Hasan Aslan, Black, 2019.

Konsten som medel till integration

2020-01-31 16:01

8 konstnärer ställer ut på Sundsvalls konstförening

För fjärde året i följd arrangerar SKY, Sveriges konstföreningars distrikt i Västernorrland, en vandringsutställning. Den här gången har man samlat åtta konstnärer som har sina rötter i andra länder och är verksamma i Västernorrland, eller, i ett fall i Jämtland. Arrangörerna ser konsten som ett medel till integration och skriver i katalogen att konsten ”känner som regel inga landsgränser”. Den kan ”brygga över där språket sätter spärrar för förståelse och känslor”. De invandrade konstnärerna har ”genom sin konst fått en ny kontaktyta gentemot sitt nya hemland”.

Jeko Haj Yusuf är ordförande i Sollefteå konstförening och den som tagit initiativet till utställningen. Han visar fyra rödflammande målningar i blandteknik, Utan titel. Här skymtar människor. Några är stolta och reser sig ur kaos, andra, mer abstrakta gestalter, ser ut att misshandla varandra, slåss och brottas. Jeko Haj Yusuf är kurd och kom till Sverige 1975, från Syrien.

I entrén till utställningslokalen möts besökaren av Maja Spasovas diptyk Flow. Det är en tvådelad, flera kvadratmeter stor färgserigrafi på papper. Motivet är upplöst i färgkaskader, men en kvinna kan skymtas och kanske ett träd i bakgrunden. I ett eget rum längre in i lokalen visar hon fler färgserigrafier. I diptyken Traffic I och II är motiven bilister i sina förarsäten, snabbt fotograferade från gatan. Uttrycket är kaotiskt och stressigt. I House on fire är motivet något som brinner. Det kanske inte är konstnärens avsikt men bilden för tankarna till det brinnande Australien eller Greta Thunbergs tal om att ”Our house is on fire”. Det fjärde verket av Maja Spasova, Another, är en C-print på duk där motivet är människors ansikten, utklädda och sminkade till karneval. Maja Spasova bor i Berlin, kommer från Bulgarien och är internationellt verksam. Den norrländska anknytningen är att hon har ställt ut på Mitt-salong 2019 i Östersund och varit stipendiat vid Härke konstcentrum.

Hasan Aslan kommer från Turkiet. Han medverkar med skulpturer i form av stenar, i stil med den skulptur han visade på Y-salongen 2019, Sår. Den hade en röd linje tvärs över. Här pryds en rund, svart sten, Sleeping Garden, av små stenar i vita och grå nyanser. På en grå sten, The field of Wheat, växer stålsträngar rakt upp. I en skreva på den tredje stenen, Black, vilar färgglada glaskulor mot svart botten. Medan den röda linjen i Sår var helt nödvändig, känns de här verken mer sökta, men de är vackra. Han visar också två akrylmålningar i grönt och blågrönt mot brunbeige bakgrund, It’s a wonderful day for life I och II. De är abstrakta men några inslängda röda prickar får dem att öppna sig och bjuda in till tolkning. Även Hasan Aslan deltog i Mitt-salong 2019. Det gjorde också Esmaeil Behnoushan. Han har rötter i Iran och målar akvarell. Här deltar han med en serie känsliga studier av en naken kvinna.

Wejdan Derky , Sundsvallsprofil från Kurdistan, visar en triptyk i kraftfullt orange med titeln Eldsjäl. I landskapsmålningarna Promenad höga kusten och Gris eller inte är vindarna påtagliga, det känns hur det blåser. Sona Osman kommer från Sudan. Hon har ingen konstutbildning men har målat sedan hon var liten flicka. Hennes Another face, ett kvinnoansikte målat på säckväv, biter sig fast.

Miriam De Vincenti, Coco living. ©Miriam De Vincenti.
Miriam De Vincenti, Coco living.
©Miriam De Vincenti.


Miriam De Vincenti
har bott i Sollefteå sedan 2005. Hon kommer från Argentina där hon utbildade sig till konstnär. Hennes bildvärld präglas av mentala krockar. I Nyfunnet paradis klänger en apa omkring i en ångermanländsk tallskog och i Lockad struts ser vi ett par strutsar på ett norrländskt kalhygge. Här visas också Coco living, en relief, ett collage och en målning som föreställer en folklore-inspirerad klänning. Den omges av tecken och text. Nedanför midjan hänger en dödskalle. Vad handlar det om? Kanske är verket inspirerat av Pixar-animationen Coco som kom 2017. Filmen utspelar sig i Mexiko. Coco, den rollfigur som ger namn åt filmen, är gammelmormor till en pojke som vill bli musiker men inte får det för sin familj utan hamnar i dödsriket. När han lyckas ta sig därifrån sjunger han för sin gammelmormor Coco så att hon lever upp ur sin demens.

Lejla Porovic flydde från kriget i Bosnien. Numera är hon enhetschef för utställningar och program på Sundsvalls museum. I den här utställningen medverkar hon med ett gripande verk bestående av Glas och patroner från kriget i Bosnien 1992–1995. Den som tittar närmare ser att patronerna har gjorts om till kulspetspennor. Det ger upphov till en märklig distanseringseffekt. Som om någon tänkt att ”Jaha tyvärr, det var många som dog, men nu ska vi återanvända mordredskapen till något produktivt” och sedan ångrat sig och gjort konst av dem i stället.

Det är givande att få en inblick i de här konstnärskapen. Kanske har deras konst hjälpt dem att komma in i det svenska samhället, men framför allt är de konstnärer i egen kraft, värda att bli tagna på allvar och sedda. Flera av dem arbetar med en annan estetik än den vi är van vid, vilket är både utmanande och intressant. Vi får inblick i deras minnen och erfarenheter från hemlandet och i flera fall se med deras ögon på det land och det samhälle de har kommit till.

Efter att ha visats i Sundsvall kommer utställningen att vandra vidare till Sollefteå 7/3–17/3, Ånge 9/5–27/5, Kramfors 30/5–10/6, Matfors 13/12–13/1 och slutligen Örnsköldsvik (datum saknas).

Text och foto: Karin Kämsby

Volym 2020-01-31

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format