Alva Willemark, Begå vård, Hör inte och Stöpning. ©Alva Willemark.

Konsten som process

2019-10-04 14:54

Grupputställning på Hackås Maskin och Kultur

"A love letter to wandering, deviations, and an attempt (perhaps in vain) to briefly disrupt our own daily, organised routes."

Florence Wilds ord från informationsbladet till grupputställningen på Hackås Maskin och Kultur skulle kunna läsas som en förklaring av vad konst är och hur den utvecklas. Ett kärleksbrev till avstickarna, avant gardet, som vågar trampa upp nya stigar och hitta nya vägar till både kända och okända destinationer. Dessa oupptrampade stigar placerar oss på olika platser vilket gör att vi kan betrakta det familjära utifrån nya perspektiv.

Jag återkommer hela tiden till Wilds verk, särskilt till verket Maiden. Anledningen till min fascination av verket härstammar i att jag inte förstår vad det är jag betraktar. Verket består av tre element; ett stickat rep av fiskelina, en stickad elastisk säck och en ring av metallnät. Synintrycket av den elastiska säcken påminner lite om plast och metallnätet påminner om en platt fisketina. Det finns något dadaistiskt över installationen, en koppling som Wild själv gör i sin text om verket då hon nämner Marcel Duchamps The Large Glass. Liksom många dadaistiska verk är även detta svårtolkat. Kanske är det dock inte tolkningen av verket som är det mest väsentliga med Maiden. I en värld där subjektiva tolkningar och upplevelser, något motsägelsefullt, betraktas som den grundläggande sanningen är det kanske mer intressant att se till den bakomliggande processen. Att maska för maska sticka för hand delar av installationen säger något om den grundläggande kraft som driver oss framåt. Formen är aldrig heller densamma utan blir specifik för den plats där verket råkar befinna sig, något som i sig illustrerar en tillvaro av ständig förändring.

Denna tanke för mig till verket Endless Wave av Maria Hilmersson-Landgren. Verket består av en komposition som spelar ur ett par högtalare. Det är en märklig melodi som spelas, även om tonerna låter bekanta. Till ljudinstallationen hör även ett partitur, inramat i flera ramar som hänger längs väggen. Det ser näst intill omöjligt ut att tyda noterna och samtidigt spela dem på ett piano, eller något annat instrument för den delen. Vad man hör och ser är havets melodi, vilket låter som en eufemism, men det är faktiskt vad det är. Hilmersson-Landgren har med hjälp av ett program översatt havets frekvensområde till noter och ljudet är en uppspelning av stycket. Med detta verk lyckas hon framkalla något väldigt intressant. Genom att översätta ett naturligt ljud som havets brytande vågor till ett språk som notsystemet, uppdiktat av människan, visar hon på den samhörighet vi har till naturen. Även om vi med våra teknologier och vår konst gärna vill tro att vi på något sätt befinner oss "ovanför" naturen. I själva verket har vi "bara" utvecklat olika språk som korresponderar med naturen. Melodierna finns både i och runt omkring oss.

Katarina Lundberg, Lyftbord. Olja på duk. ©Katarina Lundberg/Bildupphovsrätt 2019.
Katarina Lundberg, Lyftbord. Olja på duk.
©Katarina Lundberg/Bildupphovsrätt 2019.

Som art har vi svårt att ta till oss att vi blott består av naturliga ting. En samling atomer i ständig rörelse genom ett likgiltigt universum, en ständig process av förändring. Medvetenheten om oss själva och världen runt omkring har gjort att vi är disponerade att söka mening i allt, meningen med livet, skapelsen och allting annat. Det absurda blir uppenbart när vi inser att det inte finns någon mening där ute. Katarina Lundberg fångar det absurda på det mest sublima sätt med sina fotorealistiska verk; Signalsystem, Lyftbord och Hylla. Med en otrolig hantverksskicklighet avbildar hon verkstadens industriella tomhet, det ultimata beviset på den meningslöshet som infinner sig när det inte finns några människor där att tillskriva objekten någon mening. Döda ting som utan männskan helt saknar ett syfte. Det finns också något absurt över Lundbergs fotorealistiska process. Varför ta sig tid att måla massor av små hyllor på ett sådant sätt att man lika gärna skulle kunna ta ett foto av det? Det är som om Lundberg med sin konstnärliga skärpa svarar: - Varför inte? På det finns det nog inget vidare svar och det är just det som gör hennes verk, inte bara intressanta, utan även briljanta.

Grupputställningen på Hackås Maskin och Kultur bjöd på mycket mer än det som omskrivits ovan. Bland de som inte nämnts är: Michael Cedlind. Camilla Ericson. Hanna Hulthén. Erik Malmsten. Erika Stöckel. Carolina Taracci Nilsson och Alva Willemark. Alla bidrar de till att skapa en bra och intressant utställning som är väl värd att besöka.

Text och foto: Freddie Ross

Volym 2019-10-04

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format