Fotografi visar tre personer som står vid entrén till Konstbiotopens hus i Järnäs.

Konstbiotopen invigd vid Konsthall Norra Kvarken (del 2)

2021-07-21 19:15

”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”

Hur har konstnärerna löst den minst sagt remarkabla utmaningen, att göra konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar? Vid invigningen 3 juli tar jag mig via en spång till utställningshuset i Konstbiotopens skogsglänta. I kamp mot eller i samspel med skogens sus och fågelkvitter hörs musik någonstans från omgivningen, vilket jag senare förstår ingår i Roland Perssons verk ”Opera för myggor”. Därinne, mot rödmålade väggar, har Persson nålat upp ett partitur till operan ”Kejsaren av Atlantis”, komponerad 1943 i nazisternas koncentrationsläger Theresienstadt av en av dess fångar, Viktor Ullman, som senare dog i Auschwitz. Historien bakom tillkomsten av operan återges i installationen, som ett nav, och flankeras runt omkring av partituret. Först efter något ögonblick upptäcker jag att flera döda myggor fästs vid nålarna, som ett svindlande obehagligt tidsprång till nuet. Vid ett återbesök någon timme senare kunde jag överraskad se en levande mygga sitta stilla parkerad mitt i partituret. Första besökaren! Ett rykte sprider sig sakta att Roland Persson också skapat en odling av myggor i en vattensänka i skogen. 

Fotografi av verket ”Opera för myggor”, visar ett notblad och text, samt två uppmålade myggor och en levande mygga som landat på verket.
Roland Persson, ”Opera för myggor”, detalj, med besök av levande mygga.
©Roland Persson/Bildupphovsrätt 2021. 


Britta Marakatt-Labba valde spindeln som tema för sitt verk ”Speglingar”. Som barn var hon fascinerad över dess sätt att dra ihop sig och spela död. Hon såg en spindel som sprang med sin säck på ryggen. Nyfikenheten tog över hand och hon sprättade upp säcken med följd att tusentals spindlar for åt alla håll. ”Vad hade jag gjort?” Hon återgiver händelsen i utställningen, som objekt och målning i en liten låda med det stora ägget i mitten. I text och skisser målar Britta Marakatt-Labba upp planerna på en samisk stege i trä i skogen för Biotopen där spindlar ges möjlighet att successivt bygga ett vertikalt nät, likt en spegelbild för tanken om konst, djur och natur.

Författaren och poeten Thomas Tidholm har varit en återkommande gäst hos Konsthall Norra Kvarken. Med tanke på hans intresse för naturen och dess många dimensioner, tillsammans med Konstbiotopens särpräglat filosofiska ingång, förstår man hans givna roll som mystisk grubblare eller munk i deltagarskaran. I hans bidrag, ”Jordlöparens bok”, skriver han om naturen och djuren, med försök att se tillvaron ur deras perspektiv, filosofiskt, poetiskt, sinnligt, också om konstens möjligheter att ge röst åt naturen och alla till synes oåtkomliga mellanrum i den. ”När man tänker på att konst för myror är en omöjlighet kan man gripas av ett särskilt vemod. När man går i skogen och visslar en liten låt och inser att fåglarna inte kommer att svara. – – – Då måste man ändå tänka att det var värt ett försök.” ”Vi måste tänka oss konsten som ett barn. Den är inte färdig än. Den kommer att växa.”

Går det att uppfatta naturen och dess invånare som ett ”du”? Anna Kristensen tar i utställningskatalogen upp Martin Bubers tankar om världen som ett Det och som ett Du, där han menar att det är först när den blir ett Du som man i verklig mening kan ingå i en relation till den. Anna Kristensen ställer frågan: ”Vem är Du ekoxe?” Vidare: ”Min ambition är inte att göra konst för universum utan för insekter och jag undrar vilket som är svårast, eller möjligt.” ”Du fågel, du humla, du skalbagge, du mask och du svamp.” I Konstbiotopen visar hon en vacker målning med en stor skalbagge på fönstret framför en dansande flicka i röd kjol. Bilden är placerad nära ett verkligt fönster vilket vetter ut mot skogen där hon installerat ett miniatyrhus i vegetationsnivå, som ett ”Reflektorium” för småkrypen. 

På en vägg inne i Konstbiotopens hus syns detaljen av en målning där en stor skalbagge kryper på ett fönster så att den tycks dansa med en flicka i röd kjol. Till höger om målningen ses skogen genom ett av husets fönster. 
Anna Kristensen, målning (detalj) och fönster mot omgivning.
©Anna Kristensen/Bildupphovsrätt 2021. 


Konst för småkryp räcker förmodligen tillräckligt långt bara som tanke. Cecilia Cissi Hultman ger 24 förslag till titlar för tänkbara konstverk, vad konst för djuren kan innehålla. Hennes dragning i sitt konstnärskap till det poetiskt överrumplande, där hon leker med naturens mått och vänder på perspektiv för nya utsikter och insikter, får här gott om näring. ”Svarande vinklar – specifika grenvinklar gestaltade som färgytor”, ” Till topparna, ett svar – bitar av rötter, överst i trädkronorna”. Ett riktigt fysiskt, materiellt verk har hon dock fått med, placerad i marknivå under ett runt glastäckt hål på golvet i konsthuset. Under rubriken ”Till maskarnas ära” har hon inbjudit kollegor och vänner att brevledes skicka en gåva i form av en sten plus en motivering. De genomgående små och olikfärgade stenarna ligger tätt på marken som i ett smyckeskrin, något för maskarna och andra kryp att besöka och kanske förundras över. I en av motiveringarna skriver signaturen C3 intill sin bifogade sten: ”En liten bit av min plats på jorden kan kanske bli en masks plats på samma jord”.

En 26 minuters video av dokumentärfilmaren Fredrik Oskarsson ingår också som ett verk i Konstbiotopen, en fri filmisk berättelse över processen från 2019 och framåt. Här är det intressant att följa deltagarnas skilda argument, de är inte alltid överens. Den ofta rörigt autentiska videon lugnas ibland upp av Mats Caldeborgs poetiska tankegångar.

I samband med invigningen hölls ett konstsamtal ute i det fria, där VK:s kulturredaktör Sara Meidell resonerade med deltagarna. Hon undrade vad som händer i mottagandet hos människorna, här finns ju inga föreställningar om konst att diskutera, bara själva konsten. Thomas Tidholm menade att vi människor vill något mer bortom vår subjektiva inkapsling, språket är som en svävfarkost utanför och omkring oss. Roland Persson skojade att de hade bråkat mycket internt i gruppmöten om hur de skulle förhålla sig till det här. Själv ville han verkligen göra något konkret, med myggorna, inte något mytologiskt. Konst är som en förälskelse, menade Anna Kristensen, som ett sällsynt möte. Vad gör jag konst för? Vi vet inte om djuren har ett självmedvetande som vi. Mitt lilla hus är ett försök till möte. Britta Marakatt-Labba ser inte så stor skillnad mellan människa och djur. ”Jag skulle önska mig förvandlad till småkryp, för att se vad jag upplever här.” Cecilia Hultman betonade att det är det filosofiska och poetiska som är det centrala i projektet, och att det på sätt och vis var tur att pandemin kom mitt i, att de var tvungna att undvika människorna...

På Sara Meidells fråga om den nästan hatiska kritiken mot projektet, ”slöseriet med medel”, svarade Thomas Tidholm att det egentligen är pengarna som hatar naturen. Han menar att ett sådant här projekt kan hjälpa till att lösa upp kanten mellan människorna och naturen, för en ny förståelse. En person i publiken, liksom Britta Marakatt-Labba, tyckte att det snarare än hat är okunskap och rädsla som gör sig gällande. ”Hat är ändå ett av våra verktyg”, inflikade Roland Persson, ”det går att använda och omvandla till något progressivt, som konst”. En annan i publiken ställde till sist den stora frågan om inte de grundbegrepp vi skapat, från djur, ohyra och annat utanför som ogräs, via hierarkier upp mot högre livsformer, ”kanske genom det här projektet kan upphäva kategorierna? Det vore fint.”

Själv tror jag att en betydande dimension av projektet, som kanske kommer smygande ju mera vi reflekterar kring det, är att dess idé faktisk också sätter ett särskilt märkligt ljus på själva konstbegreppet. Visst, det går att se Konstbiotopen som en form av metakonst, som konstnärlig granskning av konstbetraktandet på ett nytt och intressant sätt utan att man behöver fördjupa sig vidare. Men egentligen rör det sig här om centrala frågor, om till vilka eller för vad vi gör konst. Har någon hört talas om konst för människor? Knappast. Men varför blir vi då så provocerade inför ämnet konst för fåglar och svampar, som vi inte heller har hört talas om förrän nu. Kanske därför att det mänskliga är måttstocken och så fullkomligt självklart för att alls behöva konstateras. Om vi tänjer på måttstocken till att även omfatta naturen, djuren och i förlängningen allt vi känner som levande ting omkring oss, och försöker se även dessa som konstens mottagare så uppstår förvisso svindel. Om konstnären är avsändare, vilket vi vet, kan, vilket vi inte vet, allt som kommer i någon form av beröring med konstverket, rumsligt, kroppsligt, andligt eller via andra ännu okända förbindelser tänkas vara subjektiva mottagare. Även horisonten och vinden, månen och krukväxten i fönstret, den som vi ibland tilltalar. Det låter som metafysik, men det ligger i konstens natur att inte låta sig begränsas, att inte utelämna någonting. Konsten vet inte heller och hur skulle den kunna veta något? Den spång av trä som leder till Konstbiotopen kan mycket väl ses som en mycket konkret tankegång vilken, efter några steg och så småningom, inbjuder oss till i högsta grad oförmodade tankesprång.


Text och foto: Jan K Persson


Not. Detta är del 2 av en sommarspecial om ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”. Del 1, som kan beskrivas som en betraktelse av projektet, publicerades 17 juli och kan läsas här

Information om projektet och dess öppettider finns på Konsthall Norra Kvarkens webbsida.

Mats Caldeborg talar om Konstbiotopen vid ett seminarium på Textilmuseet i Borås. 

Se projektfilmen av Fredrik Oskarsson.

Se hela konstsamtalet vid invigningen

 

Volym 2021-07-21

Länk till artikel

Presentation av skribent: Jan K Persson är bildkonstnär med inriktning på måleri, foto, performance och installation. Bakgrund i Nordmaling, Västerbotten, sedan 2000 bosatt i Härnösand. Haft läraruppdrag vid bland annat Konsthögskolan i Umeå 1990 (gästlärare teoretisk skulptur) och Sundsvalls Konstskola 2003–2008 (lärare måleri). Har sedan 80-talet medverkat sporadiskt som skribent i dagspress och tidskrifter, som Konstperspektiv, Provins, Horisont. Medverkat i Volym sedan starten 2002 och var redaktör 2005–2016. Gav 2018 ut romanen ”Rätt intressant”, 2020, boken ”Jan K Persson – Performance Installation”. Arbetar nu främst med måleri, senast utställning 2020 på Galleri Rostrum, Malmö.