnesbank som kan återupptäckas om något sekel.


Text och foto: Gunilla Samberg

Volym 2023-06-14

Länk till denna artikel

Gunilla Samberg, Umeå, har en fil. kand. i naturvetenskapliga ämnen 1972 med påbörjad forskarutbildning i biokemi. Konstvetenskap, A, B samt estetik A, B och C-nivå, 2010 vid Umeå Universitet/Konsthögskolan i Umeå. Arbetar konceptuellt, ofta textbaserat, med utställningar, performance och offentlig gestaltning. Nu pågående uppdrag för Uppsala kommun, det nya stadshuset. Bok, Convoy och andra räddningar 2015 på eget förlag (ISBN 978-91-639-3042-3).
Se vidare på Gunilla Sambergs webbsida.

 


Tillbaka till toppen