Sandra Berg Mozard, Get in shape, stillbild ur videoinstallation. ©Sandra Berg Mozard/Bildupphovsrätt 2018.

Ingen spegelbild av genus

2018-11-14 12:23

Konstinjektion II – med andra ögon

Injektion betyder vanligtvis insprutning men kan också ses som stimulans, sporre. Namnet Konstinjektion är alltså inte så tokigt när det gäller ett landstings, eller numera en regions konstsamlingar, de som i första hand visas på sjukhus och vårdinrättningar. Sedan kan man undra om injektionen ger berusning alternativt apati, eller något ännu värre. När Region Västernorrland, som en uppföljare till Konstinjektion I för ett par år sedan, nu på länsmuseet visar ett smalt urval ur sin samling på över 23 000 verk (med start på 1950-talet) gör man det under temat genus, eller samtida frågor kring könet som social konstruktion. Syns till exempel HBTQ eller Metoo? När jag besökte öppningen, lite motvilligt måste jag medge då utställningen flaggade för det alltför förväntade, blev jag därför lite paff när poängen bara var att de 29 deltagarna alla var kvinnor. När jag sedan tittade runt såg det faktiskt ut som vilken genusoberoende utställning som helst, då konstnärens kön knappast signaleras i de enskilda verken. Psykologiska, sociala och politiska undertoner kan man med förstoringsglas hitta i den mesta konsten om man så vill, men frånsett enstaka undantag så svarar utställningen här inte mot det givna temat. Å andra sidan kanske det inte är ett så förvånande bevis på att landstingskonsten fortfarande kan ha höga skyddsmurar speciellt mot den konst som bryter mot traditionella könsroller.Det enda som förenar är kanske att ett tiotal deltagare har kvinnor som motiv mot att tre eller fyra även flikar in mannen. Kort sagt rör det sig här helt enkelt om en typisk och i flera fall sevärd konstutställning i sådana fält som de flesta konstnärer arbetar inom, som landskap, abstrakt konst, lekfulla experiment, expressionism, dokumentärfoto.

Eftersom mycket i den nutidskonst som uppmärksammas så starkt fokuserar på det innehållsmässiga budskapet, ofta med vidhängande förklaringsnot, blev det för mig en kick att här snarast få en injektion av konsten som bara konst, eller säg form, eller säg form som innehåll. De mest tydliga exemplen kan vara Cecilia Hultmans teckning Tämjandet där möbler går i klinch med sig själva, Lisa Garsvedens abstrakta målning Utan titel med sparsmakade färgfläckar på tråd, och Cecilia Aaros optiskt förvillande målning Doryty. Det berättande innehållet i Maria Tisen Larssons vackra svartvita träsnitt Han sover kan uppfattas som en satir över den slöe mannen under högar av täcken. Likväl är bilden så elegant formmässigt gestaltad att den mera påminner om ett japanskt träsnitt med rent estetiska övertoner.

De tre förstnämndas verk är från 2000-talet, träsnittet från 80-tal, och går man längre tillbaks i tiden möter vi Berta Hanssons egensinniga och truliga porträtt av barn från 60-talet, storögda och vilsekomna som tillhörde de en annan civilisation. Atti Johanssons två färgstarka assemblage från 1965, Förbytta ting och Förbytta ting V eller Järnvägsvagnen, är nog paradexempel på hur färg och form gör innehållet, något som också låg i tiden med popkonstens betoning på yta och material. Formens betydelse i landskapsskildringar kanske hade sin storhet i mitten av förra seklet och märks här i Elisif Key Åbergs förenklat pastellartade målning Landskap från 1946, ännu mera i Hertha Olivets akvarell med samma namn från 1955 där en stor sjö är inringad i en centralt placerad cirkel som verkar stråla av bottenlöst ljus.


Atti Johansson, Förbytta ting (till vänster) och
Förbytta ting V eller Järnvägsvagnen (till höger), assemblage.
©Atti Johansson/Bildupphovsrätt 2018.


Det verk som tar störst plats och drar mest uppmärksamhet till sig med den påtagliga drum & bass-orienterade ljudbilden är Sandra Berg Mozards videoinstallation Get in shape, skapad i år. Ett audiovisuellt verk där åskådaren inbjuds att kliva in i bildrummet och följa med på en runt 70 minuters resa. Så länge hängde inte jag med men fick en tillräcklig dos av både abstrakta och föreställande fragment i en oförutsägbar psykedelisk berättelse, där färg, form och musik styrde upplevelsen. Kvinnokroppen som arketypisk form, historiskt och konstnärligt, återkommer i olika scenerier i en rumsbild som påminner om interplanetarium, något fritt svävande och liksom bortom all kontroll. Jag fick intrycket av ett ambitiöst surrealistiskt videoverk, som trots sin slumpartade och irrationella händelseutveckling ändå lyckas hitta ett stråk av reflektion, om det så bara handlar om fantasins kraft och vikten av att låta färg och form nå fram till sitt eget innehåll. Att så att säga komma i form, för att travestera titeln.

Ska jag ändå med lupp söka efter temat genus hittar jag det egentligen bara hos två eller möjligen tre konstnärer, först Birgit Ståhl Nyberg och ett par klassiska tunnelbanebilder, Happy Boys (1994) där ett gäng glada killar stormar fram som ägde de hela världen, och Tunnelbanan (1975) med en motsvarande samling kvinnor som knappast ser glada ut kanske på hemväg efter en slitsam arbetsdag. Formspråket i bilderna är rakt och enkelt och de sociala rollerna framhävs utan pekpinnar och laddas snarast av heroisk mänsklighet. Eva Lies fotografier av den könsbytande Janna (2017) har trots sitt omedelbart nakna uttryck mera av dolda sociala och psykologiska undertoner. Liknande mekanismer men överfört på den yttre miljön återfinns i Helena Byströms foto Man går bara ut (2015) av en ung kvinna stående utanför ett hus, där den direkt omslutande naturen verkar sakta äta upp huset. Kvinnans dragning till naturen som enda möjliga räddning eller identifikation känner vi till i ett otal exempel inom samtidskonsten, men här framställs det mera subtilt eller ifrågasättande. Var ska vi hitta vår gemensamma, mäns som kvinnors och alla hens, riktiga hemvist?

Det är onekligen av betydelse att konst inköpt med skattepengar ibland skärskådas. Nina Tenskog skriver engagerat och uppfordrande i ett katalogförord där hon påminner om att den offentliga konsten köps in för alla invånares skull, men att det kanske krävs nya betraktelsesätt för att ”transformera hela vår offentliga miljö till ett slags kreativt landskap”. Se där, plötsligt en vision utöver det vanliga och som lyfter upp gardinen för konsten som något överskridande och oförutsägbart. Hur samtidsundersökande än Injektion II vill vara i sitt syfte, så svarar utställningen nästan avväpnande oskuldsfullt, att konsten i grunden söker de allmängiltiga och därför otidsenliga frågorna och att den gör det med sitt viktigaste verktyg, det visuella formspråket.

Text och foto: Jan K Persson

Volym 2018-11-14

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format